Skrämmande berättelser från folk som hamnat på akuten på grund av droger

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK och är en del av Trippa tryggt, en artikelserie från VICE om droger och skademinimering. Läs mer här.

Jag har själv varit på akuten en gång. Jag var 17 år gammal och hoppade in i en buske när jag hade rökt och var rätt bäng efter en utekväll. Min axel blev spetsad av en gren, och trots protester blev jag skjutsad till sjukhuset av några polare som tyckte hela grejen var skitkul. Jag har fortfarande ett litet snigelformat ärr på min högra axel, och ju äldre jag blir desto mindre kul blir det för mig att berätta om hur det hamnade där.

Mitt besök på akuten var rätt chill, och jag behövde inte oroa mig för hur folk skulle behandla mig efteråt. Men hur är det egentligen med dem som hamnar på akuten efter de tagit droger och haft mer allvarliga problem än en blodig arm? I England har det skett en 57 procents ökning av folk som skrivits in på sjukhus av drogrelaterade orsaker de senaste tio åren, så det är definitivt en viktig fråga att ställa. Hur har upplevelsen varit för de här personerna? Hur hamnade de på akuten? Och hur behandlades de av personalen?

Jag tog till sociala medier för att undersöka saken.

Relaterat: Hur man tar ecstasy på så säkert sätt som möjligt

Jag hade beställt 2C-B på darknet och åkte för att hämta upp det hemma hos en kompis. På vägen dit köpte jag lite ketamin, och precis efter att jag kom fram var det nån som erbjöd mig en flubromazepam. Det är en benzodiazepin, och benzos har alltid fått mig att ta puckade beslut. Jag tog det i alla fall. Jag öppnade påsen och hittade lite 4-FA [ett syntetiskt substitut för amfetamin]. Jag började blanda ut 2C-B:t i ketaminlinor och bjöd andra på det, och tog 4-FA:t själv.

Besviken av att jag inte trippade och inte kände mig hög gjorde jag en svinstor lina 2C-B till mig själv. När jag tänker på det i efterhand måste det ha varit mellan 0,3 och 0,4 gram, och då får man ha i åtanke att den vanliga dosen för 2C-B är 0,025 gram. Det här var mitt livs sämsta beslut. Det sista jag kommer ihåg är att jag tittade på mig själv i badrumsspegeln och insåg hur mycket jag trippade. Efter det är allt svart. Jag har fått höra att jag började bli våldsam, härjade omkring i huset, inkapabel att kommunicera, pratade i tungor.

Jag vaknade till liv i en sjukhussäng. Jag hade legat i koma i tio dagar och både min lever och mina njurar hade slutat fungera. Jag var helt borta. Jag kände inte igen min egen mamma. Efter några dagar blev jag flyttad till ett annat sjukhus där jag fick vara i några veckor till. Lyckligtvis kunde min lever bli bra igen, så jag blev till slut utskriven. Jag var tvungen att regelbundet åka tillbaka till sjukhuset för att genomgå dialys. På något mirakulöst vis lyckades mina njurar bli bättre till slut.

En månad efter att jag blev utskriven från sjukhuset kunde jag gå tillbaka till mitt gamla jobb som kock. Men på grund av den milda hjärnskadan jag fått var det väldigt svårt för mig att komma ihåg beställningar, recept och stresshantering. Jag har dock gjort en del prover på min hjärna nyligen och det här håller på att börja bli bättre. Hela min familj och jag själv blev chockade av hur hårt alla sjuksköterskorna jobbade. De var så underbara. När jag åkte tillbaka några månader senare för en rutinkoll kändes det som att träffa min gamla familj.

Det här var 2010, och jag var 14 år. Min familj höll på att falla isär. Mina föräldrar gick igenom en skilsmässa och jag började hänga med massa emos och andra outsiders som träffades efterskolan och tog mefedron. Jag köpte lite NRG1 [ett tidigare "lagligt sätt att bli hög på"] från nån snubbe som kallades för Emo Rob som brukade langa i en park. Mitt hjärta började bulta jättehårt, så jag ringde min mamma som körde mig till akuten tillsammans med min morbror. Det slutade med att jag ballade ur och vaknade upp senare på sjukhuset med elektroder på mig, och min mamma stod vid fotändan av sängen tillsammans med en psykiatriker. Han berättade för mig att jag var deprimerad och att jag behövde ta Fluoxetin två gånger om dagen.

Jag var kvar på sjukhuset i två veckor; de skrev inte ut mig förrän jag var återställd. Ibland undrar jag om de lät mig vara kvar där för att ge mig en paus från allt som hände hemma. Sjuksköterskorna var så snälla och lät mig rulla cigg och röka dem bakom sjukhuset när jag mådde lite bättre. Jag trivdes faktiskt där, för det innebar att jag inte behövde vara hemma. Jag tror att just då ville jag vara kvar i den sjukhussängen för alltid.

Jag bodde i en övergiven tågvagn i centrala London. Jag hade tre påsar heroin, vilket jag normalt klarade mig en dag på. Jag bestämde mig bara för att ta allt och rökte alltihop på typ tio minuter. Vanligtvis när man röker det blir man väldigt hög, man känner sig euforisk, och sen lite senare börjar man nodda. Jag började nodda nästan direkt. Det var inte obehagligt, men jag började tänka att jag var tvungen att kvickna till.

Mitt nästa minne är av att jag vaknade upp tillfälligt och blev ivägburen av ambulanspersonal. De körde mig och jag blev ofrivilligt inskriven. Det var sent en fredagskväll och det fanns inga riktiga läkare närvarande. När jag vaknade upp där tänkte jag bara 'fuck det här' och försökte ta mig därifrån. Jag kom till slutet av korridoren och så var det några jävla säkerhetsvakter där. De släpade tillbaka mig till min säng. Jag skrek och var riktigt jävla grisig. Jag ville bara tillbaka till min tågvagn.

Jag var väldigt deprimerad och en del av mig ville dö. Mina föräldrar skilde sig när jag var 13, på julafton. Min pappa fick reda på att mamma hade en affär med en av hans kompisar, och de hade inte pratat med varandra efter det. Men trots att jag var väldigt borta efter att jag fått massa metadon på sjukhuset minns jag att jag vaknade och såg de två kramas vid fotändan av min säng. Jag tror det fick mina föräldrar att förstå att jag inte mådde speciellt bra. Jag är ren nu, och även fast det var en fruktansvärd upplevelse ser jag tillbaka på den tiden som en väldigt betydelsefull tidpunkt i mitt liv. Efteråt sa jag till folk att överdosen var helt med avsikt, men sen dess har jag tänkt väldigt mycket på det och jag är inte längre säker på att det faktiskt var det.

Jag hade tagit fyra eller fem gram ketamin per dag i tre år, och till slut hamnade jag på sjukhuset för jag hade kramper. Det var en stickande smärta högt upp i buken som man kan få när gallgången i ens gallblåsa är så pass kristalliserade och ärrade från ketaminbruk att man får fruktansvärda kramper.

När jag åkte dit var personalen väldigt osympatiska, men jag var inte så hjälpsam heller eftersom jag inte berättade för dem om att jag tog ketamin. Jag vet att jag borde ha sagt nåt, men jag var rädd. De gav mig diagnosen urinvägsinfektion och gav mig lite antibiotika. Jag är nykter nu, men jag har haft kramper många gånger efteråt som varit ännu värre, men jag har aldrig orkat åka in till akuten. Det enda som hjälper då är ett varmt bad. Jag har haft vänner som fått vara en hel vecka på sjukhuset på grund av kramper, och man kan få skador på blåsan; ketaminkristaller gör att ens blåsa förlorar sin elasticitet, och det slutar med att man pissar geléaktigt blod. Jag känner till en 16-åring som var tvungen att operera sin blåsa – jag klarade mig undan rätt lindrigt.