Jag hamnade på mardrömsrehab efter att ha rökt gräs tre gånger

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

I och med att USA:s justitieminister Jeff Sessions är peppad på att återinföra 80-talets war on drugs genom väldigt höga minimumstraff, och hälsominister Tom Price viftar bort evidensbaserad beroendemedicin eftersom han tycker att på religiösa program är så himla bra, bör man fråga sig hur nära USA är införandet av uråldriga och hårda rehabs för tonåringar.

Cyndy Etler släppte nyligen sin memoar, The Dead Inside, i vilken föräldrar och unga påminns om hur stor skada den dåliga typen av rehab faktiskt kan orsaka. Trots att hon vid 14 års ålderbara hade rökt marijuana vid tre tillfällen satte hennes mamma henne i ett ökänt program som hette Straight, Incorporated, eftersom hon hade hört Nancy Reagan och prinsessan Diana prisa det. Året var 1985 och Etler blev kvar på rehab i ett år och fyra månader.

När Straight var som störst "behandlade" man ungefär 50 000 amerikanska tonåringar, och spin-off-program fanns kvar fram till åtminstone 2009. De ägnade sig främst åt en fruktansvärd typ av attackterapi, där man försökte bryta ner barn psykologiskt genom verbala, och ibland fysiska, övergrepp. Som ett resultat utvecklade många posttraumatiskt stressyndrom och depression, flera begick självmord och vissa blev beroende av kokain och heroin, trots att man, när man påbörjade programmet, bara hade brukat marijuana och alkohol.

Dessa program som skulle hjälpa "problembarn" och låta dem "utvecklas känslomässigt" fick ett bakslag genom berättelser i media från överlevare i samband med finanskrisen 2008. Men nu när ekonomin börjar stabiliseras cirkulerar det rykten bland folk som kämpar med beroendeproblem om att programmen skulle vara på väg att göra en comeback. Farhågorna blir inte direkt mindre allvarliga av den nya noll tolerans-retoriken som sprids från Washington. VICE pratade med Etler om hennes erfarenheter och varför "tough love" inte är vad tonåringar faktiskt behöver just nu.

VICE: Hur kom det sig att du ens hamnade på Straight från första början?
Cyndy Etler: Den korta versionen är att min mammas man utsatte mig för sexuella övergrepp från tidig ålder. När jag kom in i puberteten började jag kämpa emot, jag rymde därifrån. Jag var hemlös en månad i Bridgeport i Conneticut, vilket var lite av ett farligt ställe. Det var den bästa månaden under hela min barndom.

Härberget där jag bodde var fantastiskt, men jag kunde bara vara kvar där i 30 dagar. På den 28:e dagen besökte Nancy Reagan och prinsessan Diana det här stället som hette Straight, Incorporated i Springfield, Virginia. En släkting såg det på nyheterna och ringde min mamma och sa att det var här Cyndy hörde hemma, och så var det med det.

Jag hade på riktigt bara rökt gräs tre gånger.

Så vad hände när du kom dit?
Jag fick sitta i intagningsrummet väldigt länge, sen blev jag kroppsvisiterad – en kille visiterade mig invärtes – innan jag fick gå in i grupprummet. Sen öppnade de dörren som in till en slags lagerlokal… Det finns verkligen inget man kan jämföra det med.

Jag blev ledd till bakre delen av rummet, där satt hundratals människor på stolar i rader. Alla hade armarna ovanför huvudet och de slog runt med huvudet, och armarna bankade ner på andras huvuden. Det går inte att återskapa det här ljudet. Det var som att någon hyschar och spottar samtidigt.

Kändes det som att du hamnat i en sekt?
Vid det laget var jag så chockad att… det var som min mage frös till is, min hjärna också. Någons hand var i bakre delen av mina byxor och förde upp den i [mitt könsorgan] där jag precis innan hade blivit ofredad. Det går inte att förbereda sig på ett sånt övergrepp, särskilt inte som barn.

Vad kände du var värst med det hela?
Det kallades för "granskning". Att stå upp, omringad, fångad av hundratals barns kroppar och alla hatar dig. Deras hela existens kretsar kring att psykologiskt slakta dig. Du blir slagen på brösten. Du blir slagen på rumpan av alla armar som kommer mot dig, slår dig – och deras mål är att bli utvalda för att ställa sig upp och skrika i ditt ansikte och spotta på dig.

Jag tror att det värsta var att om man är i fängelse, om man är i militären, om man är en krigsfånge, då har man allierade. I den här situationen, under alla min 16 månader där, hade jag inte en enda vän. Alla var ute efter att sätta dit mig under varje sekund av dagen.

Relaterad: Kan weed användas för att hjälpa folk med tyngre drogberoenden?

Var det genom att ivrigt attackera andra barn som man visade att man följde reglerna och på så sätt tog sig vidare i programmet?
Ja. Man var väl tvungen och jag antar att jag gjorde det, men jag har inte den personligheten. Jag bara satt där.

Så vad gjorde du för att "ta dig vidare" mot examen?
Jag tror att det som gjorde att jag, och det här är bara så sorgligt, men jag tror det som i slutändan gjorde att jag fick tillräckligt med "poäng" för att slippa vara den som tvingades stå upp på varenda granskning, var när jag erkände att jag hade fått min styvpappa att förgripa sig på mig.

Det är svårt att föreställa sig nu att någon faktiskt tyckte att det var en bra idé, men i de här programmen är tanken att allt som händer dig ditt eget fel, och du måste "ta ansvar" för det, även om det handlar om något som att en pedofil utsätter en för sexuella övergrepp. Så du kände att du var tvungen att erkänna att du hade uppmuntrat honom till att göra det?
Det är bisarrt, eller hur?

Till slut när du var 15 år lät de dig åka hem. Och du kom tillbaka till gymnasiet och tillbaka till din mamma och mannen som förgrep sig på dig?
Min mamma hade ansökt om skilsmässa. När jag kom därifrån hade han precis lämnat huset. Plötsligt befann jag mig tillbaka på mitt knarkiga gymnasium med alla som jag inte hade sett på ett och ett halvt år. Jag hade zombie-ögon.

När du kom ut, trodde du verkligen att du hade ett drogproblem och att Straight hade varit bra för dig?
Ja. Jag gick på AA-möten hela tiden och de var fina, vänliga vuxna, så de blev lite som föräldrar för mig. Alla på AA var väldigt snälla mot mig.

Många som blivit utsatta för programmen som jag pratat med var hemma och lydiga i några månader. Sen fick de djupare drogproblem än någonsin tidigare. Blev det så för dig?
Nej. I stället hamnade jag i en djup, djup depression, och jag var självmordsbenägen; sen började jag bara ligga med killar.

Så vad fick dig att vilja skriva den här boken? Du lyckades bli färdig med gymnasiet och universitetet och bli lärare, och du jobbar med ungdomar som har problem – det hela var rätt långt bakom dig, eller?
När jag var liten ville jag bli författare. Utöver att ha stora bröst fick jag alltid komplimanger för mitt skrivande. Jag älskar det. Att skriva är min drog.

Jag försökte flera gånger men kunde helt enkelt inte. När jag träffade min man och fyllde 30 kände jag mig lite konstig och började läsa otroligt mycket om det, och jag kände att, Vad fan var det här? Jag tror att jag började sätta ihop alla bitar i mitt huvud efter det.

När jag väl började skriva boken flyttade vi ner till North Carolina. Jag började gå upp halv fem på morgonen för att skriva. Det bara flödade ur mig. Jag tog med mig det ibland för att ha som utbildningsmaterial till barnen som hatar läsning. De älskade det. Mina elevers fingeravtryck finns med i hela boken.

Så du började egentligen inte processa det hela förrän du började skriva?
Precis. Jag var tvungen att skriva den här boken för att ta in folk i [upplevelsen], eftersom när man läser den här boken lever man ett barns liv, nu vet man vad fan det var som hände. Jag kan inte berätta vad som hände, men jag kan få dig att känna det. Jag pratade aldrig med en terapeut om det, för jag visste aldrig hur.

Vad skulle du säga till föräldrar som är oroar sig för sina tonåringar i dag?
Jag utbildade mig till en livscoach för unga. Den största lärdomen för mig var: Håll tyst och lyssna! Det är det som barnen behöver. Vi måste ta ut oss själva ur ekvationen. Lyssna och bekräfta dem och hjälp dem ta reda på: Vad är det du verkligen vill, och vilka andra sätt finns det för dig att komma dit?

Läs mer om The Dead Inside här.

Maia Szalavitz finns på Twitter.