Jag hängde på världens största Ikea i tio timmar

Ikea har på senare tid gått från att vara synonymt med svenska möbelpuzzel till att bli en lite av en stil- och modeikon. Nyligen plåtade brittiska Buffalo Zine en modefotografering här, innan dess avslöjade klädmärket Vetements ett planerat samarbete med möbeljätten (som det inte blev något med), och titt som tätt kommenterar Ikea:s marknadsavdelning iskallt på allt från Kanye West samarbetsvilja och Balenciagas väskplagiat till hur man kan sno stilen från Westeros befolkning i Game of Thrones.

I mitten av november började Ikea servera sitt årliga julbord. I vissa kretsar är det här Julbordet, i alla fall enligt det rykte som cirkulerade i min omgivning. Ikea har en stor, trogen kundkrets som vant sväljer allt företaget producerar, så jag tog mig till världens största Ikea-varuhus, Ikea Kungens kurva i Stockholm, med förhoppningen att tusentals fanatiker skulle svärma dit som världens alla Rick and Morty-fans i jakt på szechuansås och frossa i sig buffé.

Jag ville lära känna Ikea på djupet. Är julbordet något att ha? Kommer en hel dags häng på Ikea få mig att vilja bli modejournalist? Jag bestämde mig för att vara på Ikea från öppning till stängning för att tillgodogöra någon slags visdom som jag sedan skulle sprida till folket genom den här artikeln.

Vanligtvis hamnar jag i dvala 15 minuter efter jag gått in på Ikea och kommer ut med omfattande minnesluckor. Den här gången ska jag aktivt betrakta och anteckna för att inte hamna i vegetativt tillstånd. När jag anländer klockan 09.49, elva minuter före öppning, är det fortfarande oklart vad tio timmar på världens största Ikea ska ge mig.

09.51 Vissa har uppenbarligen kommit tidigt för att äta pannkaksfrukost i ett av kaféerna innan öppning.

09.55 Folk samlas vid startrulltrappan på översta våningen för att springa ner till bottenvåningen och förlora sig i labyrinten av hushållsartiklar.

Ikea kungens kurva är uppdelat i fyra plan, ihopkopplade via ramper, trappor och hissar. De tre översta är de roliga planen: stora möbler, köksmaskiner och inredningsinstallationer – där man kan låtsas bo eller spendera sin semester – och Ikea-restaurangen. Inledningsvis är våningarna väldigt lika – samma utformning, typ samma prylar, samma människor. Enligt en anställd jag pratar med tog det vissa i personalen sex månader att hitta rätt. På entréplan ligger labyrinten som innehåller små husgeråd.

10.00 Ett kundmeddelande signalerar att varuhuset öppnat och en i personalen släpper lös kunderna.

10.05 De som hatar Ikea mest av alla har spurtat ner tre våningar och samlat på sig allt de behöver i farten. Inom fem minuter är de vid kassorna. En otrolig prestation frammanad av avsky och ångest.

10.10 Ikea är jämförelsevis gemytligt på morgonen. Det är som att vara hemma hos någon ofantligt rik gammal människa som samlat på sig saker under en hel livstid och utformat sitt hem för att besökare ska kunna se alla grejer. Jag tror det är på Ikea Kungens kurva Ingvar Kamprad bor när han inte är i Ikea-sektens högborg i Älmhult.

10.20 Dagens första första argumentation mellan ett par:
“Jag vet ungefär vad för bord jag skulle vilja ha.”
“Du skulle vilja ha… Jag då?”

10.30 Plötslig trötthet tvingar mig att sätta mig och vara introvert i ett skymt hörn i en installation. Det är svårt att föreställa sig vad jag ska göra här i nio och en halv timme till.

10.41 Överger skrymslet och vandrar planlöst runt i hopp om att få storsinta insikter.

10.55 Tappar bort mig i labyrinten.

10.58 Någonstans i labyrinten möter jag ett gammalt spädbarn, på gränsen till för stor för att hänga i selen värddjuret bär det i. Det är precis som jag: olyckligt över att vara fångad och förlorad i labyrinten. Vi får ögonkontakt. Vi förstår varandra. I mitt innersta är även jag ett gammalt spädbarn.

11.02 “Var fan har vi hamnat nu’rå? Aaaaah,” stönar en man till sin fru. “Nu får vi gå tillbaka runt hörnet. Skit!”

11.20 “Nej!” och “Den här” är de vanligaste uttrycken på Ikea.

11.50 En anställd jag pratar med gissar att omkring 8000 personer besöker Ikea Kungens kurva på en vardag. På helger är det ungefär det dubbla. Just den här lördagen är det lite färre än vanligt, uppskattar försäljaren. Ikea:s pressavdelning uppger inte vilka dagar de har flest kunder.

12.10 Varför är jag här?

12.15 Ikea säljer det ihoprullade gumminätet STOPP som ska rullas ut under mattor för att förhindra glid. Det känns som att ta i en slak orm. Skitäckligt! Obehaget fyller mig med livslust.

12.31 Årets första julbord på Ikea är inte överdrivet populärt. Jag sitter vid samma bord som ett äldre par som slutat prata med varandra. Vi sitter i tystnad som bara bryts av att mannen ibland säger att något smakade gott. Kvinnan knarrar skeptiskt till svar. En härligt Roy-Anderssonsk lunch.

13.10 Matkoma på en av fuskhemmens verandor.

13.40 Riktigt tjockt i labyrinten nu, men kundstimmet flyter fram tack vare att den är utformad för att rymma allas obeslutsamhet.

Köksavdelningen i labyrinten är den mest intensiva. Här uppstår mentaliteten och känslan många förknippar med Ikea: ständiga övertalningsförsök, frustration, bråk om vilken typ av vit mugg man ska köpa och barn som ballar ur. En unge surar när hans ägare sliter bort honom från visparna. Han känner sig kanske missförstådd och alienerad eftersom ingen delar hans fascination för köksverktyg. Men ganska snart förlorar jag respekten för barnens känslor. De har inga riktiga problem. Deras överdramatiska missnöjesskrik klingar falskt genom hela komplexet. De vet ingenting om kampen att tillsammans med en annan människa välja ut tallrikar och bestick till ett gemensamt hem. Där finns det anledning att skrika och springa iväg.

13.50 I kundmassan väljer jag ut kunder att följa efter och försöker delta i deras Ikea-upplevelse genom att distraherat fingra på hyllor precis bredvid dem medan jag antecknar. Metoden ger dålig utdelning. Färre än väntat bråkar, de flesta säger bara "den här" och stoppar ner det i sin vagn. Bara vid ett tillfälle kastar en snubbe irriterat en dörrmatta med stjärnor på och tar i stället en med blommönster. Ingen vill ju torka av dojorna på en matta som ser off ut.

15.10 Att låtsas vara intresserad av en massa varor är utmattande. I hela varuhuset sitter folk som kapitulerat. Jag sätter mig i en strategiskt placerad soffa på lampavdelningen och sitter där katatoniskt tills jag väcks av kissnödighet.

16.13 Dricker julmust i stället för att kissa.

16.49 Är så understimulerad att jag börjar bråka med min flickvän över sms.

17.05 Vid sängavdelningen kan man få veta hur folk sover. En kille säger att han sover mycket på mage. Jag brukar vara oberörd men känner att han inkräktat på mig med sin intima kungörelse.

17.18 Smyger på kunder igen.

17.49 Blir orolig att någon ska tro att jag har olämpliga intentioner, eftersom jag följt efter en tvåbarnsfamilj senaste halvtimmen.

18.09 Kommer fram till att jag och ingen annan heller behöver en sån här.

18.20 Känner mig avtrubbad och själadöd efter att jag förlorat min sympati för barn. Måste ner och ta på STOPP för att känna något överhuvudtaget. Hittar STOPP på tre minuter. Fortfarande skitäcklig. Nice. Ikea:s nyanställda borde tvingas gå runt i varuhuset hela första arbetsdagen som en sorts inskolning så de inte går vilse i ett halvår.

18.35 Ett barn som är upprört efter att ha fått näsblod återger barnasläktet lite av dess förlorade trovärdighet.

18.55 Jag pratar med en anställd som också spelar trummor med Anna Von Hausswolff. Han har precis demonstrerat samtliga bäddsoffor för en velig kund. Trots att han slutar om fem minuter tar han sig tid och visar mig en av Ikea:s mest populära bäddsoffa: enkel, bekväm, prisvärd.

19.30 Samlar ihop några julklappar och checkar ut.

19.45 Köper en kanelbulle, en korv och en “dryck i mugg”.

20.00 Ett kundmeddelande informerar oss att stället har stängt och jag springer ut för att aldrig återvända igen. Kommer antagligen tillbaka innan året i slut. Det känns helt okej.

Kanske min hjärna redan blivit stel, men jag vet inte vad jag lärde mig om Ikea eller människorna som handlar där. Vissa verkar komma dit några timmar på helgen för att ströva, äta lunch, slentrianshoppa och mingla. Andra är där för att de måste och skyndar sig ut. På det sättet är Ikea lite av en sekulär kyrka (något alla samlas kring) men det är genommaterialistiskt. Ingen frågar sig “Vem är jag?” eller “Finns Ingvar?”

Det var inte alls kul att vara där från öppning till stängning och det är inte så konstigt. Från ett konsumentperspektiv är Ikea ett företag som säljer hushållsartiklar och heminredning i stora varuhus. I slutändan är det jävligt ointressant.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter