Malin Dahlström och Gustaf Karlöf, mer kända som Niki & The Dove, är duon bakom Sveriges mysigaste synthpop. Sedan 2010 har de gjort musik som bland annat resulterat i två studioalbum och en EP.
Senaste skivan Everybody’s Heart Is Broken Now släpptes förra året. Mitt hjärta har dock inte brustit, eftersom jag fick träffa dem backstage innan deras gig på Øyafestivalen i Oslo häromdagen. Vi snackade om allt från korv stroganoff och höjdpunkter på lågstadiet till stunder när sport får dem att gråta.
Videos by VICE
VICE: Vad skulle era föräldrar ha föredragit att ni gjorde med era liv?
Gustaf: Vill inte alla föräldrar att ens barn blir läkare av någon konstig jävla anledning? Det tråkiga svaret är att de var väldigt stöttande i att jag sysslade med musik, så de ville att jag skulle fortsätta med det så mycket jag någonsin kunde. Det ville både morsan och farsan, för de fick inte hålla på med det själva nämligen.
Malin: Jag tror violinist faktiskt. Om de hade fått, eller, inte mamma, men om pappa hade fått välja hade jag spelat fiol. Jag vet inte varför.
Om ni vann på lotto i morgon, skulle ni fortsätta med det ni gör, byta jobb eller sluta jobba?
Malin: Definitivt sadla om! Eller violinist? Men det var ju inte jag som ville det. Jag skulle starta en studio på Bahamas, bara för att ha den adressen. Ni vet som en postbox liksom, det är min dröm, och ba, “Skicka posten dit!”
Gustaf: Det skulle vara härligt att få lite medel, så vi kan betala vår dyra trummis. Men man kanske vinner typ 25 spänn?
Kommer ni ihåg någon gång när ni känt er livrädda?
Gustaf: Ja, jag åkte Balder [på Liseberg] förra veckan, då var jag livrädd. Åh, vad jobbigt det var. Vi åkte ju den för några år sen också. Då satt vi i backen upp och sa, “Vi dör, vi dör.” Du var också rädd så in i…
Malin: Ja men jag är ofta livrädd.
Vad skulle er allra sista måltid vara?
Malin: Efterrätten är viktig. Absolut glass. Mintchokladglass från Italien. Du vill ju ha typ korv stroganoff [skrattar].
Gustaf: Korv stroganoff!
Vilken film eller tv-serie får er att gråta?
Malin: Alltså jag gråter av allt. Senast satt jag och grät – vad var det? Då satt vi och grät båda två.
Gustaf: Då satt vi och grät till den här tillbakablicken på sportåret som varit.
Malin: Ja! Det är sjukt, jag kan gråta åt reklamer också.
Gustaf: Varför gråter vi alltid när det är en tillbakablick på ett sportår? Då är det någon duktig jävel som tagit fram de perfekta ögonblicken. Det spelar ingen roll vilken sport, det kan vara typ vattenpolo liksom, så länge det är en tillbakablick.
Vad i er karriär är ni mest stolta över?
Malin: För mig är det vår senaste skiva [Everybody’s Heart Is Broken Now].
Gustaf: Ja, absolut.
Vilket är ert starkaste minne från skoltiden?
Malin: Det finns nog inget speciellt.
Gustaf: Jag var ju i final i brädspelet Den försvunna diamanten när jag gick i ettan. Shit vad det var stort. Folk stod runt omkring och ba, “KÖÖÖR!” Jag vet inte ens hur man kan spela final i Den försvunna diamanten? Folk ba, “Kör på Afrikas stjärna!” Det var en jättekonstig tävling.
Malin: Det måste varit jättestort.
Hur många har varit kära i er?
Gustaf: Oj jäklar. Två kanske? Eller tre säger jag, om det är under hela mitt liv.
Malin: Jag tror det är jättemånga [skrattar]. Men du sa tre stycken? Tror du inte några fler varit kär i dig?
Gustaf: Nä, det tror jag inte.
Malin: Men sju då.
Anser ni att droger kan göra en lycklig?
Gustaf: Nej, det tror jag inte. Det är kortsiktigt. Man blir absolut inte lycklig, för stunden får man en kick men sen, nej.
Malin: Alltså jag har precis läst Siddharta. Lycka är väl det svåraste begreppet överhuvudtaget. Finns det ens en enda människa som är lycklig på den här jorden är frågan. We don’t know! It’s very, very hard.
Gustaf: Men droger är inte vägen.
Malin: Nej, det tror jag inte. Man måste nog jobba lite hårdare.
Vad är den äckligaste sjukdomen eller skadan ni fått?
Malin: Jag fick ett musselskal i tån. Djupt. Bara trampade ner i ett.
Gustaf: Jag har en polare som sa att han skulle skoja med mig, att han skulle sätta en högaffel precis här [pekar på sidan om kroppen] och så bara skrek han “Hai-aaaaah!” och liksom skämtade, men han träffade ju fel så en av de [spjuten på högaffeln] gick in i min [mage]. Det var ganska äckligt…
Om ni var tvungna att ge upp sex eller kyssar, vilket skulle ni välja?
Malin: Det är ju en jättekonstig fråga.
Gustaf: Jag skulle ge upp kyssar faktiskt. Det måste jag väl säga.
Malin: Alltså så här: kyssar är också sex enligt mig. Jag tycker inte det går att skilja på dem.
Om ni fick leva i en annan tid, vilken skulle ni välja?
Malin: Det finns så många roliga som jag skulle vilja leva i.
Gustaf: 20-talet. De verkade ha så kul, och ändå var de så deprimerade på samma gång.
Malin: Men det verkade ändå vara klackarna i taket. De hade problem men de visste hur man hade fest. Men jag är lite intresserad av 60-talet också, det är något med det som lockar. Hela den här kollektivismen.
Om ni var wrestlers, vilken låt skulle spelas när ni gick upp i ringen?
Gustaf: [Börjar nynna på “The Piña Colada song“] Jag tänker inte säga Rocky i alla fall.
Malin: Men det skulle jag säga. Eller [börjar nynna på maffig låt], men vilken är det? Det här är inte Rocky. Det är något sånt här naturprogram för mig?
Gustaf: Det är Vangelis [med låten “Chariots of Fire“]. Men själv skulle jag ta Chopins dödsmarsch. Den är ju mäktig.
Niki & the Dove finns på Facebook och Benjamin Wirström finns på Twitter.
