Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark.
Titt som tätt rapporteras det om att det finns en klubb i Berlin där besökare blir höga på choklad. Jag är själv varken särskilt cool eller vågad, så jag tänkte därför att jag skulle lämna den upplevelsen åt andra som är mer erfarna än jag och i stället göra något helt annorlunda. Jag ska vara med i en andlig ritual där man dricker rå kakao importerad från Guatemala, i den lugna och grönskade parken Søndermarken i Köpenhamn. Rå kakao ska tydligen göra att man trippar, verka helande på trauma som man förträngt och tillåta en att kommunicera med gudomligheter från Mayariket. Jag har även fått höra att man gråter en hel del. Det låter väldigt lovande, men egentligen hoppas jag bara på en kul tripp.
Videos by VICE
Själva aktiviteten har organiserats av en grupp som kallas The Heart Space som dyrkar kakao som naturläkemedel. Som tack för att jag får vara med på deras ritual har jag fört över 150 danska kronor till deras konto. När jag väl sätter mig ner vid ingången till Søndermarken är det sent på eftermiddagen, men solen lyser fortfarande klart på himlen.
En efter en dyker mina kakaokompisar upp. Ingen verkar känna varandra från tidigare, men vi uppmuntras att krama varandra. Vi följer efter vår andliga ledare Ida, som vanligtvis jobbar på en förskola, till en lugn och avskild plats i parken. Där väntar Idas kollega Christina på oss. Man känner av den söta doften av kakao i luften. Filtar och kuddar är utplacerade i en cirkel stor nog för kanske 15 personer och i mitten ligger en matta. På mattan ligger det kristaller, några stenägg och blommor, vilka arrangerats i formen av ett kors. En trådlös högtalare har bundits fast på korset. På några buskar i närheten hänger det färggranna flaggor.
Jag sätter mig ner bredvid en kille som jag börjat prata med vid ingången till parken. Med en tysk accent berättar han för mig att han provat kakao en gång tidigare i en inomhuspool med en trumcirkel. Jag antar att det bådar gott för min första ceremoni att jag sitter bredvid någon med erfarenhet. Han ser verkligen ut som han kan mycket: han har skägg, långt bakåtslickat hår och en avlägsen blick, hans skor har på riktigt tår.
Vi får inte dricka kakaon förrän alla fått en kopp. Samtidigt som Ida och Christina häller upp brygden berättar de för oss om kakaons historia. De förklarar att kakaon ansågs vara helig i mayansk och aztekisk mytologi, att den hade kraften att koppla samman den fysiska världen med den andliga. Den refererades till som “livsblod” eller “gudarnas föda” och användes för allt från att välsigna soldater innan krig till födelseritualer och bröllop. Enligt en legend hade Christopher Columbus en gång ett märkligt möte med några azteker; han trodde att de hade tappat några mandlar och blev förvånad när de frenetiskt började krypa runt på marken och leta efter dem. Senare lärde han sig att aztekerna använde kakao som valuta och att de i själva verket letade efter kakaobönor. Conquistadorer som plundrade aztekiska palats hoppades hitta kistor fyllda till bredden med guld och silver, men hittade i stället flera ton kakaobönor.
Den bittra bönan blev inte poppis bland européer förrän nederländaren Coenraad Johannes van Houten kom på en metod för att mala ner det till ett pulver som lätt kunde blandas ut med mjölk eller vatten. Och socker såklart.
När jag kommer tillbaka från att ha kissat i några buskar ser jag min tyska vän sitta och flämta barfota uppe i ett träd. Hans ena stortå blöder.
Medan vi dricker vår kakao får vi höra att just denna moderna raffineringsprocess gör att hundratals aktiva ingredienser filtreras bort, som annars är väldigt bra för både hjärtat och själen. Kakaon vi dricker nu har inte blivit vanhelgad på det viset. Det finns tre huvudsorter av kakao: den utsökta Criollo, den vanliga Forastero och till sist Trinitario, som är som en hybrid av de första två. Forastero och Trinitario används för att göra kakao och choklad för massorna, men vi får höra att det är Criollobönan man vill använda i de här ritualerna. I Guatemala, där Ida köpte kakaon, kostar ett kilo ungefär 110 kronor. Att köpa det som de importerat till Köpenhamn är tre gånger så dyrt, vilket innebär att innehållet i min kopp är värt ungefär 15 kronor, men jag har betalat 150 för det.
Kakaon är tjock och krämig – den smakar lika mycket som Marabou Mjölkchoklad som ett kardborrband känns som en hundvalps päls. Jag kunde urskilja kakaofibrer på min tunga, och drycken fastnar i mina tänder. 42 gram kakao (maxdosen för en kopp) har blandats med mintte, cayennepeppar för att det snabbt ska absorberas i blodet och en nypa kanel och salt för att ta bort den starka smaken. Det är uppenbarligen inget socker i, men vi erbjuds agave och organisk honung för att göra chokladen sötare. “Allting är naturligtvis Fairtrade,” berättar Christina. Alla skrattar, men jag fattar inte skämtet. Jag klunkar i mig drycken. Den smakar mäktigt och bittert.
Medan jag dricker börjar något röra sig i min kropp. Jag känner en varm, kittlande känsla som sprider sig genom mitt bröst; mitt huvud snurrar lite och det känns som om en hand lyfter mina ögon lite från insidan av min skalle. Ida och Christina sjunger och visslar och turas om att spela extremt många olika instrument under den fyra timmar långa sessionen. Det spelar på stora trummor, utsmyckade cymbaler och tibetanska skålar som låter som ett blött finger på kanten av ett vinglas, och det är massa rökelse. Enormt mycket rökelse. Rökelse brukar göra mig lite illamående och obekväm, och nu blåser det knappt, så en lätt bris för hela tiden aromerna från rökelsen i min riktning. Så fort en brinner ut tänder Ida och Christina en ny. Det går inte att fly från röken.
Folk runt omkring mig hamnar i trans. Jag vet inte riktigt än vad drycken gör med mig, men jag har läst på i förväg. Innan jag gick hit pratade jag även med dietisten Randi Tobberub, som berättade för mig att kakao innehåller substanser som sätter igång en explosion av dopamin och serotonin i hjärnbarken. Samtidigt som ens puls går ner expanderar ens blodkärl. Hon menade att den stora mängden magnesium är bra för hjärtat, och kakao ska kunna motverka infektioner i kroppen, men det har tydligen inte gjorts så många vetenskapliga studier på det än.
När jag läste på innan ceremonin fick jag reda på att man rekommenderas att hålla sig borta från rå kakao om man är gravid eller tar antidepressiva, och om man äter innan bör det vara en lätt måltid. Jag hade avsvurit mig kaffe för dagen och lyssnat på låtar om döden och utanförskap hela dagen innan det, bara för att se hur det skulle påverka min tripp. Jag är inte säker på om min kropp nu upplever de tidigare nämnda positiva effekterna, men jag måste ändå säga att jag definitivt känner mig utanför.
Ritualen fortsätter och ju mer tiden går känns det mer och mer som att jag är den enda i cirkeln som inte har någon aning om vad jag sysslar med. Vissa står på händer, andra går runt och flänger med benen. En kvinna med en frisyr som antyder om att hon klippt sig själv rullar runt under en hög med filtar och stönar svagt. Hon reser på sig och hoppar runt i det höga gräset, virar en färgglad sjal runt huvudet och dansar runt i solskenet som tränger in mellan träden och löven. När jag kommer tillbaka från att ha kissat i några buskar ser jag min tyska vän sitta och flämta barfota uppe i ett träd. Hans ena stortå blöder. Grenarna knakar när han hoppar ner.
Jag själv växlar mellan att sitta skräddare på en kudde och att ligga ner och mysa under filten. Det känns som att jag är i trans, som om jag tittar på själva scenen från utsidan. Tanken med ritualen är att Moder Kakao ska få alla mina celler i kroppen att le, men det gör hon inte. Mitt ansikte känns förstelnat i en grimas, av någon anledning är det samma ansiktsuttryck jag minns jag hade som barn när jag växte upp i Sønderjylland, när mina föräldrar bad mig att samla ihop alla stora stenar på åkern så vår plog inte gick sönder.
Det är en smärtsam insikt: jag kommer aldrig känna mig tillräckligt fri och bekväm för att dansa i det höga gräset, stå på händer eller entusiastiskt klättra upp för ett träd samtidigt som jag blöder.
Det hela måste sett helt sjukt ut för joggare och hundägare som promenerade förbi oss. Dessvärre känner jag att jag har samma perspektiv som de har. Innan seansen fick alla möjlighet att tala utan att bli avbrutna om varför vi gjorde ceremonin. En tjej grät medan hon berättade om ett riktigt jobbig breakup. En kille hade nyligen förlorat sin morfar som han hade varit nära, medan en annan snubbe pratade om en så djup ensamhet som han var tursam nog att känna att han fått distans till sen hans senaste kakaotripp.
Fyra timmar och massa skuttande och kullerbyttor senare verkar alla verkligen må mycket bättre. Killen som hade känt sig ensam är sist med att vakna upp ur transen. Hans ben skakar, han suckar, ler och säger “Tack.”
Det är en smärtsam insikt: jag kommer aldrig känna mig tillräckligt fri och bekväm för att dansa i det höga gräset, stå på händer eller entusiastiskt klättra upp för ett träd samtidigt som jag blöder. Jag kommer aldrig njuta av ljudet av buddhistiska munkar som mässar från en iPhone kopplad till en Bluetooth-högtalare, inte heller kommer jag uppskatta att få en cirkelkompis skitiga fötter i ansiktet. Det känns högst osannolikt att jag någonsin kommer känna ett band till Moder Jord, Moder Kakao, Fader Tid eller mina cirkelkompisar på nån högre spirituell nivå. Jag känner att det fanns en motsägelse i att imitera en mayansk ritual en park i Köpenhamn och sjunga sågner på engelska och spela tibetanska instrument. Vanligtvis hade jag nog hånat allt det här för hur absurt det är, men nu känner jag inte att det finns någon poäng med att vara sarkastisk. Det är ju min förlust att jag inte känner nåt, att jag inte förstår mig på det.
Det är inte nödvändigtvis dåligt att jag inte kan låta mig själva komma in i det: alla människor i cirkeln har inre konflikter de kämpar med. Christina och Ida menar att de vill känna sig närmare naturen, men ingen som deltar i ritualen är faktiskt där för att stärka sitt band till gräset de sitter på. Vi är alla där för att vi saknar något i oss själva. Och jag känner att jag saknar något i mig själv som hindrar mig från att vara lika glad som mina kakaokompisar.
Efter seansen säger Ida och Christina att det här har varit en av de finaste och mest givande ceremonier de hållit i. Vi delar på lite kakor och godis. Jag äter lite grann men lämnar cirkeln och parken så fort jag jag kan. Utanför ser jag ett äldre par vingla ut från en uteservering. En blond tjej susar förbi på sin rosa Vespa och kör om en skäggig snubbe i en neongrön outfit på en motorcykel. Jag är tillbaka.
Dagen efter trippen känner jag mig mycket mer bekväm i mig själv, men jag är inte säker på om det är tack vare kakaon eller på grund av det faktum att jag tillät mig själv att bara sitta och fundera på saker i fyra timmar. Jag känner ett tryck i bröstet, vilket utan tvekan är rökelsens fel. Jag har även fått sex myggbett.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på danska i juni 2016.
Mer på VICE:
Vi frågade folk som tagit olika droger om meningen med livet
