Jag hängde och festade med en internationell knarkkung och överlevde

Playa del Carmen är en strandstad i Mexiko 45 minuter från Cancún. De senaste tio åren har det blivit en internationell festhubb för EDM-fantaster, främst tack vare turistsvärmarna som vallfärdar till BPM Festival som anordnas där varje år. Samtidigt är det en plats dit folk åker om de vill hålla låg profil och inte bli hittade.

Första gången jag fick en inblick i Playas mörkare sida var i oktober 2013, då jag jobbade som säljare och concierge för ett företag som hyrde ut lyxvillor till semesterfirare som ibland var villiga att betala upp mot 3000 dollar (25 000 kronor) per natt. Mina arbetsuppgifter var att ta hand om bokningar, besvara frågor och se till att våra gäster hade allt de behövde under sin vistelse. Jag fick jobbet när jag var där med min egen familj som hyrde ett hus genom företaget; efter några tequilashottar och den bittra insikten att jag inte hade någon lust att återvända till plugget frågade jag ägaren om han behövde personal. Det gjorde han, så en och en halv månad senare reste jag på en enkelbiljett till Mexiko från min hemstad Los Angeles.

Playa del Carmen är en liten ort och under mina tre månader där mötte jag alla möjliga sorters människor från världens alla hörn: folk som flyttat dit permanent; nomader; internationella klubbkids; till och med folk som erkände att de var brottslingar och gömde sig från polisen. Men av alla människor jag träffade är det Micha* jag aldrig kommer glömma, eftersom genom honom fick jag min första (och förmodligen sista) skymt av den få förunnade och glammiga värld som tillhör de högst upp inom droghandeln. När jag tänker efter fick jag egentligen mer än bara en skymt – under några surrealistiska veckor var jag en av karaktärerna i Michas värld, indragen i en internationell drogkungs livsstil.

Jag lärde känna Micha i januari 2014 då jag hjälpte honom hitta en villa att hyra med fem sovrum som låg mitt på stranden. Han var 190 centimeter lång, renrakad och klädde sig i skräddarsydda kostymer, designerskor och klockor som kostade ungefär lika mycket som en lärares ingångslön. För mig var en del av hans charm kanske att han kändes som en representation av traditionell maskulinitet, med sin vältränade kropp värdig en som sysslar med UFC, samma pondus som en mafioso tagen direkt ur Gudfadern och en stark käke som spändes när han var arg eller tankspridd. Efter att ha småpratat lite med honom de första dagarna fick jag reda på att han var från Kanada, var lite över 30 och hade östeuropeiskt ursprung.

Micha kom till Playa del Carmen med sin vän Tim, vars Mexikoresa var första gången han lämnade Kanada efter att ha tillbringat alla sina år som ung vuxen i fängelse för mordförsök. Tim var 29 men hade samma energi som en tonåring. Det var som att hans utveckling sattes på paus medan han var i fängelset.

Min och Michas relation var okonventionell från första början. Innan jag ens hunnit ge honom och Tim en rundtur av villan och mitt vanliga säljsnack tog Micha fram en ziplock-påse ur fickan full av vad han sa var 75 pressade ecstasy-tabletter och en karta syra. Efter chocken lagt sig tog adrenalinjunkien i mig över. Michas öppenhet var en härlig omväxling från alla rika överklassmänniskor och galna mammor jag tagit hand om hela säsongen.

"Vill du ha?"

"Visst."

Han gav mig fem e.

Relaterat: Big Night Out – Ibiza

Jag undrade vad det fanns för rimlig anledning till varför någon råkade gå runt med så mycket droger och frågade vad killarna arbetade med. Micha tog nonchalant fram tre mobiler och berättade att han var "i byggbranschen". Jag fortsatte grilla honom och sa, "Den här villan är till för upp mot tio personer. Kommer det bara vara ni två?" Micha svarade att han skulle flyga in en kompis och några tjejer från Colombia.

Dagen därpå kom två av de snyggaste tjejerna jag nånsin sett i hela mitt liv in i huset och introducerade sig som Lorena och Mari. De såg ut som de kom direkt från en musikvideoinspelning, med Sofia Vergaras ansikte och Nicki Minajs kropp. De var klädda i små t-shirts och bikinis, med tajta jeans, långa akrylnaglar och massvis med smycken. Jag fick höra att de "fick betalt för att festa under veckan", vilket jag tyckte lät lite mystiskt.

Tjejerna var snälla mot mig. Vi tre bondade över vårt gemensamma intresse för elektronisk musik och att resa, och Lorena visade videos för mig när hon dj:ade på fester i sin hemstad Cali i Colombia. Men annars var våra konversationer begränsade, i och med att tjejerna tillbringade större delen av sin tid med att ta selfies och snorta ett okänt pulver direkt från sina handväskor. "Ningunas personas en Colombia les gustan cocaine" – "Ingen gillar kokain i Colombia" – berättade Mari för mig på spanska. De berättade att det var 2C-B, en designerdrog som liknar MDMA.

Dagen efter att Lorena och Mari anlände kom Michas kompis Ivan – även han från Cali. När han öppnade sin väska i vardagsrummet drog Ivan ut ännu mer designerdroger och en jävla massa hundradollarsedlar, vilket han i förbifarten informerade mig var förfalskade men av högsta kvalitet. Sen berättade han att han blev stoppad på flygplatsen i Cancún för att de hade sett att han var efterlyst i Miami.

Micha berättade att han hade träffat Ivan flera år tidigare i Guadalajara, under en av hans många resor till Mexiko – de hade varit vänner sen dess. Nu var Ivan i princip Michas högra hand varje gång de var i Mexiko; hans huvudsakliga uppgift var att agera översättare mellan Micha och hans harem av sydamerikanska tjejer, vara chaufför åt alla och noggrant planera utekvällarna.

Jag märkte att Micha tyckte om mig – kanske för att jag var den enda kvinnan han kunde kommunicera med på engelska. Under loppet av några nätter tog han med oss alla och festade på klubbar som Mamita's, Kool Beach Club, Canibal Royale och La Santanera. Det var precis innan BPM Festival skulle äga rum, så alla dj:s spelade mest underground house och techno. Micha föredrog lite mer av en Vegas-vibb, men så länge det var snygga tjejer och champagnen flödade hängde han kvar.

Vår rutin såg ut ungefär så här: vi kom till klubben, betalade för ett bord och blev genast behandlade som om vi vore kungligheter. Servitörerna kom med Moët, men Micha var inte nöjd med det, så de fick komma tillbaka med Dom Pérignon. Notan gick alltid upp på minst 10 000 dollar. Allt betalades kontant. Varje kväll innebar även kopiösa mängder droger, astronomiskt dyra middagar och en hel del sex mellan kanadensarna och colombianerna. Det var den där lyxiga och hänsynslösa hedonismen som präglar filmer som Spring Breakers. Jag älskade det.

Några dagar innan det var dags för honom att checka ut bestämde sig Micha spontant för att dra till Guadalajara för att hälsa på några kompisar. Tjejerna och Ivan flög samtidigt hem till Colombia, vilket innebar att jag var själv med Micha och Tim. Vi stötte genast på ett problem: killarna kunde inte betala för flygbiljetter med sina kreditkort eftersom de ville undvika att lämna elektroniska spår efter sig. Efter all den tid vi tillbringat tillsammans – då Micha i princip bara lät mig hänga på hans all incluisve-semester – kände jag mig tvungen att hjälpa dem. Vid det här laget visste jag att Micha förmodligen inte var ägaren av nåt random byggföretag, men jag tyckte om att hänga med dem så pass mycket att jag valde att ignorera min misstänksamhet.

Jag erbjöd att köpa biljetterna själv och låta killarna betala tillbaka det i cash. De sa artigt nej. I stället gav Micha mig en bunt kontanter som jag körde med till flygplatsen i Cancún och köpte två biljetter till Guadalajara åt honom och Tim.

Efter Mexiko flög Micha hem till Kanada och jag tillbaka till LA. Under de sex månader som följde höll vi kontakt via WhatsApp. Det kändes spännande att vara vän med en mystisk badboy som befann sig på en mycket högre nivå än de enstaka langare jag kommit i kontakt med i Playa och i LA. Jag visste fortfarande inte exakt vad Micha jobbade med, men det skulle jag snart få reda på.

I augusti 2014 meddelade Micha att han var på väg till LA för att semestra där i en månad. Han funderade på att investera i restaurangkedjan El Pollo Loco efter att vänner till honom berättat om hur god deras mexikanska grillade kyckling är. Han berättade att han kanske skulle vilja öppna en i Kanada.

Han erbjöd mig 150 dollar om dagen, plus gratis shoppingturer och luncher och middagar, om jag gick med på att vara hans chaufför under hans vistelse. Jag hade inte ett jobb just då, så för mig lät det som en väldigt bra deal. Dessutom skulle det innebära att vi kunde hänga hela tiden, vilket egentligen var det enda jag ville. Jag hade alltid haft en grej för badboys och Micha såg bra ut och var snäll mot mig. Baserat på hur vi haft det i Mexiko visste jag att det skulle vara kul att umgås med honom i LA. Visst, han var säkert inblandad i nån skum industri, men min crush på honom gjorde att jag inte kunde tänka klart. Ingen är ju perfekt, intalade jag mig själv.

De första dagarna i LA var jättebra. Jag tog med honom till El Pollo Loco några gånger och han älskade det. Vi åkte till stranden och hängde i Hollywood och Santa Monica. Han köpte smycken till mig med en stor bunt kontanter. Precis som i Mexiko betalade han aldrig med kort.

En eftermiddag försvann han plötsligt. Vi hade planerat att åka till stranden i Malibu, men jag hörde inte av honom på hela dagen. Han hade nämnt kvällen innan att han planerat att träffa några vänner, så jag antog att han hade haft en vild utekväll på någon av de stora klubbarna i Hollywood han snackat om att gå till. Det var säkert bara det som hade hänt.

Senare på kvällen fick jag en rad panikfyllda sms och telefonsamtal från honom, och han bad mig att möta honom på en parkeringsplats en bit från hans lägenhet. Hans pratade lugnt och sansat, men hans röst fick mig att inse att något var väldigt fel.

När jag kom dit hoppade han in i passagerarsätet. "Kör bara," sa han. Ingen förklaring. Han lutade sätet bakåt så mycket det gick för att se till att hans huvud inte var synligt genom fönsterrutan. Då och då vände han sig om och tittade ut. Jag kände mig förvirrad, men i smyg gillade jag spänningen. Det kändes som en film.

Till slut, när vi var över en mil från hans lägenhet satte sig Micha upp. Jag bad honom förklara vad fan det var som hände och han berättade att polisen och FBI gjort en razzia i hans lägenhet kvällen innan och beslagtagit 300 000 dollar (2 491 000 kronor) i kontanter. De hade haft span på honom hela tiden han varit i LA, och hade sett honom snacka med en grupp "skumma män i cowboyhattar". Det här var enda anledningen han gav till varför de gjort en razzia, men det var allt jag behövde veta för att fatta vad det faktiskt var som försiggick.

Micha berättade att han fått tillbringa natten i häktet, men han hade betalat någonn som kunde betala borgen åt honom så han kunde släppas på morgonen, bara några timmar innan jag hämtade upp honom. Det här förklarade varför han helt plötsligt försvann från min radar.

Sen bad han mig att köra honom till sin advokat så han kunde lista ut hur han kunde ta sig till Kanada så fort som möjligt. Men vid det här laget började jag känna mig mer och mer osäker, i och med att tyngden av vad som hände började sjunka in.

"Om du vill att jag ska köra dig någonstans måste du berätta för mig vad fan det är du faktiskt gör," krävde jag, och menade att min säkerhet stod på spel.

"Ge mig din mobil," sa han och stirrade på mig med sina intensiva, blå ögon.

Jag gav den till honom. Han stängde av den och la den i sin ficka.

"Jag säljer ecstasy och heroin," sa han nonchalant.

"Ah, okej," stammade jag, chockerad över att han äntligen erkände.

"Jag dödar dig om du berättar för någon," skrattade han. Jag visste djupt inom mig att även om han drev fanns det en viss sanning i det också.

Sjukt nog kände jag mig lugn efter hans "bekännelse", för alla misstänksamma tankar jag haft var inte bara i mitt huvud och Micha var inte någon galen vd för ett byggföretag. Han försäkrade mig om att jag var säker och på nåt konstigt vis litade jag på honom.

Jag körde honom till hans advokat, rättfärdigade det för mig själv med att jag själv inte gjorde något olagligt och att jag alltid kunde hävda att jag aldrig vetat något. Advokatens kontor låg i en skum del av norra LA; jag antog att han även hade andra klienter som jobbade med samma sak som Micha. Vi satt i väntrummet och ut kom en smal man med en vräkig klocka och randig kostym. Micha gick in i ett rum med honom, och när han kom ut hade han goda nyheter: hans advokat visste hur han skulle komma hem till Kanada. Micha behövde bara betala honom 35 000 dollar (290 000 spänn) – vilket jag antog skulle läggas på ännu fler dyra klockor och kostymer.

När vi gick därifrån ringde Micha några samtal på en av sina langarlurar, och planerade för att två tjejer från Kanada skulle möta honom i LA dagen därpå med mobiler och kontanter.

För första gången på länge kände jag att mina tankar klarnade upp, och även naiva, 22-åriga jag kunde förutse de potentiellt mörka saker som kunde hända om jag fortsatte umgås med Micha. Så efter att jag släppt av honom ringde jag min pappa för att fråga om råd. Även fast han alltid varit väldigt chill och tillåtande med mig blev min pappa genuint oroad för min säkerhet när jag berättade vad som hände. Han uppmanade mig att genast radera Michas nummer såvida jag inte ville att polisen skulle få upp ögonen för mig.

Dagen därpå smsade jag Micha och sa att jag skulle åka iväg ett tag. Jag ljög och sa att jag funderade på att flytta tillbaka till Mexiko och kanske skulle bli svår att få tag på. Han sa åt mig att fortsätta ha kul, att jag skulle höra av mig och skrev att vi kanske kunde ses igen någon gång i Mexiko. Sen raderade jag motvilligt hans nummer från min mobil, och till slut bytte jag även mitt eget.

Vårt vänliga farväl var sista gången jag någonsin hörde något från Micha. Än i dag tänker jag fortfarande på honom då och då. Ibland söker jag på hans namn för att se om han fängslats i USA eller Kanada, och hoppas att ett spår av honom ska dyka upp. Men jag har inte hittat något. Faktum är att jag vet fortfarande inte ens om Micha var hans riktiga namn.

*Alla namn har ändrats

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska på Thump