Indiecharter till Tjernobyl: En strålande sällskapsresa

“Pass! Nu!”

Den ukrainske tulltjänstemannen har ett ansiktsuttryck i gränslandet mellan gravallvar och rå ilska. Trots att det är dunkelt i bussen råder det inga tvivel om att hans uniform är välstruken. Det flimrar framför ögonen, som det kan göra när man varit vaken för länge och befinner sig på en artificiellt upplyst plats med betydligt mer taggtråd än poesi. Det är midnatt och det mellaneuropeiska mörkret har lagt sig som en fuktig filt över den polsk-ukrainska gränsen. Efter en rigorös kontroll av de 30 resenärernas pass samt bussens alla bagageutrymmen får vi ännu en stämpel med kyrilliska bokstäver. Bara en gränspostering kvar nu. Vi rullar långsamt fram mot det lilla skjulet där en gigantisk, gulblå ukrainsk flagga fladdrar lätt i nattbrisen. Där framme, alldeles framför våra näsor, ligger Ukraina. Och bara några mil in på den forna Sovjetstatens territorium ligger det pittoreska landsortshotellet som lovat ha en nattvard med ukrainska specialiteter framdukad när vi dyker upp. Och ännu längre österut ligger resans slutdestination: kärnkraftverket i Tjernobyl och den övergivna staden Pripjat som lämnades vind för våg efter katastrofen 1986.

Kvinnan i den lysrörsbelysta kuren frågar efter papper och jag räcker över ägarbeviset och det dokument vi fått från vårt försäkringsbolag i Sverige. Kvinnan tittar länge på pappren. Sen lägger hon dem ifrån sig och spricker upp i ett svårtolkat leende.

“Ni måste ha ett certifikat”, säger hon på bruten engelska.

“Vi har bara dessa”, kontrar jag.

“Då kommer ni inte in!”

Tillsammans med mina vänner Linus Höök och Fredrik Christensson har jag de senaste åren arrangerat fem resor till Polen och Tyskland i vår blå veteranbuss från 1978. Den här indiechartern till Tjernobyl var tänkt att bli den mest äventyrliga resan hittills. Intresset var enormt och de 30 platserna sålde slut direkt. Jag hade marknadsfört den som en upptäcktsresa snarare än en semesterresa. När jag betraktar tulltjänstekvinnans barska ansiktsuttryck inser jag att det var ett klokt drag.

Hon skakar intensivt på huvudet. Vi får inte komma in. Det är bara att packa ihop och återvända till Malmö. Jag sneglar upp på våra passagerare ombord på bussen. Deras blickar är trötta, men inte uppgivna. Sorgsna, men inte besvikna.

“Tänk om det var din familj där uppe på bussen”, mumlar Linus. Plötsligt tittar tulltjänstekvinnan upp. Hon har inget bra svar utan vänder sig och går tillbaka in i vaktkuren. Hon tvekar. Finns det en öppning?

“När tänkte ni åka tillbaka?”

“På tisdag kväll.”

“Hm. Jag jobbar då också.”

“Vi åker in, och kommer tillbaka om två nätter.”

Hon tänker. Jag sätter allt på ett kort och räcker fram min vänsterhand med min vigselring. “Jag är gift, jag har två barn och jag älskar min familj. Ta guldringen i pant!”

Här blir jag så tagen av situationens allvar att jag börjar darra på rösten. Tårar tränger fram i ögonvrån. Jag vågar varken andas eller röra mig. Efter en kvart kommer hon tillbaka och räcker över våra pass samt en passagerarlista med en ny stämpel i bläck. Vi har vårt inresedokument. Jag känner hur livet rusar i mina ådror, men också en enorm tacksamhet till kvinnan som lämnar över ett papper med sitt privata telefonnummer och försäkrar sig om att vi kommer ringa henne vid lunch på tisdag och att vi bara och endast får lov att lämna landet vid denna tid, vid denna gränspost. Hon har tagit en enorm risk och satt sin egen heder och kanske anställning på spel för att rädda oss. Hon är en hjälte och en person jag kommer att känna tacksamhet – och skuld – till i resten av mitt liv. Men hur gärna jag än vill följa vår överenskommelse ska det visa sig bli en omöjlighet. Men det vet jag inte då, när jag i den blekrosa gryningen med blixtrande huvudvärk informerar de 30 resenärerna om att vi fått vårt tillstånd och efter sju timmars väntan kan rulla vidare mot vår slutdestination.

“Vad fan är det?”

Monika Eliasson, en av våra två chaufförer, låter orolig på rösten. Nu hör jag också det hackande motorljudet. Monika styr bussen åt sidan och slår av motorn. Efter att ha bearbetat nattens dramatiska gränshändelser på ett landsortshotell intill en blommande körsbärsodling och tillryggalagt ett 30-tal mil på de gropiga vägarna har jag precis börjat slappna av. Det borde jag inte ha gjort. Motorn kokar och det forsar olja ned på asfalten. Petroleumlukten sticker i näsan och jag ber alla rökande resenärer att ta ett par steg bort från ångorna. Trots att bussmotorn ryker som ett musealt ånglok är myggen det första som slår mig. De är överallt. Det visar sig att vi har stannat vid ett träsk. På båda sidor av den lappade asfaltsbanan växer sumpskog. Jag stannar en jeep. Två medelålders karlar i kamouflagekläder hoppar ut. En av bussresenärerna – Jaana Nykänen – har fått en strimma internet i sin telefon och skriver in några meningar i sin digitala parlör: ”Vi behöver en taxibuss för 30 personer” och ”Vi behöver bogsera vår buss till en verkstad”.

Jeep-männen ringer och det dröjer inte länge förrän två taxibilar anländer. Vi ger dem vägbeskrivningar till stughotellet där det är tänkt att vi ska spendera natten. Bland de resenärer som sitter kvar i den havererade bussen och får invänta nästa taxi är stämningen hög. Det snackas om upplevelserna vid gränsövergången, skålas i hjortronlikör och skickas runt godispåsar. Plötsligt ser jag en polisbil med påslagna blåljus närma sig. Jag har snutnojan i blodet och med tanke på allt jag hört om rättsväsendet i Ukraina känns situationen inget vidare.

Polisbilen – en vit SUV – stannar tvärt. Ut kliver två konstaplar som, på oklanderlig engelska, berättar att de tillhör en speciell turistrotel och ska göra sitt yttersta för att hjälpa oss. Vilket de också gör. Jag andas ut. Efter att Fredrik gjort ett sista försök att på rygg laga bussen endast iförd boxershorts med oljig mage ger vi upp. Poliserna hjälper till att beställa en taxibuss till de kvarvarande passagerarna som även de åker vidare till stughotellet. Jag, Linus och Fredrik stannar kvar vid träsket och inväntar bärgaren. Vi klättrar upp på busstaket och smuttar på en pet-flaska fruktsprit vi fått i present samma morgon. Luften är grå av myggor, men himlen är blå, gul, rosa och lila.

När bärgningsbilen till slut kommer är klockan närmare midnatt. Med en två meter lång bogserlina kör vi sedan i 35 kilometer i timmen till Truck Center i staden Sarny. Klockan är ett på morgonen och jag behöver fortfarande ta mig till hotellet för att kunna leda min chartergrupp under morgondagens tur till Tjernobyl. Bärgaren fixar en privatchaufför åt mig. Han heter Pjotr, eller möjligtvis Vasilis, kanske Michail, men antagligen inte Boris. Jag hör inte exakt vad han säger när vi presenterar oss i bilen och efter tredje gången nöjer jag mig med att vi inte kan uttala varandras namn. Han kör hursomhelst en svart Mercedes från tidigt 90-tal. I byxlinningen har jag magväskan med 3500 dollar som ska betala vårt inträde i den förbjudna zonen om nio timmar. Chauffören startar motorn som varvar upp och låter som en trimmad epatraktor. Jag orkar inte låtsas som om det inte oroar mig. Innan vi är utanför stadsgränsen är han uppe i 150 kilometer i timmen och jag känner suget bak i sätet. Till skillnad från honom klickar jag i mitt säkerhetsbälte och han tecknar åt mig att jag inte behöver.

Precis då händer det overkliga. Exakt där bussen klappade ihop, mitt i myggträsket, slocknar instrumentpanelen och chauffören bromsar in tvärt. Utan ett ljud hoppar han ut och lyfter på motorhuven. Det är kyligt och fuktigt i luften. Den lilla öppningen i bildörren räcker för att det ska komma in mygg och jag fäktar iväg den första svärmen. Han fyller på vätska och jag håller tummarna för att bilen ska starta igen. Det tar flera långa minuter, men till slut hör jag motorljud igen. Strax efter fyra på morgonen hoppar jag ur Mercedesen vid vårt hotell, och med mobilen som ledljus stapplar jag in i en låg jaktstuga där jag ska tillbringa natten. Invirad i en tigermönstrad syntetfilt kryper jag ned i en gnisslande tältsäng.

Klockan sju tjuter alarmet i telefonen. Jag vaknar med en lätt stress i kroppen och försöker sortera mina tankar. Luften i rummet har en lantlig doft av dagg och jord. Jag duschar snabbt och kliver i samma kläder som dagen innan, undantaget kalsonger och strumpor. Även om vi ska till det som en gång var världens smutsigaste plats kan jag ju ha rent tyg mot mitt skrev. Strax efter åtta rullar bussen ut från vandrarhemmet. Precis på utsatt tid är vi framme vid den södra inkörsporten i zonen, Checkpoint Dityatky.

Vi hälsar på vår guide Helen Lupekha utanför boden som säljer Tjernobylsouvenirer i form av muggar, ballonger och t-shirts med kärnkraftssymbolen på. Vårt första stopp för dagen är en bondby som en gång hade 200 invånare men som i ett slag blev helt övergiven. Alla flyttade härifrån för 32 år sedan och sedan dess har ingen sovit i husen, ingen klippt träden och ingen plöjt åkrarna. De flesta husen står kvar och taken är hyfsat hela, men fönster och dörrar har sackat ihop. Huvudgatan är upptrampad, men i trädgårdarna växer sly och träd ohämmat. Vi traskar mot byns centrum där det en gång legat en speceriaffär. En blek och flagnad skylt berättar att den hette Magasin. Vi rullar ut på huvudvägen igen och får för första gången en skymt av själva kärnkraftverket.

Tjernobyl 1 och 2 byggdes 1977 och 1978. Reaktor 3 och 4 uppfördes 1981 och 1983, vilket betyder att den fjärde bara användes i tre år innan den havererade. Man stängde av säkerhetssystemet för att göra några tester. Det var en dålig idé. Hur många som dog är svårt att avgöra, men den officiella siffran på 22 personer är i underkant.

Hur många som har dött eller kommer dö i cancer till följd av radioaktiv strålning från olyckan är en kontroversiell och omdebatterad fråga. FN talar om 4000 döda, Greenpeace räknar till 93 000. Helen berättar att hon har fått tillstånd att ta oss ända fram till reaktor 4 som idag täcks av en 36000 ton tung gigantisk metallkonstruktion, som ska stänga inne strålningen.

Men först ska vi äta lunch. På väg in i kantinen ett stenkast från reaktorn måste alla passera en strålningsmätare som är stor, mekanisk och låter piiip när den scannat av en. Det känns väldigt sovjetiskt när vi radar upp oss med plastbrickor i hand och köar för rödbetssoppa, pasta och kålsallad med senap. Bakom disken står två gummor med blommiga klänningar och vita dok på hjässorna. Det är inget fel på maten, och som bekant är hungern den bästa kryddan. Förutom Trocomare örtsalt, som ju är ännu godare än hunger. Mätta och belåtna rullar vi sedan fram mot reaktor 4 som är omgiven av murar och taggtråd. Det knastrar från den gula geigermätaren som Helen håller i sin hand. Hennes rosamålade naglar kontrasterar mot apparaten som visar 1,4 mikrosievert per timme. Det är ungefär fjorton gånger högre dos än vad människan normalt utsätts för i vardagen. Men med Tjernobylmått mätt är det inte mycket. Arbetarna som kom hit direkt efter haveriet möttes av nivåer upp till 50 miljoner mikrosievert per timme. En dödlig dos ligger på tre miljoner. Det är nästan en religiös känsla att stå där och betrakta den gigantiska kolossen som orsakat så mycket lidande. Från några närbelägna tallar hörs fågelkvitter.

Pripjat byggdes som en mönsterstad för arbetarna på Tjernobylverket. År 1970 var bygget klart och då flyttade de första invånarna in. Två veckor efter olyckan 1986 rullade 1000 bussar in i Pripjat som då hade strax över 50 000 invånare. Det basunerades med megafoner att alla skulle lämna sina lägenheter och gå till bussarna. Man skulle lämna staden, men det var inte tillåtet att ta med några ägodelar. De lämnade sina hem, sina ägodelar och sina liv, gick ombord på bussarna och kom aldrig mer tillbaka.

Vi blir avsläppta på torget och får en märklig förmaning från Helen. Hon säger att det finns vakter i staden och att man inte får gå in i några hus. Det är för vår egen säkerhet. Vissa hus är i dåligt skick och hennes resebyrå vill inte att någon gör sig illa. Alla respekterar detta och är glada att vi i alla fall får lov att gå omkring på egen hand. Då kommer det sköna lilla tillägget till förmaningen. ”Om ni ändå går in i husen, se till att vakterna inte ser er”. En minut senare är alla skingrade.

Jag går direkt in i ett trapphus till en åtta våningar hög bostadskoloss. Utsikten över det halvt övervuxna torget är otrolig och man anar stora betongbyggnader bakom popplar och andra snabbväxande träd. Jag går igenom våningsplan sex och hittar ett badrum med fint kakel och ett vardagsrum med ganska välhållen parkett. I ett hörn står en plåtbyrå. Bredvid hänger en väggalmanacka. Jag undrar vad som har försiggått i den här lägenheten. Det är surrealistiskt att gå omkring i dessa moderna ruiner med skogen som krupit ända inpå och in i.

Vi anar pariserhjulet bakom ett lövverk medan Helen visar oss in i gymnastiksalen. Den hade en gång stora panoramafönster, men idag är glaset borta så det är öppen sikt och vind mot torget där nöjesfältet låg. Jag klättrar upp på andra våningen och svingar mig ut i en lian. Vi drar vidare till tivolit där vi spelar in en film där vi gruppflossar framför pariserhjulet. Förmodligen är vi de första i världshistorien som gör det på denna plats.

Jag får några pluppar på min telefon och ringer Linus. De har lyckats lämna över bussen till verkstaden och fått ett ungefärligt pris på 2000 Euro. Såklart finns det ingen chans att de kan laga bussen inom de närmaste veckorna, men det går tåg till Kiev och därifrån kan vi flyga tillbaka Köpenhamn med Ukrainan Airways.

Vi är på väg till sista stoppet i Pripjat, den berömda simhallen. Utanpå ser den ut som de flesta andra byggnader vi åkt förbi, men inuti väntar en stor men tom bassäng och ett hopptorn i renaste betong. Detta är ett ställe som kommer vittra sönder under hundratals år, täckas över av slingerväxter, maskar och jord tills den inte återstår som ett verk av människan utan ett av naturen. Så länge vår civilisation varar kommer inga människor att bo här. Ingen kommer att anlägga ett nytt badhus där simhoppstävlingar kan ske på söndagseftermiddagarna.

Fyllda av intryck börjar vi återfärden mot den vanliga världen. Samtidigt som den glödgade skymningssolen faller bakom de kontaminerade trädtopparna segnar jag ihop på bussätet och somnar. Natten ska bli lång.

Två dygn senare flög hela sällskapet tillbaka till Köpenhamn. Blå Bussen är fortfarande – snart ett halvår efter olyckan – kvar på verkstaden i Sarny.