Jag hade på mig Heidi Klums Lidl-kollektion i en vecka

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland

Heidi Klum är en av världens vackraste och mest framgångsrika personer och hon verkar se det som sitt kall att försöka lyfta andra. Den tyska supermodellen har spenderat större delen av de senaste tio åren med att hjälpa blivande modeller och designers att göra karriär genom Project Runway och tyska Top Model – och nu har vem som helst möjlighet att bara kila ner till mataffären för att känna av hennes närvaro. Förra månaden lanserades nämligen hennes klädmärke Esmara by Heidi Klum i samarbete med tyska matvarukedjan Lidl.

Med märkets första kollektion "Heidi & the City" är målet att föra vidare New York-andan till människor i 28 olika länder, bland annat Sverige. Det är oklart vad exakt den "andan" innebär, men om man tittar på reklamfilmerna för kollektionen verkar den ha att göra med tracksuits i djurmönster, mörkblåa kavajer och massa tjocka blixtlås i guldfärg.

Så stilen är inte direkt subtil, men det går inte att förneka att den är rätt billig, och i varenda pr-video Heidi gjort har hon sett till att understryka att dessa kläder verkligen är till för alla. #LETSWOW lyder kampanjen som handlar om hur man får "ännu mer WOW i tillvaron". Hashtaggen är inte helt otippad med tanke på att hennes vanliga reaktion är "Woooooooow" när någon av de tävlande i en av hennes program imponerar henne.

Jag undrade om jag också skulle kunna bli WOW i dessa outfits. Heidi och hennes modellkompisar ser skitsnygga ut, om än lite stela, när de dansar runt i matbutiken iklädda kavajer i leopardprint. Hur skulle det egentligen vara för mig, en helt vanlig tjej, att klä mig som Heidi och gänget? Jag bestämde mig för att jag under en vecka endast skulle ha på mig det den tyska toppmodellen och Lidl ansåg jag skulle passa bäst i.

Så en måndag, kort efter att Heidis kollektion lanserades på min lokala Lidl i Berlin, tog jag mig dit och valde ut några plagg – bland annat en byxdress i leopardprint och en jeans-jumpsuit. De tio plaggen kostade tillsammans ungefär 1350 kronor. När jag tittade på klädhögen på min säng senare den kvällen insåg jag att trots att jag fick mild huvudvärk av de skrikiga färgerna och alla mönster var det lugnande att veta att jag inte skulle behöva bry mig om mina outfits i en hel vecka.

I stället för att försiktigt börja med att doppa tån i Lidl-vattnet går jag direkt på några plagg från Heidis "date look" – en blus i leopardmönster och en svart kjol. Inom kort har jag redan fått min första recension: "Du ser ut som en en b version av Anne Hathaway i Djävulen bär Prada!" utbrister min rumskompis lite för skadeglatt. Efter den härliga starten på dagen drar jag till jobbet, där mina kollegor spänt väntar på att få se mitt nya jag.

Så fort jag kommer dit försöker vissa av dem försäkra mig om att jag inte ser så hemsk ut, medan andra öppet hyllar mig för hur stel jag ser ut och känner mig. Det kanske inte nödvändigtvis är Heidis fel – jag är helt enkelt inte van vid så här mycket djurmönster så tidigt i veckan. Senare på eftermiddagen bestämmer sig en kollega för att genomföra några professionella tester på min outfit, vilka främst bygger på att hon leker lite med blixtlåset. Till slut kommer hon fram till att "Ja, det känns ju lite billigt." Till Heidis försvar är det inte direkt konstigt, med tanke på att blusen i fråga kostade mig ungefär 130 kronor. Som tur är har jag inga planer den här kvällen, så efter jobbet åker jag raka vägen hem och sätter på mig någonting lite mer subtilt.

En stor jumpsuit kanske passar en person med samma kroppsform som Heidi Klum, men inte en lägre stående varelse som jag själv. Dagens outfit känns verkligen som en throwback till min barndom – jag var nog 13 när jag gjorde mig av med min första och sista jeans-jumpsuit. Jag skulle vilja kunna säga att jag stolt svassade iväg till jobbet som en jeansdrottning, men nej, denna outfit funkade helt enkelt inte, så jag satte på mig en stor rock över jumpsuiten och gav mig av i rusningtrafiken.

"Jag har inte kommit på hur jag ska få min röv att funka med den här outfiten," skämtar jag med min chef när jag träffar henne. Vår sociala medier-redaktör droppar mitt namn och kallar mig enbart för Heidi. Det är fint att det i alla fall är någon som uppskattar Klums kollektion. Jag försöker ignorera hur obekväm jag känner mig och fortsätter bara med min dag som vanligt, men det är svårt med tanke på att jag tillbringar stor del av arbetsdagen i badrummet där jag försöker komma ut och i min jumpsuit.

Relaterat: Varför ska jag bry mig om mode?

På kvällen träffar jag en kompis för att äta middag. Hon betraktar mig skeptiskt. "Jag gillar dina… skor," får hon till slut fram. Det uppskattas varmt, men det är inte riktigt den feedback jag är ute efter, så jag frågar henne vad hon tycker om min nya stil. "Du skulle vara jättefin om du gick på en Halloweenfest med 90-talstema," svarar hon.

Jag vaknar på morgonen och blänger oentusiastiskt på Heidihögen bredvid min säng. Jag tar på mig en svart tröja med vita ränder på sidan och ett par mörkblå byxor. Det här är Heidis "business look", så jag matchar den med ett par låga kängor med klackar. Färgen på byxorna känns väldigt fel för mig i morgonljuset, och när jag kommer in på jobbet känner alla av mitt dåliga humör och min nya look. "Så du har tagit efter Heidi Klums personlighet också den här veckan," anmärker en kollega roat. "Är bootsen hennes också?" frågar en annan.

Men jag ska inte sticka under stol med det faktum att byxorna faktiskt fick en del komplimanger, men samtidigt var det en kollega som jämförde materialets dåliga kvalitet med tyget på ett bilsäte. Fram mot slutet av dagen sliter jag av mig klackskorna för att skona mina fötter från att täckas med fotblåsor, och tar i stället på mig ett par vanliga tygskor jag hade packat ner i förebyggande syfte. Jag kan höra Heidi och alla andra domare kritisera mig och säga att jag borde ändra min attityd.

Jag byter ut onsdagens blåa byxor mot mer leopardmönster. På tåget till jobbet sitter det två tjejer bredvid mig som börjar fnissa när de ser vad jag har på mig. Man tänker väl sig att Berlin är en öppen stad där alla kan se ut som de vill, men uppenbarligen är mina byxor lite för mycket för vissa.

När jag traskar in på kontoret hör jag fler folk ropa "Hej Heidi!" Det känns som jag börjar förstå hur livet är när man är en framgångsrik modell/programledare/entreprenör och det konstant är folk som lägger märke till en. Till skillnad från Heidi och hennes gäng med supermodeller känner jag mig dock inte så super.

Jag är ännu mer taggad på helg än vad jag brukar vara. I stället för att tillbringa min dag med att bli dömd av vänner och kollegor kan jag vandra runt anonymt i Berlin, precis som vem som helst. Jag börjar faktiskt bli mer och mer bekväm med Heidi och Lidls tanke om att allt ska vara i leopardmönster. Jag hade såklart föredragit att bara chilla på soffan i mjukisbyxor, men den här kavajens spännande kräver att få bli stirrad på, så jag tar mig ut för att promenera i min fina stad med stolthet.

Efter att jag gjort några ärenden, bland annat ett överdrivet uppklätt besök på en pantstation, möter jag en kompis som inte ens kommenterar min nya look, vilket jag inte vet om det är bra eller dåligt. Jag kanske passar bättre i skrikiga plagg med djurmönster än jag hade tänkt.

Efter två dagar fulla av polyester och djurmönster känns dagens outfit verkligen som en vinnare. Visst, det finns finare färger än marinblå, men jag påminner mig själv om att jag är på det femte steget av min självvållade modesorg (acceptans) så jag ska inte klaga för mycket. När jag träffar några vänner på kvällen är vi för upptagna med att diskutera resultatet av det tyska valet för att egentligen bry oss om min outfit – tills jag inser att min väldigt blå topp ses av vissa som någon slags hyllning till det främlingsfientliga partiet AfD.

Jag börjar sista dagen av mitt äventyr ganska tillfreds med mitt outfitval, en svart poncho och en kjol, och reflekterar över veckan som varit. Kollektionen är uppenbarligen ett prisvärt alternativ för kvinnor, även om själva kvaliteten är under all kritik. Vad gäller WOW-faktorn är jag rätt säker på att jag helt enkelt inte var WOW alls.

På jobbet verkar de flesta ha glömt bort mitt experiment efter helgen. Jag tänker att Heidi skulle vara stolt över mig om hon såg mig gå en hel dag iklädd hennes skapelse med självsäkerhet. Precis innan dagen är slut blir jag nästan lite känslosam när jag säger åt min sociala medier-redaktör att dra åt helvete efter han kallar mig Heidi en allra sista gång.