Fotografier som fångar hur konstig vardagen kan vara

Välkommen till Doin' Work: Intervjuer med fotografer i vår samtid. Här lyfter jag fram fotografer som dagligen inspirerar mig och som erbjuder en lättuggad bit av deras personligheter och verk.

Den här veckan pratar vi med Darin Mickey. Han bor i New York där han arbetar som fotograf och föreläser på the International Center of Photography och the Cooper Union. Han har gjort utställningar, både solo och i grupp, över hela världen och blivit publicerad i the New York Times Magazine och the Washington Post Magazine och hans verk är permanent installerade på ställen som the Brooklyn Museum och Museet for Fotokunst i Danmark. Hans senaste bok, Death Takes a Holiday, fokuserar på gamla skivbutiker i nordöstra USA.

Mickeys foton fångar vanliga grejer på konstiga sätt. Han säger att han försöker se "intensivt på saker som vi tar för givet" tills han ser "någonting annorlunda".

VICE: Var bor och arbetar du och hur påverkar det dina fotografier?
Darin Mickey: Jag kommer ursprungligen från Kansas City men jag har bott i New York de senaste 24 åren. Att bo här, och leva med folk i en statsmiljö, formar definitivt mitt perspektiv som människa. Det kanske inte är uppenbart i mina foton, i deras innehåll och kontext. Jag gillar att fotografera i olika stater och utomlands. När jag fotar i New York avslöjar [fotona] oftast inte särskilt mycket av platsens känsla. Att bo i New York har dock en ekonomisk inverkan på mitt arbete, eftersom levnadskostnaderna har spårat ut här helt och hållet. Jag har inte råd med en egen studio, så jag skriver ut mindre bilder än jag gjorde förr i tiden.

Hur kom du in på fotografi?
När jag gick i gymnasiet skejtade jag mycket och gillade punkrock. Bilderna jag såg i Thrasher och Maximumrocknroll fick mig att vilja se saker genom en kamera. Min fotografilärare hade också väldigt bra smak. Hon brukade ta med sig böcker av Diane Arbus, Birney Imes, Helen Levitt… Att se den typen av verk i den relativa isoleringen i Kansas öppnade upp världen för mig.

Vad får dig att vilja plocka fram kameran?
Nyfikenhet, tvivel och jakten på frågor med omöjliga svar.

Vad jobbar du på nu?
Jag blev nyligen färdig med min andra bok, Death Takes a Holiday, som fokuserar på några äldre och lite obskyra skivaffärer i nordöstra [USA] och de communityn som är kopplade till dem. Jag har också fotat ganska mycket i Japan. Min fru kommer därifrån och vi åker tillbaka dit så ofta vi kan. Jag har rest där i över tio år nu, men det är inte förrän på senare år jag har kunnat ta fotografier där som jag känner går över de ytliga intrycken. Jag fotograferar också saker som jag finner förbryllande, som inte nödvändigtvis är kopplade till specifika projekt. De hamnar i lådor och lämnas för jäsning (oklart hur länge) tills jag kanske kan se dem i ett klarare ljus.

Om du var tvungen att förklara dina verk för ett barn, hur skulle du beskriva dem?
Det är som att stirra på din tumme så pass länge tills det börjar kännas lite konstigt. Att titta intensivt på saker vi tar för givet för att kunna se något annat.

Kan du leva på att arbeta som fotograf?
De senaste 20 åren har jag haft tur nog att leva (om än lite knapert ibland) ett liv som alltid på ett eller annat sätt varit kopplat till fotografier. I slutet på 90-talet och i början av 2000-talet jobbade jag som frilans med att skriva ut analogt i färg. Jag gjorde prints till utställningar för människor vars verk jag beundrade, som P.L. DiCorcia, Roni Horn, Justine Kurland och ett par andra. Jag lärde mig mycket av att se andra fotografers verk i mörkrum, då jag kunde undersöka närmare hur deras approach varierade. Jag plåtade även lite editorials för tidningar i några år, vilket jag tyckte om. Jag har även varit lärare i fotografi sen 2001. Att vara lärare är stimulerande för mig och tvingar mig att konstant utvärdera och utveckla mitt perspektiv på livet. Det präglar definitivt mitt artistiska utövande. Om jag säger åt mina elever att ta risker med sina verk och lära sig från misstag påminner det mig själv att göra samma sak jag.

Kan du visa mig fotot du känner du är mest känd för? Vad är dina tankar kring det fotot?
Jag tror inte jag har ett. Om jag har det har ingen uppmärksammat mig om det. Jag tror verkligen att ingen av mina bilder skulle kunna anses vara ikoniska.

Finns det något du kan bli frustrerad över med fotografi?
Mycket av det som kan vara frustrerande med fotografi är också det som gör det till ett tilltalande medium att arbeta med. Sättet som fotografi kan förmedla information, ofta i osammanhängande stycken, har alltid känts otroligt för mig.

Kan du beskriva din arbetsprocess?
Den är ganska varierad. Det kan vara att gå ner för gatan jag gått på hundratals gånger eller gå till ett ställe jag aldrig varit på förut. Det kan vara att stöta på människor och fråga om jag får fota dem, eller att komma tillbaka och fotografera dem flera gånger. Jag försöker tvinga ut mig och se till att jag jobbar. Jag kan inte bara sitta still och vänta på att inspiration ska komma till mig. Det är alldeles för lätt för mig att bli distraherad av andra saker.

Kan du beskriva ditt tillvägagångssätt när du etablerar en relation till det du fotograferar?
Återigen varierar det. Med Death Takes a Holiday gillade jag att hänga och snacka med folk – några av veteranerna bland butiksägarna som varit i branschen sen 60-talet och samlarna som var besatta av sina grejer. Jag tyckte om att ställa frågor, att lyssna på människors berättelser. Deras berättelser fick mig att slappna av när jag fotograferade dem. Eller jag hoppas det i alla fall.

Vad tycker du om det oändliga havet som är online-fotografi?
Jag gillar Instagram som en plats för att dela de random bilder jag tar med min mobil. Det är kul att kommunicera med folk genom små fotobomber som inte behöver vara alltför genomtänkta eller heliga. Jag vill inte slösa tid på för många distraherande sociala medier, så jag begränsar mig till den plattformen – och även där begränsar jag min tid. Jag har nyligen börjat ta ner mycket av mina verk från min hemsida och bytt ut dem med länkar till mina böcker och musikprojekt. Jag bryr mig inte längre om att ha massa bilder online för att verka produktiv, särskilt om mina verk fortfarande utvecklas. Med det sagt antar jag att jag inte har en särskild approach till hur jag ska sticka ut online.

Vilket av dina verk är du mest stolt över?
När jag gav min pappa en kopia på min första bok, Stuff I Gotta Remember Not to Forget, och efter han kollade igenom den sa han: "Okej, jag förstår nu."

Vad sysslar du med när du inte fotograferar?
Utöver fotografi gör jag musik. Jag har spelat gitarr sen jag var tio och älskar det fortfarande. Jag är med i ett band som heter Soft Gang. Vi släppte vår första skiva i juni förra året genom Sophomore Lounge Records, ett mindre och jättebra artistdrivet skivbolag.

Hur tror du att fotografi kommer utvecklas i framtiden?
Jag har ingen aning och med tanke på den rådande situationen, med det där orange äcklet i Vita huset, tänker jag just nu mer på mänsklighetens framtid än fotografins framtid.

Kan du säga tre samtida fotografer som inspirerar dig?
Cuny Janssen, Mark Steinmetz och Motoyuki Daifu.

Den viktigaste frågan: hund eller katt?
Både och! Jag älskar min katt men hundar är också underbara. Just nu gillar jag bruna labradorer av någon anledning. Jag älskar att djur inte oroar sig över saker som pengar, klass och politik. Kanske de har ett bättre perspektiv på saker än oss människor?

Scrolla ner för fler av Mickeys verk nedan.