Emmaboda föll i polisens lönlösa krig mot droger

Another one bites the dust.

Emmabodafestivalen går i graven, då polisen vägrar ge festivalen tillstånd. Anledningen? Droger.

"Så hög drogfrekvens på ett evenemang för ungdomar är helt oacceptabelt. Polisen ger inte fler tillstånd till festivalen så som den har utvecklats. För många ungdomar blir detta första kontakten med droger. Alla blir inte missbrukare, men några blir det." Det här sa Patric Heimbrand, tillförordnad biträdande regionpolischef i polisregion syd under en pressträff tidigare i veckan, rapporterade Barometern.

Oavsett vad man tycker om polisens beslut, och hur man än ser på vårt lands narkotikapolitik och vikten av svensk festivalkultur, är det här en dyster dag för Sverige.

I spåren av den svenska festivaldöden blev Emmaboda den sista kvar. En symbol för frihet, som på något sätt förkroppsligade den där gyllene perioden mellan att man är ung och blir vuxen – tiden innan samhället hunnit binda en alltför hårt i sina kedjor. Det var det sista roliga man gjorde innan sommaren var över och det var dags att återvända till "det riktiga livet".

Det som gjorde Emmaboda så bra var kanske att det på många sätt var så osvenskt. Istället för tidskrävande säkerhetskontroller mellan campingområde och scenerna hade man inga inre avspärrningar, vilket i praktiken innebar att man kunde vakna mörbultad i ett tält, blanda ihop en vidrig grogg, och traska 50 ynka meter bort till Skogen där förmodligen Frej Larsson och några tusen till stod och stampade. Till skillnad från Way out West där man skuttar från mingel till mingel hoppade man från camp till camp på Emmaboda – och det fanns en särskild känsla av gemenskap och samhörighet mellan alla som var där. Medan det i resten av Sverige är otroligt om en klubb får ha öppet efter klockan tre var det då spelningarna ofta började i Kojan.

Med Emmabodas död är det mycket som går förlorat – inte bara ur ett kulturellt perspektiv. Aldrig mer kommer man halvdöd kunna kravla sig ur ett stekhett tält mitt på dagen och gå och köpa sig en livsförändrande Smålandsrulle. Aldrig mer kommer man råka trampa snett ner i den sjö som har bildats mitt på gångvägen mellan tält och food trucks och utsöndrar den där fräna doften av inget annat än smörpopcorn. Aldrig mer kommer man sitta i ett camp med ett gäng randoms från något ställe som slutar på "-hult" och diskutera legenden om bajsmannen.

Emmaboda är bara den senaste av de svenska festivaler som fallit en efter en: Arvikafestivalen, Peace & Love, Hultsfred/Bråvalla och nyligen Gagnef. När polisen förra året förklarade sitt beslut att ställa in Into the Factory hänvisade man till "risken för fallolyckor, alternativt klättring i kombination med narkotikapåverkan där tanken på att flyga från höjder inte förefaller alldeles främmande". Into the Factory ställdes in av liknande skäl som varför polisen nu stoppar Emmaboda, vilket bottnar i ett kulturförakt.

Festivaldöden har skördat ytterligare ett offer – och för vad? Genom att förbjuda en "drogliberal mötesplats", så som polisen refererade till Emmabodafestivalen i tisdags, har man inte uppnått någonting alls förutom att göra Sverige lite mindre färgrikt, lite mer "landet lagom", och till ett land som i grund och botten är till för de vuxna och deras sätt att utöva kultur.

Vem vinner i slutändan på polisens beslut? Inte unga människor i kommande generationer, som kommer tvingas blicka utåt mot resten av världen för att kunna få ta del av något som fram tills nu varit ett självklart inslag i den svenska sommaren för millennials och äldre. Inte kulturutövare, som om och om igen får slag i magen av polisens och politikers repressiva politik.

Polisen då? Som bötfäller unga som bara vill ha kul istället för att vara med och agera skademinimerande och se till att individer inte far illa. Som stänger ner en "drogliberal mötesplats" när det bara leder till att folk som tycker det är kul att ta droger kommer göra det någon annanstans. Om det är att vinna, så grattis.

Emmaboda var inte perfekt, men det är inte festivalers uppgift att vara det. Och frågan är om det är polisens uppgift att moralisera kring vad som är "bra" och "dålig" kultur.

Benjamin Wirström finns på Twitter.