Kommer du ihåg allra första gången du hörde “Dancing Queen”? Du kanske var på en bröllopsmottagning eller en 40-årsfest – du var typ fem. Låten blev förmodligen utspädd av ljudet av äldre småfulla släktingar medan du själv sprang runt bland deras tjocka, rosa ben i nåt föreningshus. Du var förmodligen hög på socker efter din fjärde Fanta. Nån hade tvingat på dig en väst. Det är i detta lyckliga senario som “Dancing Queen” föddes för dig. Den är 70-talsnostalgi, Så ska det låta, karaoke och typ Mello komprimerad i ett mysigt litet paket.
Men det är inte riktigt rätt. “Dancing Queen” är nämligen den sorgligaste låten som någonsin gjorts.
Videos by VICE
För att det här ska funka måste jag be dig att glömma allt du tror att du vet om ABBA. Luta dig tillbaka och försök slappna av så mycket du kan var du än befinner dig, och njuta:
Till att börja med: vilken låt! Det är svårt att inte hålla med nån som säger att “Dancing Queen” är den bästa discolåt som någonsin gjorts. Det är en sång som håller sån hög kvalitet och är så omtyckt att den nästan förstörts av just förväntningarna man har på den. Men den har levt vidare genom alla dessa år. Sammantaget är det ett perfekt musikaliskt verk – men det visste du ju redan.
Poängen är dock denna: du har levt hela ditt liv i tron att “Dancing Queen” handlar om en 17-årig tjej som dansar. Och tekniskt sätt gör den ju det. Men har du nånsin funderat på vem berättaren är i sången?
You are the Dancing Queen, young and sweet, only seventeen Dancing Queen, feel the beat from the tambourine You can dance, you can jive, having the time of your life See that girl, watch that scene, digging the Dancing Queen
Absolut, den här låten handlar en tjej som dansar, men det är absolut inte hon som sjunger den. Och det är just det som är det tragiska. Vår berättare har insett att hon inte längre är en Dancing Queen. Hon är inte längre ung, inte längre söt, inte längre 17. Nu sitter hon i stället i baren och tittar på; dansgolvet är en malström av hopp, minnen och tillfällen som gått förlorade. En gång var hon 17, och därmed helt omedveten om att det ögonblicket någonsin skulle ta slut.
“Dancing Queen” är en låt som handlar om det här slutet. Eller åtminstone att sakta men säkert närma sig det. Det är en sång som respekterar sanningen i att tiden bara rör sig i en riktning. Att sekunden efter man är med om det bästa som någonsin hänt en är den lika långt bakom en som den alltid kommer vara. Allt det där om ens “inre barn” eller “man är bara så ung som man känner sig” är bara skit – man är ung en gång, tiden passerar, och resten är en långsam resa mot något oundvikligt och okänt. Det betyder såklart inte att den här resan i sig inte kan vara rik och underbar. För många är att vara ung en obekväm historia, full av oklara klädval och glest könshår, vilket innebär att det är en tid som många unga gladeligen lämnar bakom sig för att aldrig se tillbaka på. Men det finns samtidigt väldigt många människor som egentligen passar bäst i ungdomen. Personer som hittar ett hem i mörka och glittrande nattklubbar.
Många cyniska skulle säga att klubbar bara är platser man går till för att få ligga, eller att de som utger sig för att älska dem endast försöker leva ut något slags ungdomligt begär att förkasta “den riktiga världen”. Men sanningen är att de inte förstår sig på självförtroendet och hur betydelsefull platsen är som många hittar när de går ut – och hur missanpassade de kan känna sig när den gyllene tiden är över. Så fort det ögonblicket är över – stunden då de vandrar genom nattens lovande mörker – så fort solen går upp över dem och resten av deras liv är de dömda till att för evigt minnas det som nu tagit slut, eller helt enkelt låtsas att det inte gjort det.
Till varenda 30-plussare som fortfarande fimpar cigg på soffbord sex på morgonen, alla som någonsin tillbringat hela kvällar med att lyssna på deras urusla gamla skivor, varenda rygg som gjort ont på en för tidig nattbuss hem: den här är för er! Det här är exakt vad den handlar om. Att se på när en Dancing Queen fyller golvet med ljus, ett golv som brukade vara ditt men som nu knarrar under andras fötter. Det är en vacker scen, men även en djupt sorglig en. Ja, den låter glad, men det är det som är poängen. Den tjocka melankolin i varje pianoackord, den direkt igenkännbara och sjungvänliga refrängen är det som gör den så mäktig. Ibland när jag lyssnar på “Dancing Queen”, runt 2:57, är jag rätt säker på att jag kan höra någons skrik. Det här är inte lycka. Det är vånda.
ABBA har varit sjukt jävla deppiga vid flera andra tillfällen. De live-streamade i princip sina respektive skilsmässor genom discoballader. “Slipping Through My Fingers” fångar det förödande i att se ett barn växa upp och ifrån sin förälder. “The Day Before You Came” handlar om hur den lyckligt ovetande existensen som föregår ett livsomvälvande möte. Och “S.O.S.” (moster Gretas favorit) skildrar den fruktansvärda separationen från någon du trodde du skulle leva med för resten av ditt liv. I princip alla låtar de nånsin gjort genomsyras av vemod.
Men för mig är det ingen av deras hits som ens kommer i närheten av “Dancing Queen” när det kommer till den känslan av längtan. Det är en sång som säger att det bästa redan varit. Det bästa tillhör någon annan nu. Det bästa du kan göra nu är att titta på det bästa och minnas när du själv hade det bäst. Det är en sång för stunden när värdet av dina minnen är viktigare än värdet av dina ambitioner. “Dancing Queen”, en sång som nu mest hör hemma på bröllopsfesten, hos musikalbesökare eller på nostalgifester – är i själva verket en sång som handlar om att titta på festen från andra sidan, medveten om att du aldrig kommer vara där igen.
“Dancin Queen” är en sång om döden.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Thump
