En version av den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK
Dagstidningar har dedikerat hela sektioner till sexuella övergrepp — skräckuppslag om Weinstein, Spacey och Virtanen. Till en början läser vi det skeptiskt. Nu, även om de fortfarande är chockerande, börjar de här historierna bli vardag. För några dagar sen såg jag namnet på en jag känner bland alla anklagelser. Hon berättade om sexuella trakasserier hon utsatts för online och namngav förövaren.
Videos by VICE
Jag mejlade kvinnan och berättade att jag var nyfiken på varför hon hade gjort det. Hon berättade att hon trodde att inlägget skulle offentligt tillrättavisa honom. Hon sa att efter att hon publicerade inlägget meddelade hans chef att mannen var avstängd tills de kunde utreda hennes påstående vidare, vilket de endast kunde göra om hon gick till polisen. Hon hade inga planer på att göra det, berättade hon. Hon skulle bara förlora fallet och han skulle bli återinsatt. Vad var poängen?
Under den senaste månaden har tusentals kvinnor, (främst queera) män och ickebinära människor delat med sig av sina egna upplevelser av trakasserier och övergrepp under den nu välkända hashtagen #MeToo. Vissa berättar en specifik historia om ett sexuellt övergrepp; vissa namnger sin förövare; vissa går inte in på detaljer eftersom det är för smärtsamt att återberätta eller för att det hänt för många gånger för att kunna specificera en enda händelse.
Den här strömmen online har resulterat i enorma efterdyningar i verkliga livet. Yvonne Traynor, vd för South London Rape Crisis, berättar för mig att de får 30 procent fler samtal om våldtäkt och sexuella övergrepp sen #MeToo blev ett viralt fenomen. Antalet remisser till terapeuter har också ökat. “Såhär är det alltid när det rapporteras om sexuellt våld i media,” förklarar Yvonne, “det triggar igång minnen för kvinnor och tjejer som har försökt bearbeta ett trauma genom att förtränga det eller använt strategier som självskadebeteende, alkohol och droger, träning eller arbete.”
Förutom en uppvisning i solidaritet och att fler människor söker hjälp har den senaste månaden varit ett bevis för hur vanligt könsbaserat sexuellt våld verkligen är. Även om Yvonne håller med om att det skett “en liten attitydförändring i att allmänheten börjat tro på att kvinnor trakasseras och våldtas,” oroar hon sig för att förändringen bara sker på grund av det stora antalet kvinnor som berättar samma sak. “Om bara en kvinna hade sagt att en filmregissör eller politiker hade förgripit sig på henne hade det kanske varit helt annorlunda,” säger hon.
Män som anklagas online förlorar sina jobb och tvingas lämna branschen de jobbar i, men i nuläget grips de inte. Harvey Weinstein har förlorat sin familj och sitt jobb men i skrivande stund har polisutredningen mot honom i Storbritannien och USA fortfarande inte lett till åtal för brott relaterat till någon av de över 100 anklagelser som riktats mot honom. Louis C.K:s filmpremiär har ställts in och hans stand up-shower är borttagna från Netflix, men troligtvis kommer åtal inte att väckas mot honom. Ed Westwick, stjärnan från Gossip Girl, har anklagats för våldtäkt av två olika människor. Han har inte gripits och han nekar i båda fallen och hävdar att han “samarbetar med myndigheter”.
Tolv kvinnor har anklagat Aftonbladets skribent Fredrik Virtanen för sexuella trakasserier och övergrepp. Han har därefter petats som ledarskribent men är kvar på tidningen. En tidigare kollega till Martin Timell har anmält honom för våldtäkt 2008. Andra som arbetat med Martin Timell på “Äntligen hemma” vittnar om att han varit rasistisk, homofobisk och ägnat sig åt sexuella trakasserier. TV4 har avbrutit allt samarbete med Martin Timell. Lasse Kronér har anmälts för att ha använt sin position för sexuellt utnyttjande av en person i beroendeställning – en tidigare praktikant på SVT. Han har sedan dess hoppat av “Smartare än en femteklassare” och ställt in sin medverkan i julshowen “Jul för sjutton”. Listan fortsätter.
“Sen finns möjligheten att ta det till rättegång och bli förhörd av en advokat som kallar dig lögnare och ifrågasätter dina motiv till att gå till polisen – som att vilja ha uppmärksamhet. Det är skitsnack, men ibland tillräckligt för att få jurymedlemmar att tvivla.”
Vi ser att anklagelser online och social rättvisa verkar ersätta straffrätten som det snabbaste sättet att straffa påstådda sexförbrytare. Det här är oroväckande, inte bara för att de anklagade inte får en rättvis rättegång, utan för att det indikerar att människor som kommer med dessa anklagelser har tappat förtroendet för rättssystemet.
När jag mejlade Yvonne på Rape Crisis om varför kvinnor publicerar allt fler inlägg om övergrepp, pekade hon på svårigheterna människor möter när de anmäler den här typen av brott. “Det finns en känsla av skam, skuld, rädsla för att inte bli trodd, att behöva prata i detalj om varje händelse, allt som sades och tänktes,” förklarar hon. “Sen finns möjligheten att ta det till rättegång och bli förhörd av en advokat som kallar dig lögnare och ifrågasätter dina motiv till att gå till polisen – som att vilja ha uppmärksamhet, vilja bestraffa den åtalade eller på grund av skam efter att ha haft sex med någon och sen ångra det.”
Yvonne säger att hon har hört det mesta: “Det är skitsnack, men ibland tillräckligt för att få jurymedlemmar att tvivla.”
Florence* är en journalist från Storbritannien. Hon våldtogs som 17-åring, även om hon inte riktigt insåg det när det hände. Det hände när en kille hon hade kysst tidigare under kvällen oinbjuden kom in i rummet hon låg och sov i och tvingade sig på henne, trots att hon hade sagt nej. Hon gick inte till polisen men tre år senare, när hon var mer medveten om regler kring samtycke bestämde Florence sig för att skriva om sin upplevelse online, utan att nämna förövaren.
“Jag hade läst en artikel om våldtäkt och den beskrev exakt vad som hade hänt mig – en hemsk upplevelse som var obekväm och traumatisk när det inträffade, men som jag inte kunde säga som våldtäkt eftersom det var så normaliserat,” säger hon. Artikeln väckte den känsla av maktlöshet hon upplevt när våldtäkten inträffade. Genom att berätta sin historia ville hon ta tillbaka kontrollen. “Jag kände att jag gjorde något konstruktivt med det som hände,” berättar hon för mig.
Under 2014, tre år innan #MeToo, var få unga kvinnor i Storbritannien öppna med sina historier om våldtäkt. Florence märkte att många medier var intresserade av hennes historia. Hon startade en kampanj om problemet och gjorde intervjuer, men hon hade problem att få fram sitt budskap: “Jag ville prata om bredare problem, som att våldtäkt är ett anonymt brott, att det finns för lite kunskap om det och hur ofta det begås av någon man känner. Men i tv- och radiointervjuer frågade de mig bara om den specifika händelsen, vilket fick mig att gå igenom all trauma igen, eller så klipptes intervjun ner till bara den delen.” Det fanns en fascination kring brottet, inte kontexten, och hennes berättelse blev ofta manipulerad. “Den fick sitt eget liv – man har inte kontroll över sånt. Människor kommer tolka det på sätt man inte förväntar sig.”
Inlägget, som fortfarande finns publicerat på internet, har även förföljt henne i hennes professionella liv. “Om du googlar mitt namn är det i princip det enda som kommer upp om mig. Under en period fortsatte jag få samtal från människor som bad om intervjuer, och det handlade aldrig om mitt jobb, bara om den där gången jag blev våldtagen.” Florence ville inte använda sitt riktiga namn i den här artikeln eftersom hon försöker gå vidare.
Florence pratade aldrig med polisen om våldtäkten eftersom hon då inte insåg att hon kunde göra det. Senare bestämde hon sig för att göra det, eftersom: “Jag tror inte han är en dålig person, han var bara otroligt okunnig om samtycke, och det var hela poängen till varför jag bestämde mig för att skriva om det på internet. Kanske var det obefogade skuldkänslor. Det är det som är svårt med att vara ett offer. Sen dess har jag pratat med människor som har lyckats få sina våldtäktsmän fällda och haft dåligt samvete för att de hamnat i fängelse. Jag kände att i den här situationen skulle det inte hjälpa någon.”
Florence nämnde inte sin våldtäktsman i blogginlägget på grund av liknande anledningar, men människor hon kände listade ut vem det var. “Det betyder inte att han förlorade några vänner för det. Jag tror han kanske sov dåligt i några dagar men inte mer än det.”
Under 2016 anmäldes 20 300 sexualbrott i Sverige, varav 6720 rubricerades som våldtäkt. Nationella trygghetsundersökningen (NTU) visar att ett avsevärt större antal kvinnor än män har blivit utsatta för sexualbrott under 2016 – 4,1 procent av kvinnorna och 0,6 procent av männen. Totalt anmäldes 10 600 brott om sexuellt ofredande 2016. Det motsvarar 29 sexuella ofredanden om dagen, alltså minst ett brott i timmen, dygnet runt, året runt.
Londonbaserade försvarsadvokaten Sam Yazigi kan se logiken bakom att publicera online när rättssystemet ser ut som det gör. “Vad som avgör om åklagarmyndigheten tar ett fall vidare är huruvida det finns en realistisk chans att det blir en fällande dom,” förklarar han. “Ett fall där det inte skulle vara det är om en person anmäler en våldtäkt men inte besökte en akutmottagning för våldtagna eller kontaktade någon – inklusive den åtalade – i samband med det. Det finns inga sönderrivna kläder, inget dna, ingen film från en övervakningskamera, inga vittnen, bara ord mot ord. Åklagarmyndigheten tittar på bevisen och hur trovärdig personen än är finns det en chans att de kommer säga ‘Det finns inget vi kan förankra det här i förutom ord,’ och målsäganden får höra: ‘Vi kommer inte ta det vidare.’ De känner sig frustrerade och publicerar något online.”
Samtidigt som Yazigi säger att han kan förstå frustrationen menar han att idén om att rättssystemet inte fungerar inte stämmer helt och hållet. Han försäkrar mig om att det har blivit bättre i Storbritannien för målsägande i sexualbrottsmål. “Det tog lång tid men nu har det blivit ett skifte till att offer har mer makt. Det har även skett en tydligt ökning de senaste åren i fällande domar mot sexualbrottslingar. Det beror på att högsta domstolen har sett över praxis för den här typen av brott. Jag skulle säga att längden på straffen har ökat uppemot 30 procent.”
Längre straff är dock inte en tillräcklig kompensation för lågt antal fällande domar, och kvinnor som hon jag nämnde i början av den här artikeln är medvetna om att en polisanmälan ibland bara leder till mer trauma utan en garanti för rättvisa. Yazigi förklarar att även om att skriva på internet kan vara ett alternativ till att gå till polisen “är det din rätt att besluta om du vill involvera polisen i något” – kan uthängningar på internet resultera i rättsliga åtgärder.
Först och främst gör det personen som skrev inlägget potentiellt skyldig till förtal. “Om någon väljer att anklaga personen som skrev inlägget för ärekränkning eller förtal kan det bli en rättslig fråga,” säger Yazigi. Det här var precis det som hände tidigare Crystal Castles-musikern Alice Glass, som stäms för förtal på grund av hennes våldtäkts- och misshandelsanklagelser mot sin före detta bandkompis, Ethan Kath. Lagen om förtal är ett viktigt skydd mot det oundvikliga problemet falska anklagelser på internet, men det betyder också att när ett förtalsfall inträffar, så är ett vanligt försvar för personen som skrev inlägget eller pratade med pressen att säga att anklagelserna är sanna. Intressant nog berättade en annan kvinna, som nyligen hängde ut sin våldtäktsman på internet, för mig att hon endast kände sig bekväm i att göra det med vetskapen om att både hon och han vet om att hon har bevis, och han lär därför inte stämma henne.
För det andra varnar Yazigi dem som överväger att namnge sin påstådda förövare i det offentliga rummet att valet att göra det kan tas upp i rätten vid ett senare tillfälle. Om “någon har sagt saker på internet som ifrågasätter anklagelserna mot den åtalade, skulle det vara relevant att ta upp inför en jury,” förklarar han, även om personen som skrivit inlägget är anonym när hen nämner den påstådda förövaren.
När jag frågar honom om en anklagelse som skrivits på internet någonsin kan användas för att misstro en målsägande, svarar han: “Absolut. I och med att jag är på försvarssidan undersöker jag sånt regelbundet. Jag skulle råda den som funderar på att hänga ut någon på internet att det är en dålig idé eftersom det kan tas ur sitt sammanhang. Om försvaret får tag på sociala medier eller press kan det användas mot ett vittne eller offer för att säga, ‘Du gör bara det här för publicitet.’” Yazigi berättar för mig att han har jobbat med våldtäktsfall där texter publicerade online har tagits upp av både åklagaren och försvaret. I slutändan kan det skapa en felaktig bild av ens brottsmål.
“Allt man säger, allt man publicerar på internet och allt från ens förflutna känns som bränsle när polisen inte bryr sig.”
“Vad som är dystert men intressant angående hela min upplevelse är att jag trodde att om jag skrev om det så skulle jag få någon slags makt eller hämnd,” säger Florence. “Jag antar att jag trodde att det skulle hindra andra och mig personligen från att råka ut för det någonsin igen.”
Florence våldtogs igen, två år efter att hon skrev inlägget. “Den gången anmälde jag det till polisen och det togs inte vidare någonstans. Det var ett skämt.” När jag frågar henne om hon var orolig för att hennes första anklagelse på internet skulle kunna göra att hon inte blev trodd när hon gick till polisen om andra fallet, svarar hon att det var hon “definitivt”. “Även om jag hade haft sex med 1000 personer ska inte det förändra det faktum att jag nyss våldtogs av fyra män,” säger hon. “Men allt man säger, allt man publicerar på internet och allt från ens förflutna känns som bränsle när polisen inte bryr sig.”
Jag frågar henne om hon nu i efterhand önskar att hon hade publicerat inlägget anonymt: “Nej, jag känner ingen ånger på den fronten. Jag fick massa solidariska meddelanden, och det startade ett samtal – jag tror att det fick vissa människor att vakna upp och inse att en våldtäkt inte alltid sker i en mörk gränd. Förhoppningsvis tvingade jag folk att tänka om, genom att prata om det öppet.”
Samtidigt har Florences våldtäktsmän inte blivit särskilt påverkad. “Jag tror inte min artikel och det andra fallet då jag gick till polisen har stoppat männen som gjorde det här mot mig – jag tror att de fortfarande är där ute någonstans och tror kanske att de inte våldtog mig.” Jag kan inte låta bli att undra om saker och ting hade varit annorlunda om hon hade namngett de här männen i media, och när jag frågar henne det är hon tyst en lång stund. Till slut säger hon: “Jag vet verkligen inte. Jag kan inte förstå att jag säger det här, för jag har varit där, jag har försökt gå igenom den rättsliga processen och jag vet att det för det mesta inte fungerar, men jag är fortfarande inte säker på om att hänga ut någon är svaret.” Jag berättar för henne vad Yazigi sa i slutet av vårt samtal — att medan ett inlägg på internet kan väcka en emotionell reaktion hos läsare så är det inte så en jury ser, eller borde se, på ett våldtäktsfall. Hon håller med. Det finns en diskrepans och det är rätten till en rättvis rättegång.
I rätten finns det tillsatta åtgärder för att att skydda ens rätt till en rättvis rättegång. “Jurymedlemmar frågas innan rättegången startar om de vet något om fallet, platser eller individerna involverade i fallet,” förklarar Yazigi “Det görs för att få en självständig jury. En person som vet något om fallet inkluderas normalt sett inte i den specifika rättegången.” Även i till exempel Weinsteins fall skulle domaren påminna juryn om att basera sina beslut på vad de hör i rättssalen, säger Yazigi – och mened (att ljuga i rätten) är såklart ett brott i sig. Däremot försvinner hela idéen om “oskyldig till motsatsen bevisats” online: Den som anklagats förlorar ofta sitt jobb, mister relationer och får sitt goda rykte förstört innan de hinner skriva ett uttalande och försvara sig själv eller stämma någon för förtal. På det sättet är internet rättvisans vilda västern.
Om vi ser ökat agerande utanför rättssystemet är det viktigt att tänka på de bedömningar vi gör utanför en rättssal och hur vi informeras om dem. Vet offer om sina rättigheter innan de publicerar något online? Har de jämfört riskerna – att inte tros på, att kallas uppmärksamhetssökande, att stämmas, att känna skuld, att få lägga ner ännu mer känslomässig energi än de redan gjort – med fördelarna med att skydd andra, hjälpa koppla ihop liknande brott med samma förövare och göra ett politiskt statement om hur de vägrar tystas?
Vi måste fråga oss själva: Vad är ett effektivt sätt att utbilda människor om samtycke och de säkra alternativen för att anmäla sexuella övergrepp? Hur kartlägger vi alla fall då rättssystemet sviker människor som anmäler sexuella övergrepp (hemsidan It’s Not Justice är en bra början), för att jobba mot ett rättvisare system? Måste ett drev nämna den anklagande, eller kan det fungera på andra sätt, som stöttande nätverk inom specifika branscher startade av människor med egna erfarenheter av sexuella trakasserier och övergrepp? Och varför faller ansvaret att skydda människor från sexuella övergrepp på de som själva blivit utsatta?
Följ Amelia Abraham på Twitter
Om du behöver hjälp eller råd, kontakta Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer eller 1000 Möjligheter.
