Man säger att skratt är den bästa medicinen men ärligt talat är det ett ganska kasst råd. För de flesta är medicin den bästa medicinen. Men att skratta kan vara ett balsam som hjälper oss att sätta våra jobbiga känslor i perspektiv.
Det finns inget med roligt i sig med ångest och depresison, men Alec MacDonald – killen bakom Instagramkontot @alecwithpen – säger att hans typ av humor har präglats av att ha vad han kallar för “en dålig hjärna”.
Videos by VICE
“Efter att ha flirtat med medicin för min kliniska depression i några år svalde jag tillslut min stolthet,” berättar Alec. “Jag insåg att den hjärna jag tilldelades vid födseln hade ett litet fabriksfel och jag bestämde mig för att försöka fixa det med hjälp av andra metoder än att jobba för mycket, skämta, självhat och ‘ha roligt med vänner’ – alltså otillräckliga botemedel och distraktioner.”
När Alec började ta antidepressiva upplevde han att han blev uppfriskad och förlamad på samma gång. “Det var som en väldigt komprimerad version av puberteten på nytt, fast med 100 procent färre erektioner”, säger han. Att kalibrera om sin hjärna fick Alec att längta efter att känna sig i kontroll över sin egen existens, “som om jag deltog i mitt liv”.
Alec hade ritat och målat ända sedan han var ett barn, men den glädje han förr funnit i att illustrera försvann när han klev in i vuxenlivet. Men en dag föreslog hans läkare att han skulle gå hem och rita av sig själv. Något han aldrig gjort tidigare.
“Så jag gick hem och ritade 1000 olika versioner av mig själv och försökte hitta en karikatyr som inte fick mig att rysa. Och jag hittade en. Jag köpte stora ritblock och en bunt dyra pennor och satt på caféer i två veckor i streck och dokumenterade tvångsmässigt hur jag mådde (INTE BRA) från dag till dag.”
Alec minns sitt första självporträtt som “självupptaget och något incestuöst, som att få en glimt av sig själv i spegeln när man har sex”. Men det gav även upphov till personliga insikter. “Att teckna gör det möjligt för mig att betrakta mig själv”, säger han, “och slå tillbaka mot min livslånga reflex att inte sympatisera med mig själv.”
Att leva med psykisk ohälsa, som ångest och depression, innebär att man ofta lider av obehagliga känslor av självhat. Alec insåg att hans illustrationer, som lyckas vara roliga och tragiska på samma gång, var ett sätt för honom att kunna “vara en vän till mig själv medan jag led”.
“Att ha depression och kronisk ångest suger röv, för att uttrycka det i kliniska termer. Det är inte glamoröst eller dramatiskt eller det som Lost In Translation handlar om. Det är äckligt och sugigt och hemskt och tråkigt”, berättar han. “Men det är också jävligt kul. När man ligger på sin Ikea-matta man aldrig tvättat och väntar på att få energin och/eller modet för att beställa hem mat på mobilen är det svårt att inte tycka det är kul. Fast det känner man inte just då såklart. Då känns det som en tungviktare sitter på ens bröst och spottar ur sig elakheter i ens ansikte.”
Trots alla positiva meddelanden som trillar in i Alecs dm:s är han fortfarande ödmjuk för vad hans illustrationer betyder för människor. “Det känns konstigt att hylla mig själv för det, för jag känner inte riktigt själv att jag skulle vara en röst för en hel generation. Vad jag däremot är okej med att känna mig stolt över är att jag lyckats hitta mitt eget lilla hörn på internet, där en del gillar att läsa mina skämt om hur det känns att konstant må skit.”
Alec är komiker till yrket, vilket inte borde komma som en överraskning för den som tagit sig en titt på hans feed. Med hjälp av humor har han fångat extremt relaterbara glimtar av sin personliga kamp mot psykisk ohälsa. Och genom att humoristiskt skildra sin ohälsa bjuder han in andra till att göra det samma.”
När det kommer till kritan tycker Alec även om att få folk att skratta. Han finner mening i att kommunicera genom humor med vänner och främlingar, vare sig det är IRL eller på internet. “Du vet när du går på gatan och ser en grupp vänner, och du hör att de är precis lika roliga som dina vänner, och du tänker: Hur kan det finnas coola, roliga människor som jag inte känner, och aldrig kommer att känna, som bara vandrar runt i världen? Det gör mig verkligen irriterad”, säger Alec. “Såvida de inte följer mig på Instagram. Då tycker jag om det. “
Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.
