Sommaren jag var 16 ramlade jag och mina kompisar in på vår första campingfestival med packning som om vi skulle tågluffa i månader, burkmat och gummistövlar. Min kost bestod av två skogaholmslimpor som blivit missformade av att jag sovit på dem, burkbönor och kanske 2 kg chips. Dagarna gick ut på att gå på konserter och effektivt försöka dölja att jag inte duschat på fem dagar.
Men i takt med att campingfestivaler byts ut mot dyra stadsfestivaler försvinner också möjligheten att ens besöka en festival för många unga musikintresserade. Ju mer jag tänker på det desto uppenbarare blir det, 16-åriga jag hade nog inte kunnat åka nånstans:
Videos by VICE
Hultsfred, Arvika och Bråvalla har gått i konkurs eller tvingats lägga ner. Peace and Love har återuppstått som en stadsfestival. Emmaboda har 18-årsgräns. För att gå på festival i Sverige måste man i många fall nu vara vuxen och villig att betala för ett boende som inte är tält, mat som inte är på burk och alkohol som inte släpats in på campingområdet på flak.
Istället bor man i ett airbnb en spottloska från parken som under några dagar agerar festival. Flera månader innan spektaklet äger rum börjar jakten på rvsp-länkar som kan hjälpa en in på klubbar, dagsfester, events och företagssponsrade häng. Istället för att ägna festivalen åt att silvertejpa fast en kompis i en brassestol och kicka igång dagens första dricklek vid 09.40 är man fullt upptagen med att hinna med ett fullspäckat schema med yoga, föreläsningar och ibland kanske lite musik om det finns tid över. Festivaler som Way out West är ett branschmingel. En gymnasiemässa för de som haft en blogg, jobbat med media eller vill släppa en egen ep – en plats dit du åker med en nyputsad Linkedin-profil och förhoppningar om att bygga kontakter.
Festivaler kändes som en plats där man oavsett ålder, kontakter eller social status kunde lyssna på musik, umgås och träffa likasinnade – eller för den delen personer som inte alls var som en själv. Det var liksom det som var grejen, man kunde inte nödvändigtvis betala en dyrare biljett för att få sitta i ett inhägnat VIP-område med höga mingelbord och vita soffgrupper för att slippa interagera med de som inte såg ut som eller lyssnade exakt på samma musik som en själv.
På Way out Wests hemsida under fliken “vänner” listas de företag som sponsrar festivalen på ett eller annat sätt. SJ informerar att “Du är välkommen till vårt trapptorn där vi erbjuder den bästa utsikten över de två största scenerna Flamingo och Azalea. Vi bjuder på äkta kranvatten”. Sist jag var där behövde man vara prio-kund för att få vistas på trapptornet. Det står även att ett hotell i stan har 20 procent rabatt för de som reser med SJ:s “Way out West-tåg”. Väl på hotellets egna hemsida blinkar erbjudandet om rabatt för de som går med i “Scandic Friends”. Det man kommer hem med efter en festival är sju nya medlemskap i diverse kundklubbar och inte en enda ny mänsklig kompis.
Överallt på området går människor runt med tygkassar, gnuggisar, kepsar och vattenflaskor med företagsloggor.
Konsumtionshetsen och megaindustrin varken startar eller slutar under själva festivalen såklart. Redan 1996 skrev danska forskaren Rolf Jensen i sin artikel The Dream Society:“In 25 years, what people buy will be mostly stories, legends, emotion, and lifestyle”.
Det verkar dock inte räcka med att bara köpa en upplevelse – de tillhörande kläderna, accessoarerna och prylarna verkar också vara obligatoriska. Hos klädjättar som Asos finns det en egen kategori på hemsidan som heter ”festival”. Där säljs skira tyger, fransar, stenar att klistra fast i ansiktet och kritvita sneakers. Ingenting som faktiskt skulle vara praktiskt eller användbart på festival. Klädbutiken Na-kd gör gör facebookreklam om hur man kan shoppa instagramvänliga outfits till sin nästa weekend-resa. För att fullt ut kunna njuta av och ha kul på spelningen, stranden och festen borde du såklart konsumera mer än bara upplevelsen.
Tidigare i våras släpptes nyheten att festivaljätten Lollapalooza kommer till Gärdet i Stockholm. Till årets upplaga i Chicago går det att betala sig till en instagramvärdig och helt fomo-fri festivalupplevelse. De som betalar för VIP-biljetter får transport med golfbilar mellan scenerna, massage och hårstyling på plats. Om man köper den uppgraderade versionen av uppgraderingen, platinum experience, får man allt det där och dessutom mat lagad av kändiskockar och tillåtelse att vistas i luftkonditionerade “lounges”. Allt för det blygsamma priset 36 800 kronor (om det låter lite väl saftigt går det självklart att betala på avbetalning). Är den här typen av all-inclusive charter verkligen ett uppfriskande och välbehövligt tillskott i festivalsverige?
I en upplevelseindustri där man är en kund istället för besökare betalar du för en skräddarsydd och färdig upplevelse. Tjusningen med festivalerna jag besökte när jag var 16 var den pirrande känslan av att vad som helst kan hända när dygnet är vänt, musiken är hög och omvärlden i alla fall lite bortglömd. I ärlighetens namn: om du skjutsas runt i en golfbil på festivalområdet, laddar mobilen i ett luftkonditionerat uppehållsrum och sover på hotell – hur mycket utrymme finns det för vad som helst att hända?
På stadsfestivalen är du fast i en Hunger Games-liknande arena där det är totalförbjudet att ta med sig mat, vatten, paraplyer, stolar, filtar eller vad som helst som inte är en varm tröja och en plånbok. För att ens klara sig igenom en dag blir du utelämnad att ta del av reklam och sponsorers aggressiva marknadsföring. Kom och häng hos SJ för att se en skymt av dina största idoler. Blir du törstig bjuder de på äkta kranvatten med sin logga på. Annars kan du ju köpa ett glas mineralvatten för 50 kronor i baren.
Det är så plågsamt uppenbart att stadsfestivaler blivit en plats där människor konsumerar en upplevelse istället för att vara en del av den. Du är ingen deltagare. Du är inte ens konsumenten. Du är slutprodukten. Du, och alla andra som vistas på festivalområdet har sålts in till sponsorer som en ung, urban och köpstark målgrupp som de gör allt för att nå. Och du har betalat för det.
Med detta sagt: vi ses på Way out West!
(Här är min Linkedin-profil)
