Hur jag slutade dricka i en värld som vill se mig full

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Från början av tonåren till början av 20-årsåldern var varenda social tillställning jag gick på präglad av alkohol. Att vara full var det bästa jag visste – det dämpade min sociala fobi, fick mig att släppa mina hämningar och distraherade mig från min ångestfyllda tillvaro. Men 1 oktober 2016, på min 23:e födelsedag, beslutade jag mig för att göra det omöjliga: jag slutade dricka. Sedan dess har jag medvetet sett till att vara öppen med det på sociala medier eftersom alkoholkulturen är så pass utbredd, och jag vill att folk ska veta att det finns en väg ut.

Efter att jag slutade dricka började folk fråga mig hur jag lyckades, och jag önskar att det fanns ett enkelt svar på den frågan. Jag hade varit full i flera år och balanserat mellan intensivt självhat och de stunder av glädje som kommer av att vara berusad. När man är alkoholist omger man sig med andra personer som har lika extrema beteenden som en själv; alkohol genomsyrar varenda aspekt av ens liv, och det känns helt normalt. Vi lever i en kultur som älskar att se "happy hours", bloody marys på brunchen och mammor som träffas över ett glas vin; det är en värld där vuxna uppmuntrar sina kollegor och vänner i förbifarten att "ta ett glas eller två" för att dämpa stressen efter en lång och jobbig dag. Att supa är en del av normen.

Det är förvånande hur få det är som fördömer en kultur som ser det som normalt, eller till och med coolt, att ungdomar dricker sig redlösa. De filmer och tv-serier jag älskade som barn, allt från James Bond till Sex and the City, presenterade vuxna människor som drack konstant utan några riktiga negativa konsekvenser. Jag såg en värld där alkohol aldrig var en stor grej. Att dricka var ofta ett tecken på mognad och elegans. Jag minns när jag började plugga på universitetet och alltid hade ett sexpack i min kyl, eftersom jag tyckte det kändes så vuxet att komma hem efter en lång skoldag och knäcka en öl.

Mitt intresse för att bli packad fick jag samtidigt som jag kom in i puberteten. Att vara nykter kändes läskigt och tråkigt på samma gång, så jag intalade mig att det var helt okej att dricka ett till tio glas varje dag från att jag var 17 till dagen innan jag fyllde 23.

Vår kultur sa inte bara åt mig att det var okej att vara full, utan jag blev direkt uppmuntrad att vara det. Den charmiga högfungerande alkoholisten är ständigt återkommande i tv-serier och filmer som jag älskat, som How I Met Your Mother, It’s Always Sunny in Philadelphia och The Hangover. Att dricka väldigt stora mängder kändes som en livsviktig del av vad det innebar att vara en cool vuxen. Jag kan tänka mig att alla från mina föräldrars generation blev inpräntade det här, och jag vet att jag själv blev det. Ibland kan man känna sig pressad att dricka av personer i ens omgivning, men även av samhället som förväntar sig att unga människor ska vara vårdslösa och uppskattar den egenskapen hos dem.

Jag levde upp till den bilden av den unga vuxna människan, men mina stökiga fyllor blev sällan uppskattade. Nästan varenda social tillställning jag blivit inbjuden till sedan jag tog examen anordnades på en bar eller en lokal där alkohol serverades gratis. Även festerna jag började gå på som tonåring kretsade alltid kring alkohol.

Jag var tvungen att nå botten innan jag kunde bestämma mig för att sluta dricka. Under månaderna som ledde upp till min 23:e födelsedag var mitt drickande helt okontrollerat. Jag har varit deprimerad och haft ångest större delen av mitt liv, och alkohol blev en form av självmedicinering som blev problematisk långt innan jag slutade. Jag drack för mycket och började fantisera om att ta livet av mig. Dagen efter vaknade jag med en fruktansvärd bakfylla, och mina självmordstankar blev bara värre.

Det var inte förrän 30 september 2016 då jag var ute och firade min födelsedag tillsammans med mina vänner på en bar som jag nådde botten. Jag kände mig extremt ensam, som att ingen kunde älska mig, och helt glädjelös. Ju fullare jag blev, desto mer började jag övertala mig själv att det var för tungt att leva och att jag borde få ett slut på mitt lidande. Jag lämnade min födelsedagsfest full och i tårar och hoppade in i en taxi. När jag kom hem skrev jag ett brev där jag sa förlåt till alla mina nära och kära och började göra mina självmordsfantasier till verklighet. Jag minns inte varför jag bestämde mig för att stanna upp och hindra mig själv, men jag sökte hjälp och bestämde mig för att fortsätta leva.

Dagen därpå vaknade jag bakfull och groggy, och jag förstod att om jag inte slutade dricka skulle jag dö. Om jag ville leva var jag tvungen att göra något som var oerhört svårt och som jag inte ville göra. Först bestämde jag mig för att jag inte skulle dricka på 100 dagar och sedan utvärdera situationen. En av mina nyktra vänner tog med mig på att AA-möte, vilket inte riktigt var något för mig, men jag kände mig tacksam att jag hade någon som fanns där för mig. En månad efter jag blev nykter började jag dejta en person som också hade slutat dricka nyligen. Att ha det stödet hos en partner har varit avgörande för mig och mitt beslut att inte dricka.

Det intressanta med att nå den punkt i mitt liv som ledde till att jag slutade dricka (jag brukar inte säga att jag är "nykter", eftersom jag fortfarande röker gräs) var att ett liv fritt från alkohol började sakta men säkert kännas som den enda rimliga vägen. Långt innan det hade gått 100 dagar utan alkohol visste jag att det här skulle vara det nya normala för mig. Fördelarna var så uppenbara – jag slapp hemska bakfyllor, och de intensiva skuldkänslorna som alltid kom smygande dagen efter.

När jag drack hamnade jag konstant i riskfyllda situationer – jag fick blackouts, åkte iväg med främlingar jag inte litade på, låg med killar som jag inte ville ha sex med men var för full och likgiltig inför mitt eget välmående för att sluddra fram ett "nej". Efter att jag slutade dricka upptäckte jag att jag var mindre rädd för världen, eftersom jag inte längre tog samma dåliga beslut som ledde till möten med människor jag helst hade undvikit.

Det finns inget trick för att man enkelt ska klara av att inte dricka – det är svårt, och det förändrar ens liv. Förut hoppade jag berusad från event till event där jag fick flyktiga vänskaper som alltid var grundade i en delad fylla. Mitt alkoholfria liv har känts som en nystart – jag lär fortfarande känna den person jag är när jag inte är full. Jag tycker inte om stora sociala tillställningar och vilda utekvällar längre, och de saker som jag trodde definierade mig som person när jag var full är inte längre viktiga. Jag går sällan ut nuförtiden. Jag har fått nya intressen som att baka, göra korsord och cykla. Jag är inte längre vild, och mitt lugnare liv känns mer hållbart för varje dag som går.

Det visade sig att jag hatar inte den version av mig själv som jag nu håller på att lära känna, på samma sätt som jag faktiskt hatade mitt fulla jag. Jag är mer omtänksam nu och mycket snällare mot både mig själv och andra. Jag drack för att jag kunde, för att det var socialt accepterat, men framför allt för att jag inte tyckte om mig själv speciellt mycket. Att sluta dricka ledde inte automatiskt till att jag plötsligt började älska mig själv. Det tar tid. Men utan alkohol har jag mer tålamod, och för första gången i mitt liv känns det som jag har kontroll över den jag är.

Om du lider av psykisk ohälsa kan du kontakta Mind via deras hemsida eller ringa Självmordslinjen på numret 90101.