I Sverige har hbtq-personer det förhållandevis bra om man tittar på hur det ser ut i en del andra länder. Vi fängslas inte och döms inte till döden. Sedan 2009 får samkönade par gifta sig, och sedan 2013 har tvångssteriliseringen av transsexuella upphört.
Men trots att det är lättare att leva som hbtq-person här än i exempelvis Iran eller Tjejenien, är Sverige långt ifrån det hbtq-paradis som man gärna skulle vilja att det är. Titt som tätt rapporteras det om hbtq-personer som blivit offer för hatbrott som fysisk misshandel och verbala påhopp, och förra månaden avgick RFSL Stockholms ordförande efter att ha blivit hotad och fått sitt hem utsatt för skadegörelse.
Videos by VICE
Trots att jag personligen aldrig har blivit trakasserad eller egentligen känt mig otrygg i Sverige på grund av min sexualitet är det inte sällan jag hört att det hänt andra. Så jag hörde av mig till några hbtq-personer för att få deras perspektiv på saken. Hur säkra känner de sig och hur vanligt de är att de får utstå trakasserier? Sverige är ju känt som ett av Europas mest hbtq-vänliga länder.
Jakob, 27, butikschef
Jag växte upp i Grekland och där var det väldigt mycket machokultur. Min familj ba: “Homosexualitet är en sjukdom. Du är en man och ska gifta dig med en kvinna och ha barn.” Det kändes bara fel. Så det var ju skitjobbigt att komma ut. Men nu, efter ganska lång tid, är min mamma och pappa helt okej med det.
Jag gick gymnasiet i Karlskrona. Jag var i princip den enda som var öppet gay där på den tiden, vilket var väldigt provocerande för många. En kväll när jag var 18, eller 19 var jag ute med mina tjejkompisar på en nattklubb. När vi stod på dansgolvet kom det fram några och kallade mig för bögjävel och skrek: “Försvinn härifrån!” Och jag ba: “Nej, försvinn du själv!” Då tog de strypgrepp på mig och tryckte upp mig mot väggen. Jag såg vakterna komma, men sen när de såg mig vände de sig om och gick. Men min tjejkompis pojkvän kom och hjälpte mig.
Efter det började jag känna mig mer otrygg, men det beror ju på var man är någonstans också. Här i Stockholm skulle jag kunna hålla [min pojkvän] i handen. Men än i dag får man faktiskt höra “bögjävel” ganska ofta. Jag har ju haft kunder som kommit in i butiken, typ när man hjälpt dem, och så ba: “Men vadå, är du bög heller?” Och när jag svarat ja har de flippat och inte velat ha min hjälp alls. Jag har ändå blivit så pass stark att jag kan ta sånt, men det är ju värre för yngre som inte har den styrkan som jag – när jag tänker efter – egentligen inte heller hade när jag var yngre.
Tilda, 24, grafisk designer
Trots att jag alltid vetat att min familj och mina vänner skulle stötta mig var det en skitjobbig process att komma ut som lesbisk. Det känner jag säger ganska mycket om klimatet i vårt samhälle. Ibland tänker jag tillbaka på situationer när jag låtsades vara något annat; men jag kände mig hela tiden utanför och fel.
Än så länge har jag inte råkat ut för trakasserier eller så. Däremot får jag fortfarande höra av bekanta att “det bara är en fas!”, och jag har vänner som får höra ännu värre saker. Man är också hela tiden medveten om att något dåligt kan hända, vilket är otroligt ansträngande att behöva tänka på och anpassa sig till. Det är att ständigt vara vaksam och välja vad man säger och hur man beter sig.
Generellt känner jag mig tryggast i miljöer där det är mycket folk som kommer och går. Där man inte känner sig utstirrad. När jag är med min tjej kan jag ibland känna mig osäker på platser där jag inte varit förut. Vissa ba: “Var dig själv!” men det är inte så lätt när man vet om att “vara sig själv” kan ha vissa konsekvenser.
Sebastian, 23, studerande
Jag försöker vara så öppen jag kan med att jag är en ickebinär transperson, men jag är också väldigt medveten om att jag inte alltid kan vara det. Det är en övervägning för mig hur viktigt det är att vara personlig i sammanhanget. Jag kanske inte berättar det på ett random seminarium, men det är ju viktigt att alla mina vänner vet det och använder rätt pronomen och så.
Jag anpassar väldigt mycket i mitt liv utifrån den säkerhetsrisken som det är att vara trans. Och det handlar ju dels om väldigt handfasta trakasserier, eller våld, eller kränkningar eller diskriminering, dels om hur accepterande jag tror att omgivningen är. Jag har inte blivit utsatt för särskilt mycket trakasserier, men jag har vänner som blivit det. Jag har vänner som tydligare än jag bryter mot könsnormer utseendemässigt, och de kan ganska ofta trakasseras i de offentliga rummen.
Många hbtq-personer jag känner lider av extrem allvarlig psykisk ohälsa. Jag känner flera som sagt: “Jag vet inte om jag kommer leva efter 30.” Även om vi gör många väldigt bra framsteg juridiskt sett för hbtq-personer i Sverige är det väldigt lång väg kvar att gå. De grundläggande attityderna i samhället är fortfarande oerhört dåliga och svåra att rå på.
Caroline, 23, butiksanställd
Jag vill inte sätta en etikett på min läggning. Jag blir kär i en person, inte ett kön. Nu när jag är tillsammans med min tjej känner jag mig dock otrygg ibland. Varje gång vi åker hem sent på kvällen känner jag att jag måste vara lite full för att klara av det, för det är nästan alltid nån äcklig man som kommer och skriker på oss.
Det är så jävla frustrerande att vi känner att vi behöver sluta hålla hand om det kommer ett stort killgäng eller om det är en stor folkmassa. Det handlar om män som skriker och på något sätt ska sätta oss på plats, vilket är svinkonstigt. Och sen är det ju såklart många äckliga blickar från folk som tar sig friheten att glo som om det vore en show… man blir så obekväm!
En gång på tunnelbanan började jag pussa min tjej, som jag gör, eftersom jag är kär i henne. Hon höll i en öl, och plötsligt kom en random man från ingenstans och ba: “Släng ölflaskan, annars stannar jag tåget!” Jag var rädd för han var så stor och helt röd i ansiktet, och det var ingen alls som kom för att hjälpa oss. Jag var helt skärrad dagen efter; såna situationer gör att en känner sig osäker.
Jón, 23, marketing manager
Det har varit många år av förnekelse. Tiden sprang förbi och en dag insåg jag till slut att det inte var något jag kunde dölja längre, så jag kom ut som homosexuell. Det måste ha varit fem, sex år sen nu. När jag åker tillbaka till området jag kommer från känner jag mig inte lika trygg som när man går runt på stan. Inte för att jag tror att det är mer hat där utan bara för jag känner alla där och vet att alla inte är helt accepterande. Man hör ju ibland folk slänga ur sig konstiga och klumpiga kommentarer när jag exempelvis går och håller hand med min kille.
Så fort någon säger något som är baserat på okunskap känner man sig otrygg, men jag tror ingen människa egentligen vill hata; det blir lätt så om man kanske träffar någon som är hbtq+ och inte är van vid det och har förträngt de människornas plats i samhället. Ignorans och hat går hand i hand.
Men det som påverkar mig dagligen är att när man är rasifierad och gay och är i ett vitt rum, på en arbetsplats eller någon annan tillställning, då känner man att man måste prestera extra mycket för att visa att man duger. Nu känns det också lite som att allt är på väg bakåt i en slags tidsmaskin, med Donald Trump och det som sker med IS runt om i världen till exempel. Jag tror det är mycket enklare om man är hbtq-person och vit. Om man är en vit gaykille som även är maskulin är man bara vit i folks ögon. Men säg om jag är feminin och blatte, då hamnar jag i två tydliga minoriteter och då blir det såklart tuffare att göra grejer, eller att få den cred man förtjänar på jobbet och så vidare.
Gabrielle, 26, bokare
Jag är en transsexuell, bisexuell kvinna, och det är lätt för mig att känna mig otrygg. En gång var jag på Mcdonald’s mitt i natten. Min röst hade sjunkit ganska mycket, eftersom jag var förkyld och väldigt rösttrött. En full och extremt påträngande man kom fram till mig och ba: “Vilken mörk röst du har. Låter ju lite som en snubbe.” Det var väldigt obehagligt och kränkande. Som tur var var min vän där som fick honom att gå.
Min rädsla handlar egentligen inte alltid om att jag ska bli nedslagen, utan att folk ska ifrågasätta mig, felköna mig eller fråga saker som är privata. Det är som att det finns en oskriven regel att så fort man är utanför normen får man fråga vad som helst. Om någon skulle hota mig kan jag gå till polisen, men om någon bara beter sig dumt, vad gör jag då?
Om jag ska åka någonstans ser jag alltid till att ha en mobil med fullt batteri, alltid pengar på kortet så jag kan ringa en taxi om det krisar, och jag försöker alltid ha koll på närmaste flyktväg. Alla som kallar sig för “allierade”; så fort ni står upp för oss, när ni kommer fram till oss när ni ser att vi är obekväma, det betyder så mycket.
Benjamin Wirström finns på Twitter
