Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK
Pierre Klein, Cuggi, Lewis Vooton. Det finns precis lika många fejkmärken som trötta smycken och “I <3 Kush”-kepsar på marknader runt om i världen. Det finns ett specifikt märke som alltid finns i stånden på torgmarknader: Georgio Peviani.
Videos by VICE
Googla namnet på den här förmodligen italienska mannen så kommer du hitta sida efter sida fulla med hans jeans. Men han existerar inte, uppenbarligen. Det är bara ett av många andra fejkmärken. Men vilket märke är Peviani en kopia på? Om det vore Armani vinner inte Peviania något på det, eftersom loggan inte alls ser ut som Armanis. Jaja, folk köper uppenbarligen hans grejer ändå. Han har sitt eget märke och gör allting precis som vilken designer som helst. Bortsett från att faktiskt finnas på riktigt. Det är ett tomrum där han borde vara.
Jag planerar att fylla det där tomrummet. Jag ska bli Georgio Peviani och hjälpa honom uppfylla sin potential, genom att bli krönt till prins över en industri som är tillräckligt fejk för att bli lurad av en som fejkar. Jag tänker ta Georgio Peviani till Paris Fashion Week.
ATT BLI GEORGIO PEVIANI
Första steget: köpa domänen www.georgiopeviani.com.
Kanske lite känsligt, men om man har hela den här grejen med att “den här mannen inte finns på riktigt” i åtanke känner jag att det är osannolikt att en advokat kommer komma och knacka på hos mig.
Efter att ha fixat och trixat i typ tio minuter har jag en acceptabel hemsida – fullständigt intetsägande, men det ser bra ut i alla fall. Det är väl det som är viktigt? Och jag kirrade en ny mejladress också, georgio@georgiopeviani.com, vilket för mig vidare till nästa steg.
Så gott som ett pass. Sista steget är att köpa några av Georgios produkter så jag har något att visa upp, så jag drar till Brixton Market här i London (där jag bor) och köper några par av Pevianis finaste jeans.
DAG ETT: GEORGIO HAR LANDAT
Jag har aldrig varit i Paris förut, så jag går genom stan till fots för att få lite koll. Jag har ändå ingen aning om alls var Fashion Week äger rum, så det finns ingen poäng med att ta tunnelbanan någonstans. Jag hoppas att jag ska springa på någon iklädd en väldigt komplicerad kjol, eller de där skorna från Balenciaga som ser ut som de kommer från en hittegodsavdelning, och följa efter dem till modevisningarna.
Jag har vandrat i riktning mot Eiffeltornet, som efter EN timme fortfarande ser ut att vara exakt lika långt borta, när plötsligt en våg av färg väller ner för trappan utanför ett gammalt hotell: en visning har precis slutat. Jag går in i svärmen av jättar iklädda neongula kuddjackor och hattar som kostar mer än min hyra. Bloggare står med böjda nackar och knappar på sina mobiler. Folkmassan håller på att lösas upp i en miljon olika riktningar – allt håller på att rinna ut i sanden när någon knackar mig på axeln.
“Bonjour, monsieur! J’adore vos vêtements!”
En man klädd i denim från topp till tå, som håller sig om sitt bältspänne som en cowboy, stirrar på mig uttryckslöst. Jag ger honom mitt visitkort och frågar honom vad han tyckte om visningen. “Jag såg på visningen härifrån.” Han pekar dit han står.
Jag frågar honom nonchalant om han vet var man ska ta sig för att komma till Fashion Week. Han tar fram en skrynklig lapp full med olika adresser, “Palais Brogniart.” Jag tittar på hans karta och lägger en visning för Vivienne Westwood i morgon på minnet, innan han plötsligt hajar till. “Commes Des Garcons, den ryska ambassaden!” Han pekar på sin klockan och öppnar sin väska och låter mig kika på en Vladimir Lenin-utklädnad: “Jag måste byta om!”
Innan jag hinner tacka min guide har han försvunnit.
Jag kommer till Palais Brogniart och säkerhetsvakterna hänvisar mig till receptionen. “Jag ber om ursäkt, monsieur, men vi kommer behöva se legitimation och ackreditering.” Utan att säga ett ord kastar jag mitt visitkort på disken. En kvinna börjar knappa på en laptop medan hon pratar på snabb franska med en kollega. Efter en lågmäld diskussion vänder de sig till mig igen.
Jag får ett passerkort och en sur ursäkt.
Jag hade förväntat mig att det skulle vara lite mer av den där sommarstämningen som det är på musik- eller filmfestivaler, men det här känns mer som ett networkingevent. Utomhus börjar jag snacka med en person som verkar ha kul. Senare får jag reda på att hon är berömd som en av de första digitala influencerna, och nu är hon en väl ansedd creative director.
“Känner du inte till Peviani?” frågar jag henne. Hon skakar på huvudet. “Låt oss såga såhär, streetwear är en religion, och Peviani syndar konstant.” Hon höjer ena ögonbrynet. “Peviani… är det alltså du? Det förklarar fotografen.” Jag säger att VICE gör en artikel om mig och mina populära om än okända produkter.
Vi byter visitkort och hon rekommenderar en fest om drygt en timme som kommer krylla med press. Peviani gick precis upp en nivå.
Jag lyssnar med i de spridda samtalen och de falska skratten till skämt på språk jag inte förstår. Dessa människor är under Peviani; han bryr sig inte om dem. I hörnet står det någon som fångar min uppmärksamhet.
“Jag måste se hur du ser ut i de här.” Tyska modellen Jean tar Peviani-byxorna och försvinner bakom ett draperi.
“Jag älskar dem. De är så populistiska. Designade du de här?” Jag nickar. Alla stirrar. Jean nämner ett event som låter mycket mer passande för Pevianis smak än det här, och eftersom han inte längre står ut med att vistas med den här pöbeln går han därifrån, ut i den parisiska natten.
Genom de smala gatorna i närheten av stationen Bonne-Nouvelle råkar jag på en intetsägande dörr. Innanför hör jag beats tagna direkt från Ibiza.
Väl inne träffar jag en smal italiensk snubbe. “Mickey,” ler han. “Georgio.”
Mickey börjar babbla på italienska. Jag nickar med, gör lite italienska ljud och föreslår att vi pratar på engelska så min fotograf kan förstå. Det visar sig att han inte bara designat den här kollektionen, utan också att han verkligen är från Italien. Jag nämner att även jag är designer, och plötsligt börjar han skjutsa runt mig på festen.
Folk ser förvirrade ut, och jag inser att jag nu står inför en utmaning som är ännu mer omöjlig än att försöka övertyga modemänniskor att jag är en modedesigner: försöka övertyga italienare att jag är en av dem, när jag i själva verket är en man gjord av skinka från utkanten av Birmingham.
Efter en stund får jag chansen att hälsa på en inköpare från Milano. Någon som har makten att kunna klä varje rumpa i Bologna med Georgio. “Georgio Peviani.” Hon stannar upp, blundar och tar ett djupt andetag genom näsan. “Hur du uttalar ditt namn, Peviani, får mig att vilja gråta.” Dålig start.
Jag kanske är värdelös på att uttala mitt eget namn, men passade ändå på att fråga om hon skulle vilja köpa mina produkter.
“Om jag skulle köpa de här? Det beror på kunden. Men kom ihåg: Milanos couture är annorlunda. Det är haute couture.” Hon ägde mig. “Dock älskar jag strukturen här; jag älskar formerna.” Hon tittar närmare. “Jag kan se att du gjort din research för den här knappen – den är väldigt vacker. Jag älskar initialerna också.”
Jag ger henne mitt kort, sveper min drink och sticker därifrån. Först dagen var en succé.
DAG TVÅ: SIKTA MOT STJÄRNORNA
Jag vaknar tidigt och sätter på nyheterna. Jag kan inte se Peviani någonstans – allt handlar om Rick Owens. Jag måste göra något stort. Upprymd mejlar jag varenda pr-kontor för alla modehus i Paris. Något annat poppar upp på nyheten som jag tänker att jag kan använda mig av: Getty Images har förbjudit att man “photoshoppar” bilder. Om världen ville ha mer oretuscherad hud ska jag se till att bidra med det.
I dag behöver jag börja med att hitta en lösning på ett svårt problem: hitta ett sätt att komma in på Vivienne Westwood-visningen.
Det är säkerhetsvakter vart man än går. Alla papparazzi jagar den här personen.
Efter att vi posat för kameran följer jag med henne till ingången och försöker få det att se ut som att vi går i armkrok. Jag tar ett djupt andetag och håller hårt i min namnskylt. Sabba inte allt för mig nu, Georgio.
Vi är inne! Jag kollar runt på och ser alla stora namn som fått de bästa platserna – redaktören från Vogue, modellen Arizona Muse – så jag lägger diskret mina Georgio-kort på deras stolar. En möjlighet öppnar sig och jag väljer att ta tillfället i akt.
Jag är inte riktigt säker på vem det där är, men om han sitter på första raden är han garanterat viktig. Showen drar igång.
Bravo.
Jag sitter kvar medan folk lämnar lokalen. Plötsligt är det nästan bara jag kvar med ett gäng nakna modeller och några från Westwoods personal som sippar champagne. Jag börjar snacka med en kille klädd i en Clintonvärdig powersuit och frågar honom vad de har planerat för resten av dagen. “Alexa Chung,” svarar han. “Har du inbjudan tillgänglig?” Han tar fram den på sin mobil och skickar över den till mig.
Utomhus bländas jag av blixtrande kameror. Folk tror att jag är värsta grejen, och jag börjar tro på det jag med. Runt hörnet blir jag stannad av en grupp kvinnor som ser ut att komma direkt ur Miami Vice.
Det är influencers som flugit in från Brasilien för att rapportera om de hetaste trenderna på Paris Fashion Week. Och det verkar som att Raquel Minelli – som har 627 000 följare på Instagram – har fattat tycke för Pevianis outfit.
Peviani, hamnar i den här influencerns Instagramstory som ses av hennes följare över hela världen. Jag kan knappt tro det; drömmen har blivit verklighet. Med den digitala världen erövrad är det dags att gå på efterfest.
Det här stället är fullt med de allra coolaste som modebranschen är att erbjuda. Jag måste se ut som jag hör hemma här.
“Märk mina ord,” säger jag till en man jag precis träffat och lägger mina ICA basic kycklingben i kors, “de kommande tio åren kommer handla om PunkyFish och Peviani. PunkyFish, Peviani: den nya Cavalli och Kors.”
Mannen snörper på munnen. Det sammanfattar hela stämningen på festen.
Plötsligt börjar någon skutta runt i hoppborgen, och alla ögon vänder sig dit. Det är Alexa Chung. Jag inser för att vara en sann ikon måste alla ögon vara på en. Jag måste ta det här steget längre.
När jag kliver ner från hoppborgen har jag perfekt läge för att få uppmärksamhet.
Jag introducerar mig själv, och Alexa upprepar mitt namn (okej, jag bad henne göra det, men ändå).
En av de mest inflytelserika modepersonerna yttrade precis Georgio Pevianis namn.
Timmarna flyger iväg, drinkarna flödar, allt börjar bli lite dimmigt. Peviani minglar vidare med alla trendsättare i Paris. Det enda jag minns är fragment av balkonger, barer och soluppgången.
DAG TRE: KEJSARENS NYA KLÄDER
Jag vaknar sent, med ett huvud som känns som en söndersparkad toalett och en fullproppad inbox. En inbjudan till Lutz Huelle; ett fikaförslag från designern Esther Maud; en biljett till Masha Ma-visningen på YOYO Palas de Tokyo. Men en av dem har jag svårt att tro på.
Jag har slagit igenom hos influencerna, de trendiga och de hippa, men det här skulle vara en privat visning av en helt ny kollektion från en av Paris mest prestigefyllda designers, Véronique Leroy. Det är en möjlighet för mig att infiltrera den högsta sfären av huvudstadens modescen.
Jag åker till adressen de angivit och blir välkomnad av en äldre kvinna med smalt ansikte och långt askblont hår. “Georgio!” Vi pussar varandra på båda kinderna. Med sin svarta klänning och vita byxor ser hon ut som en illustration från en Rosa Pantern-bok.
Vi går in i en vacker lägenhet från 1600-talet – ett sånt ställe som känns fel om det inte är täckt i ett lager av cigarettrök. En äldre man från Sydostasien och en yngre kvinna, båda i Pradakostymer, bläddrar i kataloger. Två modeller är där för att prova saker om vi ber dem. Jag har ingen aning om vad jag håller på med.
Jag sippar maniskt på mitt kaffe och skriker ut ouftits jag ser.
Den här är okej, men vad skulle en ikon göra?
“Den här klänningen är så fin! Hur mycket kostar den?
“Jag skulle vilja prova den. Jag ska på en prisutdelning snart och vill sticka ut. Jag är modevärldens Young Thug.” Kvinnan försöker att inte se förvirrad ut och försvinner bakom ett draperi. Efter tio minuter av att gå fram och tillbaka, voilà:
Jag fladdrar runt i en lägenhet i Paris, omringad av miljonärer, och har på mig en klänning som är värd mer en alla mina kläder sammanlagt. Säljaren viskar, “Du ser jättefin ut.”
Det känns som att jag nått en ny nivå av privilegier. Georgio är nu en man vars namn och spöket Casper-ben kommer bli vagt ihågkomna av designers, influencers och modefans över hela världen. Han är en man som, så vitt Paris vet, existerar.
Jag är redo att lämna honom här.
SLUTET: VEM ÄR GEORGIO PEVIANI?
Efter att ha tillbringat tre dagar i Georgios skor hade jag funnit många svar på många frågor, men ändå var det fortfarande en sak jag inte tagit reda på: Vem är egentligen Georgio Peviani?
Hemma i London bestämmer jag mig för att göra vad jag alltid gör: googla det. På tredje söksidan hittar jag något – en trademark som registrerades 1996 men gick ut förra året, och en adress. Bingo.
Jag åker till adressen och hittar vad jag antar är min slutdestination: Denim World. Jag går in och hittar en skattkammare full med jackor, jeans och shorts. När jag kikar närmare på dem ser jag att vartenda plagg är Georgio Peviani. Jag går fram till disken. “Jobbar Georgio Peviani här?” frågar jag, och alla anställda drar sig undan. Kvar står dock en man som verkar vara patriarken. Han skakar på huvudet. “Jaha, men ni säljer många av hans saker?” Han ser förbryllad ut. “Ja. Det är för att jag hittade på honom för kanske 30 år sen.”
Adam lämnade Zambia och kom till Storbritannien 1982. Han har jobbat inom klädindustrin sen dess.
Vid något tillfälle i början på 90-talet kom han på namnet Georgio Peviani och fastnade för det. Varför? Han tyckte det “lät fint; lät italienskt”. Hans favoritdesigner är Armani. Adam menar att 90-talet och början av 2000-talet var guldåldern för Peviani, och han har ju rätt: som mest såldes över 35 000 plagg i veckan med märket Georgio Peviani över hela världen. Och de säljs fortfarande globalt.
“Vad jag älskar med märket är att vem som helst har råd med det. Det är inte som Armani att bara vissa elitpersoner har råd med det,” säger han. “Det har gått väldigt bra för oss. Det är det som fått det att gå runt för det här företaget och vår familj under alla dessa år.”
Jag börjar prata om min fascination för Georgio och berättar om mina eskapader i Paris. Han viker sig dubbelt av skratt. Medan vi fortsätter prata inser jag en sak: jag är inte längre Georgio Peviani. Jag var aldrig det egentligen, men nu vet jag vem det är. “Du är Georgio Peviani, eller hur, Adam?”
Adam börjar garva igen, och jag och hans kollegor skrattar med honom.
“Jag är så nära du kan komma.”
Oobah och Jake finns på Twitter
Mer från VICE:
Jag klädde mig fult på Stockholm Fashion Week för att se om jag skulle bli street style-fotad
