Foto av Tanne Uddén
Den 15 december är ett det ett år sedan attacken av den antirasistiska manifestationen på torget i Kärrtorp i Stockholm. Hela världen såg på när människor det lilla förortstorget förvandlades till ett slagfält för politiskt våld. Bilder rullades ut där nynazister blev utjagade i den närliggande skogen, och barnfamiljer flydde för sina liv.
Videos by VICE
Någonstans i tumulten fanns också en banan. Och hade det inte varit för den där jävla bananen så kanske det inte blivit några Sånger för Norden – Nils Polettis pjäs om det som hände. Nils och bananen befann sig nämligen på torget den där dagen för ett år sedan. Nils är konstnärlig ledare på Turteatern som ligger precis i närheten där allt hände. Och Sånger för Norden är den nödvändiga kommentaren av attacken som har spelats sedan den 1 november.
I och med att det snart gått ett år sedan Kärrtorp skakades om från grunden, tänkte jag att det var dags att höra av mig till Nils och ta reda på mer om sångerna, pjäsen, och kanske framförallt den där bananen.
VICE: Bananen har en betydande roll. I pjäsens inledande monolog berättar du om hur du får den kastad emot dig av en nynazist – mitt under attacken. Från att du känt dig som en vild grottmänniska ser du hur banal situationen är. Hade det kunnat vara något annat än en banan?
Nils Poletti: Alltså, hade det varit en sten, då hade det bara varit en sten. Det åkte förbi en precis innan bananen, som snarare fyllde mig med eld och hat. Men jag vet inte vad som hade kunnat ge samma effekt… Ett gosedjur kanske?
Kan man säga att det var när det absurda ställdes mot allvaret som du fattade vad som höll på hända?
Ja, i den här svartvita polariserade situationen så kom någonting in som inte hörde hemma; ett mellanmål.
Sånger från Norden är väldigt annorlunda utformat. Hur arbetar du fram en pjäs som den här?
Det är olika varje gång. I den här processen så var vi alla väldigt deprimerade efter valet. Flera av oss var med under attacken och det kändes angeläget att prata om det. Vi på Turteatern har gjort mycket politisk teater. Vi försöker hela tiden göra det på ett annat sätt än vad man kanske tänker att det brukar vara. Och just anti-rasistisk teater tycker jag kan vara så himla svartvitt och platt. Men jag har inte tänkt att den här föreställningen skall omvända några högerextrema. Den är riktad till en vänsterpublik; en vit medelklass som måste väckas ur sin slummer och börja göra motstånd. Det är lite anledningen till föreställningen.
Berätta om vittnesmålet som inleder föreställningen.
Det här första vittnesmålet är mitt vittnesmål, och om hur kände att jag höll på att bli någon annan. Någon som ville slåss. Senare fick en fruktansvärd ångest över vem jag blev i den situationen. Det är det som är det jävliga, att hat föder hat. Och när man blir utsatt för ett övergrepp så vill man ju hata tillbaka. Jag kände mig kränkt och mitt sätt att ge tillbaka blev genom en föreställning. Men det svåra kan vara just det, att hitta en ventil – att hata på ett konstruktivt sätt.
Så har detta har varit en form av terapi för dig?
Ja, verkligen. En rening, en terapeutisk rening.
Hur hanterar man det faktum att man velat döda?
I själva situationen kände mig jättemäktig. Vi ledde ju, eller vad man ska säga… Jag börjar alltid prata så krigiskt (skrattar). Men vi var i överläge och vi vann hela tiden mark. De var tvungna att backa, vilket ledde till ett jättefiasko för dem.
De sprang in i skogen liksom.
Ja, de blev bortjagade av pensionärer, ungdomar och barnfamiljer. Men det som jag kände efteråt var en väldig ångest över hur berusande det kan vara med en våldsam situation.
Ja, det måste ju känts konstigt att först prata om att man är emot våld och rasism, och sedan befinna sig mitt i en situation då man plötsligt vill slåss?
Ja, jag skulle ju hålla ett tal om det. Säga saker som “nu ska vi tycka om varandra, nu ska vi motverka de här krafterna” och så blev jag plötsligt likadan som dem. Men i den här pjäsen så försöker jag inta ett “tredje perspektiv”, och liksom ställa mig som banan mellan nazisterna och se deras värld – för att sedan lägga fram deras åsikter så att man ser hur ihåliga, motsägelsefulla, misogyna och korkade de är.
Har du alltid sysslat med politiska grejer?
Ja men jag vill hävda att all konst är politiskt. Men sedan jag tog över Turteatern 2008 så har det skett i allt större utsträckning.
Så du har jobbat på det här viset sedan tiden på Teaterhögskolan?
Ja, jag har alltid varit väldigt driven. Men jag har alltid levt med känslan att vara efter, men på något sätt före… Jag var punkare när jag gick högstadiet – när det var passé liksom. Sedan blev jag skejtare, innan det blev coolt igen. Efter det blev jag kickers, när det var helt ute. Och nu beundrar jag Kajsa Ekis Ekman och Åsa Lindeborgd, trots att det inte är särskilt inne… Jag är en avvikelse, precis som du. Du är en kvinna, vi är inte norm och då påminns man om det dagligen.
Min favoritscen i pjäsen är när det radas upp en massa karikatyrerna av olika “raser” på scenen. Det blev lite dålig stämning bland publiken…
Haha! Det är inte allas favoritscen, kan jag säga. Vissa har gått när de sett den. Men jag sysslar ju aktivt med “sådant här får man inte göra” på scen. Man får inte göra finska romer på scen. Man får inte ha en helt vit ensemble som pratar om rasism. Men hela föreställningen är små övergrepp, där jag begår saker hela tiden och tänjer på gränserna. EN bild av normaliseringen av rasmismen i vår tid om man så vill.
Hur tror du att pjäsen hade varit utan humor?
Olidlig. Jag ville själv få tillbaka mitt skratt efter allt som hade hänt. Humor är också ett sätt att få folk att sänka garden lite, annars kommer en publik med anusmunnar som bara vill säga något smart. Säger man “Rasism är dåligt” och de svara “Aaa”, så blir det hela verkningslöst. Jag har velat få folk att hicka, få vänstermänniskor att bli jävligt oroliga.
Hur minns du attacken nu?
Det påverkade mig väldigt starkt. För mig var Kärrtorp en vidrig händelse men kanske nödvändig för att få mig att vakna. Jag kände att jag måste göra något. Och Sverigedemokraterna är ju såhär “sköna fascister” – och deras framgång skapar mark för den här sekten som mötte oss i Kärrtorp, till exempel.
En subkultur.
Ja, och det kan gå så jävla fort. Nu står vi inför att alliansen samarbetar med Sverigedemokraterna, och när medelklassen som samarbetar med fascisterna, då får vi 30-talet igen. Dit vi är på väg nu, i hög fart.
Vad har hänt i Kärrtorp sedan attacken?
Det enda som har hänt är att de har klottrat lite och sen har de satt upp något klistermärke. Nynazisterna har ju medialt försökt att vända på bilden. Försökt få det att se ut som en succé. Men det finns ju folk som har tillgång till deras mötesprotokoll och det var inte särskilt uppskattat från högre ledning tydligen.
Du jobbar på så hårt, hur orkar du?
Nu är jag trött. Jag har gjort fyra uppsättningar i år, och det var en för mycket egentligen. Men det här var ju mer någonting som jag inte hittade på, det var någonting som tvingades på mig. Hade inte den där jävla nazisten slängt en banan på mig så hade det inte behövt bli såhär. Då hade det blivit något annat.
Sånger från Norden spelas fram till och med den 19 december på Turteatern i Stockholm. Mer information finns här.
