Jag följde med en ung judisk shomrim som vakar över döda

Shemira är hebreiska för "titta" och "vakta". Det är också en traditionell judisk ritual som innebär att man vakar över någon som precis har dött. Shemira utförs från det ögonblick att någon dör fram till begravningen. Man vakar under natten med den döda som enda sällskap. Jag föreställde mig att det är något av det ensammaste en människa kan jobba med.

Jag ville veta mer om hur en traditionell judisk begravning går till och träffade därför Elias i ett kapell i södra Stockholm för att delta i shemira. Inte nog med att jag lärde mig mer om döden och begravningar, jag fick också en inblick i hur det är att vara ung jude i Sverige i dag. Elias är 20 år och en av Sveriges 25 000 judar. Han jobbar extra som shomrim, den person som utför shemira.

Att vara en shomrim är inte för vem som helst, berättade Anna Nachman, chef för Judiska begravningssällskapet. Det krävs en viss typ av person. "Man får inte vara lättskrämd. När du har vakat klart ska du inte vara rädd för att dö utan glad för att du lever. Din drivkraft kan inte vara att bli omtyckt, ingen kommer att tacka dig och det är inte heller något du kan tala med de levande om att du gör," skrev Anna till mig när jag frågade om det fanns en möjlighet att närvara vid en shemira.

Jag hade aldrig varit i ett judiskt kapell eller ens i närheten av en död person innan jag träffade Elias. Jag hade ingen särskild relation till judendomen och hade därför ingen aning om vad som väntade.

När vi kom fram visade Elias mig runt i den lilla synagogan. Där fanns ett rum i vilket man förbereder liket, ett annat rum för själva vakan och ett tredje – det så kallade kapellet – i vilket man håller begravningsceremonin. Rummet för vakan var endast inrett med två stolar, en lampa och några böcker. På andra sidan den fönsterprydda väggen fanns ett slags valv nedsänkt i golvet där kistan låg. Elias frågade mig om jag ville se mannen i kistan men jag tackade artigt nej. Mannen vi skulle vaka över föddes i Polen 1935. Han blev utvisad till Sibirien när han var ung och vid något tillfälle flyttade han till Palestina för att sedan komma till Sverige 1947. När han var sju år insjuknade han i hjärnhinneinflammation och vid tolv års ålder visade han tecken på autistiska drag och psykisk ohälsa. Till slut flyttade han till ett vårdhem där han senare avled 82 år gammal. Eftersom han inte hade några släktingar kvar i livet var Elias och jag på plats för att vaka över honom. Elias berättade att det finns många steg som man måste följa efter att någon som tillhör den judiska församlingen har avlidit. Tiden mellan själva dödsfallet och begravningen är den viktigaste, det är då man vakar. En gång i tiden vaktade man liket för att hålla borta tjuvar och råttor, men i dag gör man det av respekt för den döda. Före begravningen är själen rastlös och förvirrad, sägs det, därför föredrar man att begrava personen samma dag som hen dött.

Innan begravningen förbereder man kroppen för sin sista vila genom rengöring, tvättning och påklädning i tahara-rummet. Poängen med den här ritualen är att göra det möjligt för personen att möta sin skapare med respekt och värdighet. Till skillnad från andra religioner, som exempelvis kristendomen, begravs inte en judisk person i sina vanliga kläder. I stället är personen endast iklädd vita, enkla linnekläder. Man har inte heller på sig smycken och prydnader. Det andliga går före det fysiska och materiella, döden är inte något man ska fira. Efter begravningen börjar shiva-veckan som pågår i sju dagar. Då bearbetar de anhöriga sin sorg genom att hålla sig hemma och avstå från att jobba. Alla speglar i huset täcks över och man äter alla måltider på golvet. Ett ljus är även tänt dygnet runt. Under elva månader efter jordfästningen läser man en bön vid varje gudstjänst. På årsdagen hålls ett ljus tänt i 24 timmar.

Vi var inte där för att faktiskt titta på kroppen. I stället skulle den ligga kvar i kistan medan vi satt i rummet bredvid och tittade ut genom fönstret som skilde oss från den avlidna. Samtidigt läste vi psalmer och judiska skrifter.

Jag läste på lite grann innan om vilka regler jag skulle förhålla mig till och visste därför att vi varken fick äta, dricka, sova eller använda elektronik. Vi följde dock inte den här regeln till punkt och pricka. Först fick jag dåligt samvete eftersom jag inte ville vara respektlös, speciellt eftersom det var min första shemira, men Elias försäkrade mig om att det var lugnt. Han menade att den avlidne inte skulle ha något emot om vi instagrammade och drack läsk i hans närvaro. Den här traditionen, att man inte ska äta, dricka och underhålla sig på andra sätt under en shemira, kommer från att man vill avstå från sådant som den döda inte längre kan göra.

Det visade sig även att en vakning är ett perfekt tillfälle att lära känna någon. Jag fick reda på att Elias var 17 år när han bestämde sig för att inte längre utöva religionen. Han berättade att det knappt finns några unga religiösa judar kvar i Sverige, eftersom många bestämmer sig för att "sluta" på grund av alla regler man måste följa. "Min pappa är före detta rabbin i Stockholm och först var han såklart rätt missnöjd med mitt beslut, men han accepterade det efter ett tag. Innan [jag slutade] läste jag böner tre gånger om dagen, men nu går jag bara till synagogan en gång i månaden."

Fredagar och lördagar anses vara shabbat – vilodagar – då är det förbjudet att använda elektronik och man får inte köra bil eller äta på restaurang. Om man någonsin ska äta på restaurang måste maten vara kosher och i Stockholm är utbudet inte det bästa.

"Att bestämma sig för att inte vara religiös som jude är inte samma sak som om man skulle vara kristen. Det finns inget helvete som skrämmer oss. I stället handlar det om social skam," berättade Elias. Han sa att han har stor respekt för judendomens värderingar och gemenskap trots att han inte längre utövar religionen. "80 procent av mina vänner är judiska. Eftersom vi har liknande bakgrund och gemensamma sätt att leva på är det lättare. Jag vill lära mina barn om judendomen och de judiska traditionerna, men om de vill vara religiösa eller inte får de bestämma själva."

Efter flera timmar började ett lugn infinna sig, trots att jag satt inne i ett mörkt rum knappt en meter från någon som nyligen dött. Jag glömde bort min telefon och njöt nu av tystnaden i stället för att lyssna efter att den döde skulle ge ifrån sig ett livstecken. Ju längre vi satt i rummet och blickade ut över kistan, desto fridfullare blev stämningen.

Jag är inte en religiös person, men det var någonting fint med att vaka över någon som levt ett så hårt liv – man ville aldrig att han skulle vara ensam.

Vid tre på natten – efter sju timmars vakande – gav vi upp. Elias hade somnat och jag var nära på att göra likadant. Återigen försäkrade Elias mig om att det var lugnt, vi hade ju stannat halva natten i alla fall. Vi lämnade synagogan och mannen som förhoppningsvis hade gått över till andra sidan i frid.

Att äta, sova, scrolla på sociala medier och att gå därifrån i förtid kändes plötsligt väldigt symboliskt för vad Elias hade berättat för mig om unga som inte längre utövar religionen. I takt med att fler unga slutar vara religiösa börjar kanske traditionerna att anpassas därefter.

*Uppdatering 7 juni 2017: En tidigare version av den här artikeln beskrev felaktigt att den avlidne kom till Sverige 1994. I själva verket kom han till Sverige 1947.