Som tonåring – när kriget i Syrien fortfarande var i ett tidigt skede – hjälpte Ibrahim Mohammad till att distribuera mat och kläder till flyktingar i Bekaadalen, en region i Libanon där över 360 000 flyktingar nuförtiden uppehåller sig. Många hade förlorat sina ben på grund av bomber, raketer och skjutvapen; ännu fler saknade armar. I flyktinglägret hade man tillgång till ett par grundläggande nödvändigheter. Proteser eller avancerad teknologi som skulle kunna lindra deras lidande var dock långt utom räckhåll.
Medan Mohammad ransonerade ut ris till flyktingarna blev det tydligt för honom hur illa levnadsförhållandena var. Han kunde själv relatera till deras hopplösa situation på en personlig nivå. Som flykting från den palestinska byn Beit’ Anan växte Mohammad upp i ett flyktingläger precis utanför Beirut. Där fanns det sällan elektricitet – när han ville läsa efter mörkrets inbrott fick han ställa sig under en gatlykta – inte heller rent dricksvatten.
Videos by VICE
I dag studerar Mohammad maskinteknik på University of Rochester och arbetar i ett labb där man forskar kring lösningar för att förse större områden med energi. Det fick han möjlighet att göra genom AMIDEAST, en amerikansk ideell organisation som jobbar med att hjälpa flyktingar och andra unga från Mellanöstern att få stipendier till skolor i USA och ta del i ett kulturellt utbyte.
Organisationen är en av många som nu möter stora utmaningar i ljuset av Trumps exekutiva order som under en begränsad tid förbjuder inträde till landet för alla flyktingar och individer från sju muslimska länder. Efter att en federal domare hävde flera delar av förbudet sa Trump att han övervägde att vidta åtgärder för att återställa det, vilket inkluderade förslaget att ta fram en “helt ny” order.
Utöver kostnaden för själva 3D-skrivaren – ungefär 12 000 kronor – kostar varje hand knappt 500 kronor att producera. Inte nog med att de är billiga, de är även både återvinningsbara och miljövänliga.
Möjligheten att studera på ett framstående universitet försedde Mohammad med verktygen att matcha tidigare otillgängliga teknologier med humanitärt bistånd. Som flykting har hans egna upplevelser gett honom en djup förståelse för hur många brister och hur mycket lidande som finns i flyktingläger; det har även skapat en drivkraft i honom om att förbättra situationen och lätta folks smärtor.
Palestinska flyktingar utgör cirka tio procent av Libanons befolkning, officiellt har de dock inget medborgarskap. “Palestina ser mig som libanes och Libanon ser mig som palestinier,” sa Mohammad när vi talades vid första gången i juli. “Jag antar att det betyder att jag är statslös.” De har i praktiken inga politiska eller sociala rättigheter, och få ekonomiska möjligheter – i lägren råder det 90 procent arbetslöshet och flyktingar förbjuds att vara verksamma inom fler än 20 yrken. Bland annat får de varken jobba inom sjukvården, journalistik eller rättsväsendet. Som flykting förväntades Mohammad att sälja droger, gå med i en milis eller hamna i fängelset. Det hände att han trakasserades av poliser när han hjälpte sin far sälja apelsinjuice från en vagn. Poliserna försökte ta ifrån honom det han tjänat ihop, då det teknisk sett var olagligt att sälja juice på gatan. En gång fick han böter på 1000 kronor. I rätten frågade han domaren: “Skulle du föredra att jag stjäl i stället? Jag försöker bara tjäna lite pengar och [för det] straffar du mig.” I det fallet friades han – men genom åren tvingades både Mohammad och hans far att betala över 9000 kronor i skulder för liknande anklagelser.
Relaterat: VICE News dokumentär om kriget i Syrien:
Mohammad höll hoppet uppe om att någon skulle komma och göra livet bättre för honom och alla andra i lägret en dag, men det var aldrig någon som kom. I stället för att låta ilskan ta över bestämde han att även om diskriminering mot flyktingar förekom skulle han inte låta det existera i sitt huvud. Han vägrade tro på att han var mindre än någon annan. Ibland kunde mentaliteten hjälpa till att ändra på attityderna hos dem runt omkring honom som tänkte annorlunda. Under tiden han jobbade som mekaniker brukade han hälsa god morgon till en libanesisk kund som kom in varje dag. Varje morgon svarade kunden genom att spotta på honom, men han fortsatte säga god morgon, dag efter dag. Efter en månad slutade kunden att spotta. Efter sex veckor började han säga god morgon tillbaka.
Under sitt tredje år på gymnasiet kom medarbetare från AMIDEAST och besökte hans UNRWA-skola (UNRWA är en organisation som jobbar med att hjälpa palestinska flyktingar i Sydvästasien). Mohammad fyllde i en ansökan för deras Hope Fund-program som arbetar specifikt med att ge ut stipendier och ordna kulturella utbyten till USA för palestinska flyktingar från läger utspridda över hela Mellanöstern. Den sommaren, när han var ute en dag och köpte muggar till sin fars juicevagn, fick han ett samtal från AMIDEAST. De kallade honom till intervju.
Mohammad förväntade sig först att hans far skulle säga nej – Mohammad hjälpte till med att försörja sin familj, så han antog att de skulle behöva att han stannade kvar i Libanon – men i stället tog hans far ledigt från jobbet för att följa med honom på mötet. Med den här nya, påtagliga möjligheten inom räckhåll bestämde sig Mohammads far för att inte stå i vägen för sin son att komma vidare i livet.
Nancy Qubain, en av grundarna av utbytesprogrammet, föreslog att han skulle söka till University of Rochester. Han gick in på skolans hemsida och blev helt förbluffad av bilderna på glada studenter som kastade vattenballonger på varandra. Det verkade för bra för att vara sant – nästan artificiellt. “Man ser inte folk kasta saker på varandra och vara glada i lägret där jag växte upp,” sa Mohammad. Han fortsatte bläddra på hemsidan och såg att skolan hade en omegalaser, den näst starkaste i hela USA. Han blev inspirerad av skolans motto, Meliora, vilket på latin betyder “alltid bättre”. I och med att han personligen var intresserad av att kunna förbättra folks levnadsförhållanden talade det till honom.
Ibrahim i labbet. Foto med tillstånd av Ibrahim Mohamad
Mohammad hade aldrig åkt utanför Libanon när han anlände till USA för sin första termin. I det här nya landet verkade allting otroligt hektiskt. Hans klasskamrater kom från annorlunda bakgrunder och han var själv motvillig att dela med sig av sin egen. “Det är svårt att riktigt klicka med någon som aldrig varit tvungen att oroa sig över att ha råd med mat, någon vars föräldrar kom och hjälpte hen att flytta in i sitt korridorsrum eller någon som inte behöver arbeta men ändå får hjälp med pengar.” Men efter att han började öppna upp och få vänner insåg han att man inte behöver komma från samma bakgrund för att kunna komma bra överens.
Mohammad arbetade för fullt i labbet på Rochester när vi pratades vid senaste gången i januari, trots det faktum att det var vinterlov på skolan. Han hade precis kommit från gymmet och hade på sig ett svart linne, hans axellånga hår uppsatt i en knut. Nu var han inne på sitt fjärde år. Under sitt andra år hade han dock läst en kurs där Douglas Kelly undervisade, en professor som specialiserar sig på fluidmekanik; han lärde Mohammad om nyttan med flytande batterier. “De har tillräckligt med kapacitet och nog med elektricitet att förse en hel stad med energi,” berättade han för mig. “De kan spela en enormt stor roll i att göra förnybar energi mer effektivt.”
Mohammad lärde även känna Omar Soufan under sitt andra år medan han jobbade på ett vattenprojekt i Dominikanska Republiken tillsammans med Ingenjörer utan gränser. Soufan växte upp i utkanten av Damaskus. Hans familj är fortfarande i Syrien trots att så många andra har flytt därifrån. De studerade båda till att bli ingenjörer, båda hängivna till att tillämpa kunskapen och verktygen de fick på universitetet på biståndsinsatser. Konstant påmind av lidandet han bevittnat när han volontärarbetade i Bekaadalen ville han göra någonting för att hjälpa syriska flyktingar i den regionen som blivit allvarligt skadade av kriget.
Relaterat: En intervju med en syrisk flykting i Libanon:
De kontaktade Soufans morbror på the Syrian-American Medical Society, som satte ihop dem med det syriska medicinska biståndskontoret (SMRO) i Majdal Anjar, en by i Bekaa som ligger på vägen mellan Beirut och Damaskus. Sedan pratade de med medarbetarna på SMRO och frågade vad de var i störst behov av.
SMRO hade tillräckligt med benproteser för amputerade, men kliniken saknade dock armproteser, vilka Mohammad snart insåg kunde vara mycket mer komplicerade att producera. “När det kommer till ben behöver du egentligen bara något att stå på,” sa Mohammad. “Men med armar behöver du händer som matchar och som åtminstone gör det möjligt för dig att greppa saker.” Problemet låg i kostnaden: Armproteser kostar tiotusentals kronor per del och med tanke på det höga antalet amputerade och den höga andelen barn som skulle växa ur sina proteser var så höga kostnader orimliga.
Mohammad pratade med professor Kelley om det här dilemmat. Genom sin cykelklubb hade Kelley träffat en professor på skolan vid namn John Schull som forskar i friformsframställning (3D-printing) och är del av e-NABLE, ett globalt nätverk som erbjuder gratis, öppna tillgångar gällande designer för framställbara hand- och armproteser. Nätverkets teknologi involverar att 3D-printa underarmar gjorda på ABS-plast som använder en spänningsmekanism för att klämma på handen. Utöver kostnaden för själva 3D-skrivaren – ungefär 12 000 kronor – kostar varje hand knappt 500 kronor att producera. Inte nog med att de är billiga, de är även både återvinningsbara och miljövänliga.
Efter att ha kommit i kontakt med professor Schull påbörjade Mohammad och Soufan sitt projekt att flytta över e-NABLES:s anmärkningsvärda teknologi till kliniken i Majdal Anjar. De sökte även hjälp från 3D LifePrints, ett brittiskt företag som hjälper amputerade människor i U-länder att komma över hand- och armproteser framställda från 3D-skrivare som använder sig av mjuk plast, vilket innebär att det inte behövs flera separata delar för varje hand. Materialet som handflatan består av är så kallad flexibel filament – “flexi-fil” – som kan böjas och stretchas.
Böjt finger på en 3D-utskriven hand. Foto med tillstånd av Ibrahim Mohammad
Efter att de kontaktade SMRO första gången samlade de ihop drygt 60 000 kronor till att investera i rehabiliteringsutrustning för kliniken. Förra sommaren etablerade de “Prosthesis for New Syria”, med målet att samla ihop tillräckligt med medel för att köpa två eller tre 3D-skrivare och tillräckligt med flexi-fil. De skulle vilja installera skrivare i kliniken och sen samla ett urval av patienter i behov av armproteser. Än så länge har de kunnat köpa in en 3D-scanner.
Längre fram skulle de vilja se till att hela processen blev självstyrd. I stället för att be en doktor om att sätta på protesen skulle de 3D-skanna och skriva ut protesen, forma och skriva ut ett fäste för protesen och placera den på den amputerade lemmen, för att sen sätta på den utskrivna handen. I och med att många amputerade inte har råd att åka till kliniken och att det skulle vara ohållbart att ha en fast lokal i ett så instabilt och farligt område (då den skulle kunna förstöras eller utsatt för rån när som helst), om processen skulle vara självstyrd skulle man kunna ta hjälpen dit den behövs. De skulle kunna lägga all nödvändig teknologi i en skåpbil – 3D-skannern, skrivaren, en dator – och åka ut till varje patient.
För Mohammad är en av de dyrbaraste tillgångarna i livet tid. Han tröstas av det faktum att oavsett hur du rik du är kan du inte köpa mer tid. Han har samma mängd timmar som vem som helst. Med tanke på hur många av hans vänner som dödas eller hamnar i fängelse – och vetskapen att de är öden som han har undkommit med knapp nöd – har pushat honom till att göra så mycket han kan så fort det går. “När du ger någon som mig möjlighet att studera på ett universitet i USA kan man inte förvänta sig något mindre [av mig].”
Mohammad vill längre fram åka runt och besöka flyktingläger i världen – i Haiti, Kenya, övriga i Libanon utöver det där han själv växte upp och där hans familj bor kvar. Han vill träffa flyktingar från olika bakgrunder och använda verktygen han tillägnat sig från Rochester för att sprida tillgängligheten av elektricitet och andra tillgångar. Han vill se ett barn återfå förmågan att kunna fånga en boll, och i slutändan återfå möjligheten till ett jobb som kräver användandet av händer. Han vill veta att möjligheter han gavs kommer fortsätta finnas för flyktingar som han själv – som en gång hade lite hopp för framtiden men nu har resurserna för att hjälpa de som lider.
Han vill att andra flyktingar ska höra hans berättelse, att även om han växte upp i ett läger fick han chansen att åstadkomma något han verkligen är stolt över. Han tar examen i maj. Även om det rådande klimatet för flyktingar i USA är ganska dystert vill han att hans resa ändå ska kunna ses som en nåbar möjlighet. “Det bästa du kan ge någon,” sa Mohammad, “är hopp.”
Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i februari 2017.
Zaina Arafat finns på Twitter.
