Jag var ensam turist i Rysslands nordligaste stad

Rysslands järnväg slutar två grader norr om Polcirkeln i staden Murmansk. 2800 mil järnväg kan inte transportera varken människor eller last längre. Hit men inte längre, Ivan. Bortom den här platsen finns ingenting förutom de stora gråa vidderna som utgör Norra ishavet.

Tåget som går norrut från Sankt Petersburg till Murmansk är till stor del fyllt av uttråkade ryssar på väg tillbaka till sina arktiska hem. De flesta är gruvarbetare, stuveriarbetare och handelsresande sjömän. En vagn var fylld av enbart sjömän; Murmansk är hemort för Rysslands norra flotta och hela Kolahalvön är full av skyltar med texten, "EJ TILLTRÄDE!" eftersom landets kärnvapendrivna och kärnvapenutrustade ubåtar huserar här.

Men sjömännen är inte på väg till sina igloos – de ska till stan. Ska du bo norr om Polcirkeln, som hundratusentals ryssar faktiskt gör, kan man lika gärna göra det så hemtrevligt som möjligt. Jag är från Kanada men har aldrig varit vid vår Polcirkel eftersom det är fucking Polcirkeln. Är du dessutom född och uppvuxen i Ottawa känns det inte så nice med den arktiska ensamheten, som ändå är ganska överväldigande.

Här kan vi lära av ryssarna. Det talas om att utöka Kanadas befolkning till 100 miljoner invånare fram till år 2100. Det är en framtidsutsikt som jag tveklöst ställer mig bakom. Men alla nya kanadensare kan inte flytta till Toronto, Montreal eller Vancouver. Så varför inte bygga städer vid Arktis? Kan vi göra det till ett ställe där folk skulle vilja bo?

Ryssarna säger ja.

Murmansk är exakt 101 år gammalt, vilket egentligen är ett spädbarn med europeiska mått. Staden byggdes under första världskriget, när det ryska imperiet såg ett värde i en isfri hamn vid Norra ishavet där de kunde trycka till tyskarna ovanifrån. Hamnen byggdes och var sammankopplad med resten av Ryssland genom järnvägen, vilken var viktigast av allt. Man slogs vildsint om Murmansk under det ryska inbördeskriget, den brittiska invasionen och andra världskriget – då det bombades sönder av tyska bombplan.

I dag är Murmansk utan tvekan den största staden norr om Polcirkeln, knappt 300 000 personer bor där och det är ungefär lika stort som Malmö. Jämför det med Jokkmokk som stoltserar med 5065 invånare, eller det ännu nordligare belägna Narvik i Norge som 2017 mätte 18 756 invånare.

I centrala Murmansk finns ett stort torg där stadens båda stadshotell ligger – de enastående Meridien och Azimunt. Vi hade inte råd med något av dem, så vi bodde på Tri Zaysta Mini-Hotel, ett slags B&B som låg i en form av radhus med industriell look, precis i närheten av tågstationen.

Tri Zaysta betyder "tre harar" och vi antog att namnet syftade på de tre medelålders kvinnor som turades om att styra stället och ömma för gästerna. Trots att vi gärna använde miraklet som Google Translate faktiskt är var de inte särskilt intresserad av vad fan vi gjorde norr om Polcirkeln i slutet av november. De var däremot oerhört intresserade av att se till att vi var ordentligt mätta genom att trycka i oss blinys (pannkakor fyllda med ost och/eller kött), hårdkokta ägg, müsli, kashka (gröt), yoghurt, kakor, te, kaffe, mjölk, och trekantiga bitar av foliepackad processad ost.

Första dagen besökte vi den kärnkraftsdrivna isbrytaren Lenin. Det är stadens högst värderade turistattraktion – i en stad som aldrig har några turister. Det är världens första kärnkraftsdrivna isbrytare som byggdes 1959. Vi tog en tur på däck, genom sovkupéerna, officerarnas mässhall, besättningskabinerna, och naturligtvis kärnreaktorerna själva. De har sedan länge tagits ur bruk men det finns skyltdockor i skyddsdräkter som släpper ned provrör med Uranium-235 i reaktorn. Det påminde mig om när Homer Simpson tappar en ljusstav innanför tröjan.

Överallt i hela isbrytaren Lenin finns statyer och porträtt av fartygets namne, tillsammans med citat som uppmanar besättningen att sprida den proletära revolutionen med isbjörnarna eller vad det nu står. Jag snackar liksom inte ryska. Det finns bilder på ryska sjömän som spelar fotboll på havsisen, och ett intensivt fotografi av Fidel Castro som visas runt på däck av Brezhnev. Castro hade dött tidigare samma dag som vi var där (förra året), så guiden snyftade lite när han visade oss fotografiet.

Det fanns en annan utlänning i vår grupp, en italiensk snubbe som hade jeans och skinnjacka. Han jobbade som ingenjör och var på besök i Murmansk genom jobbet, och ställde många frågor till guiden om fartygets inre mekanismer. Han frågade oss vad vi gjorde i Murmansk och när vi berättade att vi var turister såg han skeptisk ut. "Vad gör ni här uppe?"

Vi förklarade att vi rest hit ända från Indonesien med buss, tåg och färja, med syftet att ta oss från ekvatorn till Polcirkeln utan att flyga – något vi lyckats med några timmar tidigare. "Löjligt," svarade han. Jag förklarade också att jag var skribent och gjorde research till ett reportage. Han skakade på huvudet, och drömde säkert om soliga Florens.

Han vägrade också äta middag med oss eftersom han tyckte att vi var skumma.

När det kommer till restauranger hade vi väntat oss timmerstugor med djurpälsar hängandes på väggarna, flödande vodka som kylts i snövallarna och vilt grillat på spett precis utanför. Allt det föll när vi läste i Lonely Planet att världens nordligast belägna Donken ligger här.

Det vi däremot inte hade förväntat oss var Dandy, en bildskön bistro som serverade renburgare med karamelliserad lök och potatisklyftor kryddade med rosmarin, och en bar där varje lyxig flaska illuminerades av en egen spotlight, samt spegelväggar som Murmansk elit kan spegla sig i. Det är Rysslands anti-Sovjet, deras motrevolutionerande palats för borgarklassen. Maten var som av en händelse alldeles utsökt.

Det visar sig att Murmansk är fullt av ställen som Dandy. Staden befinner sig mitt i en stor sushi-hype, och varannan restaurang erbjuder rå lax och tonfisk, California rolls och dessutom en hel del nyskapande grejer. Vi blev lovade att Torro Steakhouse bjöd på stans bästa köttstycken för ungefär halva priset av vad våra tågbiljetter från Sankt Petersburg kostat oss. Amigos Bar and Grills hade tex-mex. Alla barer hade exotiska cocktails och moderna tapas att nafsa på.

Det fanns ett gigantisk köpcentrum med H&M och Zara, en biograf och en food court. De var alla öppna till åtminstone 22.00, och jag blev lovad att det fanns många fler köpcentrum som detta. Jag visste att ryssarna hade omfamnat kapitalismen sedan det sovjetiska styret tog slut, men inte att de även gjort det – med stor entusiasm – 68 grader norr om Polcirkeln.

Det ska också tilläggas att även om det var kallt så var det långt ifrån de temperaturer vi väntat oss. Snittet var ungefär 10 minusgrader, medan det vissa dagar var varmare än andra och långt ifrån de 35 minusgrader vi nyligen fått utstå i Kazakhstan. Tydligen ligger temperaturen i Arktis på omkring 20 grader varmare vid den här tiden på året än den brukar göra, vilket naturligtvis är förödande för planeten men behagligt för den utländske fånen som traskar omkring på Lenina Avenue, halvfull på Russian Standard.

Allt det här kan svida för turisten som är på jakt efter "det autentiska", vad det nu betyder. Vi upptäckte en bar på väg hem från Dandy som var byggd som en timmerstuga, åtminstone på insidan; den hade en respektabel samling uppstoppade fåglar, gnagare och renhuvuden.

En kille i hörnet hade en lång konversation med sig själv, men det visade sig att han bara drack te. I ett privat rum pågick något olämpligt runt ett bord, men vi fick aldrig reda på vad eftersom de smällde igen dörren i ansiktet på mig när jag försökte sticka in näsan.

Ölen och vodkan var okej, men jag kunde inte släppa tanken på att det här stället var byggt för turister, eller åtminstone besökande affärsresande på sina lediga kvällar, eftersom jag gång på gång påmindes om att inga turister kommer till Murmansk.

På vår sista dag fick vi uppleva en ordentlig arktisk köldknäpp när vi klättrade upp för kullen bakom vårt hotell för att besöka Alyosha, en 15 meter hög sovjetisk soldat som bevakar staden. Den fungerar också som ett minnesmärke för de sovjetiska soldater som dött under strider i Arktis, förmodligen den mest obekväma fronten att befinna sig vid. Vinden plockade med sig kyla från ishavet och när vi väl tagit oss upp på toppen hade våra lemmar domnat av.

På toppen kan du se den kombinerade soluppgången-solnedgången som sker i Murmansk i slutet av november. Det är inte mörkt dygnet runt, polarnatten skulle inte dyka upp förrän om en vecka eller så. Samtidigt upplevde vi något som ingen kan kalla för vanligt dagsljus. Det är snarare ett slags blått ljus som skimrar i horisonten i några timmar och sedan försvinner.

Från toppen av Alyoshas berg kan du däremot se ett orange skimmer från den faktiska solen. Toppen av den sticker fram ovanför horisonten och molen glimrar orange innan de mattas blå. Det är gryning och skymning på samma gång och dagen försvinner helt. Det börjar runt 11 och tar slut vid 13.

När man står på toppen av berget och blickar ut över staden uppskattar man ändå vilket mirakel modern teknologi faktiskt är, som tillåter oss skapa drägliga hem på latituder som denna. Ett bra ställe att besegra nazister på. Eller, på andra sidan världen, bosätta flera miljoner nya kanadensare.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i november 2016