En del av den mänskliga upplevelsen i det moderna samhället är att hänga på internet morgon till kväll och nästan må fysiskt dåligt över allt sjukt man ser och läser. Det finns dock en grupp människor vars stressnivåer kokar över innan de ens hunnit läsa ett endaste ord på nätet – personer som menar att bara det faktum att internet existerar har en negativ inverkan på deras hälsa. De här människorna lever med elöverkänslighet, eller elallergi, vilket innebär att de drabbas av en rad fysiska symptom när de utsätts för elektromagnetiska fält från saker som trådlösa routers, mobiler och tv-apparater.
Alla inom sjukvården är dock inte helt övertygade om att elöverkänslighet faktiskt är ett medicinskt tillstånd. En studie från 2007 som genomfördes av University of Essex kom fram till att deltagare som uppgav att de var elöverkänsliga endast upplevde symptom när de fick höra att en telefonmast “var igång”. När deltagare inte visste om masten var på eller av verkade det som att strålningen inte hade någon effekt alls på deras hälsa.
Videos by VICE
Trots det kom det i alla fall fram i en enkätundersökning från 1999 att hela 3,1 procent i Sverige uppgav att de var elöverkänsliga. Om du tycker fenomenet låter bekant kanske du känner igen det från Better Call Saul (spinoffen av Breaking Bad) på Netflix, där Sauls bror Chuck gömmer sig i sitt hem för att skydda sig från all elektromagnetisk strålning som finns ute i världen.
Personligen kan jag inte föreställa mig ett liv i vårt digitaliserade samhälle utan internet, så jag var intresserad av att ta reda på hur det är att leva när man tror att internet faktiskt gör en sjuk. Därför kontaktade jag två elöverkänsliga kvinnor, Nanny och Martine, som tillät mig att hänga med dem en dag i deras wifi-fria bunker.
VIDEO:
Martine hämtar mig på tågstationen i Steensel, en liten stad i södra Nederländerna. Så fort jag sätter mig i hennes bil ber hon mig artigt att stänga av min mobil, eller åtminstone sätta den på flygplansläge. Eftersom jag inte vill att hon ska må dåligt och jag är här för att uppleva det hela på hennes sätt gör jag som hon säger.
Martine är i 40-årsåldern och berättar för mig att hon brukade arbeta med juridiska frågor på en organisation i Amsterdam som hjälper flyktingar. Till slut började hon känna att hon var tvungen att komma därifrån för att slippa vad som enligt henne var en överdos av wifi och strålning.
“Jag var helt utbränd,” berättar Martine. “Man tvingar sig själv att fortsätta litegrann tills något går sönder inom en.”
Martine säger att hon är en av få i Nederländerna vars symptom blivit erkända av regeringen – men myndigheterna har samtidigt inte officiellt fastslagit att det är elektromagnetisk strålning som ligger bakom hennes ohälsa. I dag erbjuder hon juridisk rådgivning till andra elöverkänsliga. Det har inte varit helt lätt, då många forskare anser att det endast är en psykologisk åkomma, och vissa specialister menar att det är rädslan för strålning som i själva verket skulle kunna vara ohälsosam. Martine avfärdar den här uppfattningen och hänvisar mig till studier som enligt henne bevisar hur farligt det är med strålning.
Vi är framme hemma hos Martine. Hon bor i ett trähus som byggts precis intill hennes föräldrars hem. Hennes pappa, en forskare, säger sig även han vara elöverkänslig och menar att han är en expert på hur man blockerar strålning. Martines vän Nanny, en kvinna i 50-årsåldern, har bott hos henne de senaste dagarna för att komma bort från de elektromagnetiska fälten i sitt eget hem. Hon är ansvarig över hemsidan EHS Zichtbaar som hon hoppas kommer leda till ökad medvetenhet om wifis skadliga effekter på våra vardagsliv. Hennes man hjälper henne med hemsidan, men hans prylintresse kan ibland tära på deras relation. “John älskar sin smarta klocka,” berättar Nanny. “Men den gör mig så sjuk att den får förvaras i en låda för tillfället.” Nanny hatar inte teknologi, men hon vill att wifi byts ut mot ett mer hälsosamt alternativ.
Nanny går aldrig utomhus utan att ha på sig sin särskilda hjälm – det ser lite ut som en biodlares skyddsutrustning gjord av ståltråd. Bara att beställa denna outfit var en jobbig process, eftersom Nanny varken kan använda dator eller mobil utan att må dåligt resten av dagen.
Jag följer med Nanny på en promenad i skogen bakom Martines hem, och hon berättar för mig varför hon tror att strålning kanske är dagens samhälles asbest. “Många antar bara att det är säkert och att det har testats, eller så vill de inte tänka på det alls,” säger hon. “Det finns så många hemska saker som försiggår i världen, så jag kan förstå varför människor bara vill fortsätta gå vidare med sina liv utan att behöva oroa sig för farorna med strålning. Att ständigt gå runt och vara rädd är inte heller hälsosamt.”
Vi går tillbaka till huset för att äta lunch, och vi börjar diskutera vårt samhälles besatthet av sociala medier och dess negativa följder. Mitt i lunchen börjar Nancy känna sig väldigt nervös och tar fram en liten apparat för att undersöka rummets strålningsnivåer.
Jag själv blir lite obekväm när den långa antennen dröjer kvar över min laptop. “Jag tar bara en snabb titt för att vara säker,” säger Nanny i ett försök att lugna mig. Som tur är visar det sig att det var ett falskt alarm. Jag frågar om jag själv kan testa apparaten för att se om den verkligen funkar. Martine går med på det och tillåter mig att sätta på min mobil i några sekunder.
När jag stänger av flygplansläget börjar meddelanden från världen utanför plinga till på mobilen. Kort därefter börjar strålningsmätaren att pipa något otroligt, och en lampa börjar lysa rött. Jag stänger skamset av mitt 4G och apparaten tystnar. Ett par sekunder senare sätter jag på min mobil igen i smyg för att dubbelkolla att mätaren inte styrs manuellt av Nanny eller Martine. Precis som tidigare börjar den tjuta och blinka, då den känner av min mobils elektromagnetiska fält.
Nanny lever egentligen med sin familj i Geldrop, en stad ungefär en halvtimmes bilfärd härifrån. Men med jämna mellanrum besöker hon Martine och hennes pappa för att återhämta sig när hon känner att strålningen runt omkring henne blir överväldigande. Senare i dag ska hon återvända hem efter fem dagar tillsammans med sin vän, och jag får följa med. När Martine kör oss därifrån tänker jag på hur obekväm Nanny måste känna sig, nu när vi lämnar hennes fristad i skogen för att åka hem till en plats som hon är övertygad gör henne sjuk. Vi kör mest på landsvägar för att hålla oss så långt borta från elledningar som möjligt. “Det kommer till en punkt då man börjar se dem överallt,” säger Martine.
VIDEO: 10 frågor du alltid velat fråga nån som tror att jorden är platt
Nannys make John, hennes två tonårsdöttrar, hennes svärmor som är på besök och familjens hund är alla hemma när vi kommer fram. “Nanny, sitt inte där,” varnar hennes svärmor så fort Nanny kommer in genom yterdörren. “John och jag mätte där tidigare och det är den värsta platsen i hela huset.”
Under rundturen som jag får i deras hem berättar Nanny att väggarna spacklats med en särskild färg som ska motverka strålning, och att köket är täckt med aluminiumfolie för att blockera grannarnas wifi. Nanny säger att det ändå inte är tillräckligt för att göra huset helt fritt från strålning, eftersom “det är ett elektromagnetiskt fält i proppskåpet”. Så Nanny bor i en husvagn i trädgården, men kommer in varje kväll för att äta middag.
“Det var kul i början,” berättar hon. “Det kändes som att vara på semester. Men nu skulle jag verkligen vilja kunna flytta tillbaka in i huset permanent.”
Även om jag funnit Nanny och Martines wifi-fria värld väldigt fascinerande saknar jag min egen normala existens, oavsett hur full den är av strålning. Innan det är dags för mig att gå visar Nanny mig sin t-shirt-kollektion hon skapat med sin man och säljer på internet. Alla tröjor har slogans som är tydligt anti-strålning, som “Want kids? Don’t fuck with your phone” och “Feeling Blue-tooth?”.
När vi sagt hejdå ber Nanny sina döttrar att följa med mig till närmaste busshållplats. Jag frågar dem vad de tycker om att deras mamma är borta så ofta. “Det var väl skönt att ha wifi i några dagar,” säger de, “men i slutändan är det bättre att få vara med sin mamma.”
