Kvinnan bakom internationella kvinnodagen var flykting och socialist

Den internationella kvinnodagen firas över hela världen i hundratals länder, och kastar ljus på kvinnliga prestationer och den fortsatta kampen på jämställdhet. Något som däremot ofta förbises är högtidens radikala ursprung – särskilt de initierande aktivister som fick folk att vakna. En av nyckelfigurerna bland dessa aktivister var en kvinna som gick från att jobba under usla förhållanden i New York i början av 1900-talet, till att bli en förkämpe som förändrade allt: Theresa Malkiel.

Även om ursprunget till den internationella kvinnodagen inte är helt klarlagt har det fastställts att Malkiel grundade förlagan till högtiden: Kvinnodagen. Och det var långt ifrån allt hon åstadkom under sin livstid. Malkiel dedikerade sitt liv åt att förbättra villkoren för arbetarklassens kvinnor och immigrantkvinnor. Hon fokuserade på frågor som rösträtt, naturalisering och möjligheten till utbildning. Det som är tragiskt är – till skillnad från många av Malkiels jämlikar vid den här tiden – att hennes insatser, som historikern Sally M. Miller skriver: ”Inte är så välkända, och det som finns dokumenterat om henne och hennes arbete är luddigt.”

Det vi vet om Malkiel däremot är att hon var en envis kvinna med en enorm känsla för rättvisa. Hon kom till New York med sin familj 17 år gammal 1891, efter att ha flytt från den antisemitism som rådde i dåtidens Ryssland. Precis som många andra unga, kvinnliga immigranter tvingades hon att försörja sig själv. Hon fick jobb som kapptillverkare i den ökänt exploaterande klädindustrin. Arbetsförhållandena var avskyvärda – man arbetade i överfulla fabriker, och 65-timmars arbetsveckor hörde inte till ovanligheten. Arbetarna tvingades köpa symaterial med sina egna, ynkliga löner och låstes ofta in så man kunde förhindra dem från att gå på rast.

Malkiel blev snabbt övertygad om att det enda sättet att slå tillbaka mot orättvisan var att som kvinna stod upp tillsammans. Hon började organisera sig på jobbet när hon inte nöjde sig med solidaritet – det behövde bli förstärkt genom strategiska åtgärder. Miller skriver: ”Erfarenheten lärde henne att verkligheten för ensamstående immigrantkvinnor inte riktigt var samma sak som ens drömmar – livet hade radikaliserat henne.”

Malkiel använde sina färdigheter som skribent att uppteckna kampen inom klädindustrin: ”Hon skrev för Socialistpartiets tidning i New York City under tiden då skjortblustillverkarna gjorde uppror 1909”, berättar Annelise Orleck, professor i historia vid Dartmouth College, för mig. ”Det handlade om 20 till 40 000 arbetare inom klädindustrin som gjorde den största kvinnliga strejken man skådat. Theresa skrev om den strejken och blev intresserad av att använda sig av strejk som metod för att involvera kvinnor och dra uppmärksamhet till kvinnornas arbetsförhållanden.”

1910 publicerades Malkiels roman The Diary of a Shirtwaist Striker, som porträtterade dessa strejker. I boken står det: ”Den här dagboken är av författaren älskvärt tillägnad de namnlösa hjältinnorna från skjortblustillverkarnas strejk.” Branden på Triangel Shirtwaist Factory 1911, där 146 arbetare dog, uppmärksammade Malkeils roman som i sin tur hjälpte till att omarbeta arbetarlagarna.

”Ja, det var väldigt svåra förhållanden och jag vill använda den här möjligheten att berätta att det är fortfarande väldigt svåra förhållande”, säger Orleck när jag frågar om den besvärliga situation arbetare från klädindustrin, likt Malkiel, ställdes inför. ”En hel rad problem har gjort att de framsteg man gjorde vid början av 1900-talet har börjat vittra bort – max antal arbetstimmar, betalt för övertid, ledigt på helger – sådant som hade kommit att bli standard, är inte längre standard, inte bara i USA utan över hela världen. Klädindustrin har tredubblats de senaste 18 åren. Mellan år 2000 och 2015 gick vi från att vara omkring 20 miljoner arbetare inom klädindustrin, till att vara 65 till 70 miljoner världen över. De flesta är kvinnor och högst engagerade in the globala kampen som liknar den Theresa Malkiel skrev om 1909.”

Malkiel anslöt sig till det amerikanska Socialistpartiet och blev sedermera invald till deras nationella kvinnokommité. Under hennes tid i kommittén grundade hon Kvinnodagen, som hölls i New York i februari 1909. Den dagen samlades en 2000 personer stark folksamling utanför Murray Hill Lyceum på 34th Street för att lyssna på feministiska och socialistiska kvinnor tala, och understryka vikten av jämställdhet och det brådskande i kvinnlig rösträtt.

”Det var de verkligen”, säger Deborah Stienstra när jag frågar om Malkiel och hennes samtida var radikala. Stienstra har skrivit utförligt om internationella kvinnliga rörelser. Hon refererar till den kända låten ”Bread and Roses” från arbetarrörelsen, för att kontextualisera kampen som kvinnor som Theresa stått inför.

”Om du har sjungit den låten någon gång vet du att den handlar om kvinnors tillgång till mat till deras familjer, och deras möjlighet att arbeta och kunna fira det. Att kunna erkänna dessa kvinnor som arbetande kvinnor – de var inte borgerliga, de var kvinnor som behövde vara del av ekonomisk produktion för att deras familjer skulle överleva.”

Även om Malkiel så småningom gifte sig med en affärsmän, och på så sätt flydde livet i klädfabriken, falnade aldrig hennes engagemang i social rättvisa. Hennes perspektiv illustreras bäst i hennes texter. Långt innan Hillary Clinton gjorde frasen ”kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter” berömd hade Malkiel gjort den kopplingen i en essä från 1909.

”Kvinnofrågan är varken mer eller mindre den om mänskliga rättigheter. Att kvinnlig frigörelse i verkligheten faktiskt betyder mänsklig frigörelse.”

Jag frågar Stienstra vad kvinnor idag kan lära av Malkiel om de kvinnliga rebellerna från hennes era. ”Jag tror att det viktigaste är att samarbeta för att uppnå förändring. Vi är starkare tillsammans. En ensam röst räcker inte. Vi behöver stå enade, tillsammans, och vara konsekventa över tid, stå emot och slåss mot förtryck och slåss för andra som inte har samma tillgång till den där kollektiva kraften.”

Det är en känsla som förkroppsligas av Malkiel själv, och som symboliseras än idag under det globala firandet av den kvinnlighet hon själv var med och skapade.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Broadly