Den här artikeln är en del av Trippa tryggt, en artikelserie från VICE om droger och skademinimering. Läs mer här.I år är det tio år sedan Mobilisering mot narkotika lades ner. Jag vet, det är värt att uppmärksamma. Om du missat denna legendariska statliga kommitté kan du trösta dig med att du inte undgått den. Under några år i mitten av 00-talet förkunnade Mobilisering mot narkotika till folket att knark är bajs. Budskapet var så slagkraftigt att nästan alla unga vuxna blev medvetna om problem relaterade till narkotika och koprofagi.
Annons
I januari 2002 presenterade den socialdemokratiska regeringen en ny narkotikahandlingsplan. Mycket var samma sedan tidigare. Det som var nytt var att en samordnare skulle inrättas med uppgift att realisera regeringens narkotikapolitik, förbättra samarbetet mellan myndigheter i narkotikafrågor och mobilisera samhällets alla insatser för att "minska nyrekryteringen till missbruk och förbättra vården för missbrukarna". Samordnarens kansli fick namnet Mobilisering mot narkotika.På Hultsfredsfestivalen 2004 fanns därför statstjänstemän och reklamfolk i ett tält som mer än gärna pratade om knark och bajs och fred på jorden. Kampanjen hette "Det finns många anledningar att inte testa knark" och riktade sig till 18- till 25-åringar.
I stället för en storskalig övertalningskampanj riktad mot ungdomar med positiv drogsyn valde man att fokusera på de som inte tagit ställning eller redan var skeptiska till droger. Sloganen "Knark är bajs" fick stort genomslag. Enligt en undersökning av Label och Hermelin Nordic Research hade 91 procent av tillfrågade i målgruppen nåtts av kampanjen mellan 2003 och 2007.Statistik från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) visar att andelen ungdomar som använt narkotika gick ner under åren Mobilisering mot narkotika var verksamt för att sedan gå upp efter att projektet avslutats. Anna Raninen, tidigare kommunikationsansvarig hos Mobilisering mot narkotika, betonar dock att de inte tror att det finns ett orsakssamband.
Annons
Har jag nämnt att det var TIO ÅR SEDAN DET LADES NER? Det har jag. Jag har också pratat med personer som på olika sätt var inblandade i Mobilisering mot narkotikas arbete, både direkt och indirekt, och frågat vad projektet gjorde och hur "Knark är bajs" kom att bli något av en institution som lever kvar än i dag.
Mer från Trippa tryggt:
Till narkotikasamordnare utsåg regeringen Björn Fries, som figurerat i medierna i och med hans arbete mot högerextremism i Blekinge. Dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) ringde upp Fries i slutet av 2001 och erbjöd honom jobbet. Han skulle få 360 miljoner i budget mellan 2002 och 2005 och stort utrymme att själv utveckla verksamheten. Efter valet 2002 blev Morgan Johansson (S) folkhälsominister och ansvarig för narkotikafrågor.Björn Fries, regeringens narkotikasamordnare 2002-2007: Jag var kommunalråd i Karlskrona med ansvar för de sociala frågorna. Jag fick frågan och grubblade lite. Med tanke på att jag hållit på med lokalpolitik länge så var det inte fel att göra någonting annat.Lars Engqvist, socialminister 1998-2004: Det skulle vara någon som var någorlunda pådrivande och kunde ta ansvar för verksamheten. Han skulle ha ett socialt engagemang, erfarenhet av offentlig förvaltning. [Fries] hade ett stort förtroende och var känd som en entusiasmerande, kunnig och pådrivande person med uppenbar ledarförmåga. Han var också respekterad och det behövde vi, någon som kunde skapa trovärdighet kring samordnarrollen.
Mer från Trippa tryggt:
Mobilisering mot narkotika
Annons
Fries: Jag hade haft en bror som dött i sviterna av ett narkotikamissbruk, så lite erfarenhet hade jag men jag var ju ingen specialist. Nu i efterhand kan jag tycka att det var ganska bra att jag var allmän generalist, för jag hade ju inte låst mig i några ideologiska teser eller något sånt, för det finns det ju rätt gott om i den här branschen.
Morgan Johansson (S), folkhälsominister 2002-2006: Den viktigaste siffran jag följde under min tid som folkhälsominister var andelen ungdomar som sa att de hade provat narkotika eller som använde narkotika. Det fanns tendenser under slutet av 90-talet att den andelen tenderade att öka beroende på att tillgängligheten av narkotika hade ökat. Det var ett av skälen till att den här satsningen drogs igång.Fries: [Uppdraget] var formulerat i tre punkter. Det första var att vi skulle minimera antalet människor som började med droger, det förebyggande arbetet. Det andra var att om man nu hamnade i den här problematiken skulle man få så effektiv och snabba insatser så att man i bästa fall kunde lämna det, åtminstone skulle man inte skada sig själv mer. Det tredje var att minska tillgång på narkotika.Johansson: Det narkotikafria samhället är fortfarande det övergripande målet, det är inget som man har ändrat på. Syftet är att sända budskapet att vi accepterar inte narkotikabruk i någon form."Att använda nollvisionen som ett redskap för att bestraffa folk som inte gör som vi säger – det var lite så man hade gjort tidigare – hade visat sig inte vara speciellt effektivt."
Annons
Fries: Vi fick ganska fria ramar och det var inte så att vi inte fick lyfta vissa frågor. Vi skapade från början, när jag började rekrytera folk, en inriktning på att vi inte skulle bli politikens förlängda arm, utan vår uppgift var att göra verkligheten bättre för de som har den här typen av problematik och att förebygga den också. Det kändes ganska lockande.Jag hade inte mandat att säga att "vi skiter i vad riksdagen säger" men samtidigt ska man förhålla sig till målet på olika sätt och jag menar att politiken inte var rätt. Om man tolkade nollvisionen som att alla ska få tillgång till effektiv vård, alla ska få möjlighet till förebyggande insatser, ingen ska lämnas därhän, så är den målsättningen inte något problem. Att använda den som ett redskap för att bestraffa folk som inte gör som vi säger – det var lite så man hade gjort tidigare – hade visat sig inte vara speciellt effektivt.Johansson: Det fanns en absolut samstämmighet. Jag och Björn Fries pratade om det här nästan varje vecka under de här åren och vi hade en gemensam syn på hur vi skulle se på detta.Fries: Vi fick mandat att intervenera hos polisen eller hälso- och sjukvårdsmyndigheter om vi upplevde att de inte följde vettiga insatser. Så jag kunde slå larm hos rikspolischefen om vi hade synpunkter, exempelvis att man prioriterade att jaga narkomaner på gatan i stället för att jobba med den organiserade brottsligheten. Det var inte alla gånger så jävla uppskattat. Så vi hade en myndighetsöverskridande mandat och skyldighet att ingripa om något inte funkade. Vissa myndigheter tyckte det var kul för de hade saknat det här.
Annons
"Knark är bajs"
Annons
Hanna Heilborn, regissör för filmserien Tjejsnack : Det var jättetydligt i briefen att vi skulle vända oss till unga som inte hade provat. Historiskt har fokus legat på pojkar när det kommer till missbruk, så vi sa att vi ville prata med unga tjejer som kommit ur ett svårt missbruk och inte var i ett utsatt läge längre. Vi inriktade oss på vänskapsförhållandet och att även om du själv inte åker dit kan du förstöra en kompis som du bjuder, du förlorar din tid och du förstör dig själv. Väldigt basic argument som inte var den här skräckpropagandan, där unga tjejer som var representanter för gruppen – men inte heroinister på gatan – fick uttala sig.
Raninen: Just "Knark är bajs" var inget budskap vi dragit särskilt mycket på. Vi hade det egentligen bara på en liten dekal, men det blev otroligt populärt och fick otroligt stor spridning på [Hultsfreds]festivalen och efterfrågades väldigt mycket. Jag tror att det var för att det uppfattades som roligt – det är roligt att säga bajs. Om man går omkring och har en tröja på sig där det står "Knark är bajs" ser man att alla man möter läser det och att de måste säga det. Petar på varandra och pekar och säger bajs.Eriksson: Bajs var ett uttryck man använde lite då, 2002. Det var med från början, men socialdepartementet hade nog inte köpt en kampanj som frontade med budskapet "Knark är bajs". Vi gillade det men vi kände att vi behövde bevisa att det funkade innan vi kunde ta ut det bredare, så vi smög in det budskapet. Först fanns det bara på klisterlappar, sen gjorde vi pins, t-shirts, stickade mössor och solbrillor. En del av strategin var att målgruppen skulle bära budskapet. Sen blev "Knark är bajs" kampanjens signum."Bajs var ett uttryck man använde lite då, 2002. "
Annons
Fries: Jag känner många i dag som tyckte att det inte var riktigt bra – "knarkarna är väl inte bajs?" Nej, det är de inte men det stod det ju inte heller. Den handlade inte om människor som levde med ett utanförskap, missbruk, fattigdom och kanske psykisk ohälsa. Det är inte så att vi såg narkomanerna som bajs utan det blev en vantolkning.Heilborn: Berättelserna handlade alltid om att förmänskliga, aldrig avhumanisera någon som har tagit droger. Jag tror inte vi hade tackat ja till något som hade handlat om att vara respektlös mot missbrukare.Ruben Östlund, regissör för kortfilmen Nattbad: Jag blev kontaktad som en reklamfilmsregissör, så det var inte ett ämne jag sökte mig till. Personligen vill man inte att människor ska råka illa ut i missbruk, sen hur man ska komma åt det kanske man har lite olika syn på och vilka typer av åtgärder som är de bästa. Det där initiativet de gjorde, jag vet inte vart det tog vägen. Var det en myndighet som sysslade med det? Jag var i kontakt med en reklambyrå… Vad hette de nu? Futurniture. Jag gick väldigt mycket in i det som ett reklamfilmsuppdrag och för att få pengar till inspelningen av De ofrivilliga.Johansson: Jag tycker nog att man borde ha valt ett… Ja, jag vet faktiskt inte riktigt hur utvärderingen av den där kampanjen blev. Det hade väldigt stor genomslagskraft men jag vet inte vad folk tyckte, om det uppnådde de målen. Det viktiga för mig var att vi fick en effekt i slutändan, det vill säga att ungdomar fick en högre motståndskraft mot narkotika. Hade den kampanjen den effekten var det i så fall bra.
Annons
Mobilisering mot narkotika läggs ner
Annons
Läs också:
Johansson: Problemet med nedläggningen var att man slog sönder en väl fungerande organisation som var lite som en blåslampa i förhållande till de andra statliga myndigheterna som också gjorde att den viktiga opinionsbildningen, som att vara ute i media och att prata med medborgarna, inte längre alls fick fokus. Min bild var att åren efter avvecklingen av Mobilisering mot narkotika pratade vi mycket mindre om narkotikafrågan totalt sett i landet.Larsson: Arbetet flyttades ner till kommunerna. Det var nödvändigt. Kampanjer räcker inte utan det måste ske ett arbete lokalt. Skola och föräldrar måste engagera sig. Verktyg för arbetet fanns framtagna men jobbet måste göras lokalt och regionalt. Jag arbetade dessutom väldigt aktivt internationellt med att skapa nätverk för att motarbeta alla de länder som ville riva upp FNs narkotikakonventioner. Liberaliseringsvågen tilltog världen över under de år jag var ansvarig minister.Fries: Mitt råd till Maria Larsson när vi hade vårt sista samtal var att fokusera och satsa resurser på att utveckla både förebyggande men också insatser för den här gruppen utan att stigmatisera och kriminalisera, men det blev inte så mycket. Vi lade ju över 100 miljoner på svensk narkotikaforskning, det var en av de större forskningsinsatserna som har gjorts på det här området. Vi försökte få en debatt som så långt som möjligt var kunskapsbaserad och inte ideologisk som den var innan och har återfallit i till viss mån.
Annons
Raninen: Det ringer fortfarande folk och har frågor kring saker vi gjorde då. Det är inte så att det finns någon annan att kontakta, ingen instans som direkt har tagit över det vi gjorde. Men det är mest professionella som jobbar med de här frågorna som efterfrågar, saknar och klagar. Jag tror inte allmänheten hetsar upp sig.