En offentlig toalett, en klippa vid havet, en upplyst gata. Vid en första anblick av scenerna som Sean Coyle fångat ser man inga tecken som berättar om deras mörka förflutna. Men de är alla platser där homosexuella män sen 1970-talet blivit utsatta för våldsbrott i Australien och Nya Zeeland.
Många av platserna har fått sina våldsamma historier raderade eller bortglömda, men Seans nya utställning, Cruising Wonderland, som består av fotografier och dioramor blir till ett minnesmärke för de homofobiska hatbrott som skett över hela Australasien. Vi pratade med Sean om projektet, hans verk och förhoppningar för framtiden.
VICE: Kan du berätta lite för oss om “Wonderland” som gett sitt namn åt ditt senaste konstprojekt?
Sean Coyle: Jag undersökte New South Wales bakgrund i Australien som har en fruktansvärd homofobisk och våldsam historia, särskilt på 70-, 80- och 90-talet. Jag undersökte var dåden hade inträffat, och klipporna i Bondi visade sig vara en av de viktigaste platserna. Ett antal män kastades från klipporna, vilket ignorerades av polisen eller bara ansågs vara självmord. Flera män utsattes för det här och man verkade inte kunna se den röda tråden. Det var en särskilt tuff tid i Nya Zeeland och Australien historiskt sett, då aidsepidemin var som värst och hela samhället hade panik över sjukdomen, och det gav på något sätt energi till de här ungdomsgrupperna som blev våldsamma mot män och började behandla det som en sport – “poofter bashing” [ungefär “bögstryk”]. Hur som helst, jag tittade på den här specifika platsen, Bondi, och lite i det närliggande området och upptäckte att i ungefär fem års tid hade en gammal temapark från kolonialtiden funnits där vid namn Wonderland. Jag kände att efter all undersökning om platsen var det en rätt så slående historisk referens: Wonderland.
Videos by VICE
Klipporna i Bondi, Sean Coyle
Är några av de andra platserna som skildras i dina fotografier lika historiskt betydelsefulla för våldsdåd? Vad är historierna bakom dem?
Ja, det är de. Jag fotograferade en offentlig toalett i Hamilton där en man knivhöggs i ryggen av en annan man. Gärningsmannen attackerade även en annan man vid en annan toalett. I rättegången sa han att han ville rensa världen från homosexuella. Det andra fotot är på Inverlochy Place, vilket är på Wellington Street, där 14-åriga Jeff Whittington slogs ner och blev kvarlämnad att dö för ett antal år sen, eftersom han hade på sig nagellack på väg hem en natt. [Anmärkning: Whittington dog från sina skador.]
Det är väldigt mörka och tunga ämnen som du tar upp, hur har det varit för dig – dina erfarenheter av att skapa dina verk och även komma in i själva berättelserna?
Mina verk är mörka och de är mörka av en anledning. Inte bara tematiskt mörka men verken är även mörka visuellt – så att de liksom sticker ut ur mörkret. Och jag tycker det är väldigt viktigt för projektet och hur man tänker på det. För mig innebär ljus klarhet, och eftersom jag inte har mycket klarhet om anledningarna till varför dessa saker hände är mörkret en väldigt stor aspekt av det. Att betona den mörka historien, särskilt queerpersoners mörka historia i Australasien, är viktigt för mig. De blir till minnesmärken, och det är viktigt för oss att minnas. Att minnas vår historia och gå framåt.
Jag föreställer mig att dessa platser inte blir ihågkomna på övriga, mer formella sätt, som klipporna i Bondi och så vidare. Är det här ett sätt för dig att påbörja det här?
Ja, det är det. Det svåra är att försöka komma på sätt att minnas det utan att heller sensationalisera det. Verken är dystra, och innehållet och även ytmaterialet är reflekterande. De flesta av verken man får se är tryckta på metall så de får en otroligt glansig yta; när du tittar på verken ser du även dig själv reflekterad i dem. De är självreflekterande, och innehållets dystra innehåll tillåter oss att tänker efter och minnas.
Din utställning visas på Pridefestivalen. Har du några särskilda förhoppningar om hur folk kommer reagera på verken? Eller vad man kan ta med sig från dem?
Jag hoppas att folk ser bortom bilderna och är medvetna om historian och platserna de kommer från. I texterna som tillhör verken hoppas jag att jag har varit tydlig med det. Det är en möjlighet att reflektera över det mörka förflutna som queerpersoner i Nya Zeeland och Australien har utsatts för, och fortsätter utsättas för runtom i världen, så trots att [utställningen] är mörk hoppas jag att folk kan gå därifrån med en känsla av hoppfullhet också om vart vi är på väg, och det är några av verken i utställningen som talar om hopp och inte är helt hopplösa.
