Transpersoner från olika länder berättar om sin transition

Under det senaste årtiondet har vi sett ett ökat antal människor som identifierar sig som transsexuella och som officiellt väljer att genomgå en könskorrigering. I dag är fyra gånger så många som vill genomgå könskorrigerande behandling i Storbritannien jämfört med 2007. Sen 2011 har antalet amerikaner som identifierar sig som transsexuella fördubblats till 1,4 miljoner. Även i Sverige har antalet gått upp – mellan 2010 och 2015 ökade antalet ansökningar om könskorrigering med 150 procent.

Men trots det faktum att allmänheten nuförtiden är mycket bättre informerad om transsexuellas rättigheter i vissa delar av världen, ser vardagen för transsexuella personer väldigt annorlunda ut beroende på var du bor. Enligt Human Rights Watch blev 2000 transsexuella män och kvinnor brutalt mördade mellan 2007 och 2014 i olika delar av världen.

Åtta personer från åtta länder öppnar upp om hur det var att genomgå en könskorrigering i sina länder – och hur lagar och politik påverkade deras upplevelser.

Kris Phillips, 19, studerande "Jag har aldrig känt att jag varit fel kropp, jag vet bara att det inte kändes rätt att bli kallad för 'hon'. När jag blev äldre började jag lära mig mer om vad det innebar att vara transsexuell.

Min transition började mentalt, jag var tvungen att lära mig acceptera mig själv först. Jag var ungefär 16 när jag först kom ut till min bästa kompis, som tog det väldigt bra. Sen berättade jag det för min familj, som reagerade på alla möjliga olika sätt du kan tänka dig, från skrik till tårar, till fullständig tystnad.

I Kanada kan det vara olika beroende på vilken provis du bor i hur du ska göra för att få genomgå en könskorrigering. I Ontario, där jag bor, måste man gå till en psykolog för en utredning innan man ens kan ansöka om att få sitt namn ändrat. Nästa steg för mig var att sätta mig på väntlistan för hormonbehandling. Eftersom jag inte går på testosteron än känner jag fortfarande att det är jobbigt att gå ut bland folk, jag oroar mig över vad folk tänker om mig. Men nu är jag mer bekväm med den jag är och att påbörja min transition, jag är extremt stolt över mig själv för att ha kommit så långt som jag gjort."

Skrivet av Kris Phillips

Aale Teitto, 21, studerande "Jag var 16 när jag insåg att jag jag var en man. De i min familj blev förvirrade först, men när de såg hur mycket lyckligare jag var svalde de sin stolthet och stöttade min transition.

Jag fick en remiss från en läkare på vår lokala vårdcentral som inte helt verkade förstå vad "trans" betydde. Det enda han frågade mig var: "Så, binder du typ dina bröst?" Jag svarade ja, och sen var det inget mer med det. Sex månader senare började jag undra varför jag inte hade hört något från någon av Finlands transkliniker, och jag fick höra att den remissen fortfarande låg på den läkarens skrivbord.

Det var då jag började ta hormoner på egen hand – jag köpte dem online från finska bodybuilders. Jag har dock ingen aning var de fick dem från. Jag visste att det skulle kunna vara skadligt för min hälsa, men jag kände samtidigt att om jag inte tog dem skulle det ha varit värre för min psykiska hälsa.

Till slut fick jag en tid på en transklinik. Under de åtta månaderna som följde var jag tvungen att komma in en eller två gånger i månaden. Den officiella processen kräver att man måste träffa massa människor – läkare, socialarbetare, sjuksköterskor och psykologer. Jag tvingades göra hur många tester som helst, svara på hundratals frågor om min familjs historia, hobbies och sexliv, och jag fick till och med göra ett Rorschachtest.

Efter det kan man göra mastektomi och börja ta hormoner. Operationen betalar staten, men man får betala en del sjukhusavgifterna, jag behövde bara betala 40 euro. Även efter du gjort alla de testerna rekommenderar de fortfarande att man träffar en gynekolog och gör ett blodprov innan man börjar med hormonerna.

Om du juridiskt vill vara det kön du är tar det ungefär ett år för att det ska ändras officiellt. Efter det kan man göra en könsoperation om man vill, men man behöver få en rekommendation från en transklinik och ett utlåtande som bekräftar att man fortfarande är infertil. Det innebär att man antingen blivit steriliserad, eller att man varit på hormoner så pass länge att man blivit steril."

Berättat för Sara Silvennoinen

Jody, 23, modell "När jag var 18 berättade jag för mina föräldrar att jag ville genomgå min transition. De var helt okej med det, så länge som jag slutade festa så mycket, för på den tiden gick jag ut i drag fyra kvällar i veckan. Man kan inte ta hormoner och bli full hela tiden, man måste vara klar i huvudet och vara frisk i kroppen.

Min sjukvårdsförsäkring täckte det mesta av behandlingen. Det finns två sjukhus i Nederländerna som kan hjälpa en med ens transition. Åtta månader efter att jag ansökte för att göra en transition i Amsterdam började jag på möten varje månad med läkare och psykologer, som skulle avgöra om jag kvalificerade för behandlingen.

Jag kunde påbörja hormonbehandling tre månader efter mitt första möte, för jag var säker på att jag ville göra en transition. Om du har ett minsta tvivel kan processen bli fördröjd med upp till tre år. Många känner att testerna och utfrågningarna är påträngande, vilket jag förstår. Men jag förstår också att sjukvården vill hålla antalet människor som senare ångrar sin transition så lågt som möjligt. Enligt läkaren Martin den Heijer är det ungefär en procent i Amsterdam som ångrar sin könskorrigering, eftersom processen är så grundlig och ger folk tid att processa allting. Jag tror att Nederländerna är ett av de bästa länderna i världen när det kommer till rådgivning och behandling för transpersoner."

Berättat för Loek Weijers

Djura Djuricic, 29, studerande och aktivist "Jag var sex år när jag insåg att jag var en pojke. På den tiden trodde jag det var något fel med mig, så jag beslöt mig för att inte berätta det för någon. Det var inte förrän under mitt andra år på gymnasiet, efter jag läst lite på internet, som jag insåg att det fanns andra som kände likadant. Mina vänner accepterade mitt beslut direkt. För mina föräldrar var det dock mycket svårare i början, men de håller på att vänja sig vid det.

Jag påbörjade min transition 2008, och 2010 hade jag börjat ta hormoner. Innan man kan genomgå operation måste man få två rekommendationer från psykiatriker, och ett brev från en endokrinolog. Efter att man klarar en rad psykologiska och fysiska utredningar kommer Serbiens nationella sjukvård täcka upp till 65 procent av kostnaden för kirurgi.

Jag känner mig mycket mer självsäker i det här stadiet av min transition. Jag väntar för närvarande på min könskorrigerande operation, så jag känner mig också nervös."

Berättat för Jovana Netkovic

Yoko Ruiz, 33, Trans Activist

"Efter att mina föräldrar dog när jag var sju åkte jag och bodde hos mina farbröder. Jag började upptäcka mitt sanna jag när jag tog på mig min systers skoluniform för första gången. Alla mina vänner var tjejer, och jag identifierade med frisyrerna och dockorna de hade. Jag kunde inte berätta för mina farbröder att jag var gay och gillade att klä mig som en kvinna, för de var väldigt religiösa och strikta.

När jag var 14 år bestämde jag mig för att rymma hemifrån till en annan stad, där jag bodde med en som jag var i ett förhållande med. Senare, när jag var 17, bestämde jag mig för att flytta till Bogotá, där jag hamnade i sexindustrin och blev vän med en annan transkvinna. Hon lärde mig allt jag vet om hur det är att leva som kvinna. Utan henne skulle jag inte vara den person jag är i dag.

Colombia är ganska progressivt när det kommer till att skydda transpersoners rättigheter, speciellt i Latinamerika. Författningsdomstolen här dömer ofta till fördel för transpersoner. Om man som transperson vill genomgå [könskorrigerande] operationer täcks det av staten, och även om man tidigare behövde genomgå en psykiatrisk utredning innan operationen är så inte längre fallet. Personligen har jag aldrig känt behov av en könskorrigerande operation, åtminstone inte än så länge. Jag känner mig som mig själv utan bröst och vagina."

Berättat för Iris Echeverry

Fury, 30, skribent "För ett tag sen var jag på en demonstration mot Reclaim Australia i Melbourne. Reclaim Australia är en högerextrem, antimuslimsk grupp som försöker få sig själva att framstå som respektabla, samtidigt som de inkluderar många som är öppet nazister med tatueringar som föreställer hakkors.

Vi gjorde vårt bästa för att stoppa dem. Efter den mänskliga muren vi skapade för att blockera dem utbröt kaos. Vid ett tillfälle tog en aboriginsk kvinna mikrofonen från Reclaim Australia, och de av oss som var i närheten ställde sig runt omkring henne som en sköld medan arga, vita män, klädda i Australiens flagga, kastade sig våldsamt mot oss. När en av dem hörde mig prata fick min röst honom att haja till. "Hon är en kvinna!" vrålade han förvånat till en av sina kompisar.

För transpersoner i Australien kan det ofta kännas som att man är som en hund som tvingas springa på en agilitybana när man försöker få tillgång till behandling. Varje stat har olika regleringar och nästan ingen husläkare är kvalificerad. I Sydney har jag haft vänner som fått hormoner efter två veckor. I Victoria kan det ta upp mot sex månader. Om man är i delstaten South Australia måste man ta sig över gränsen till Melbourne [i staten Victoria] för att få behandling. Det är så rörigt och det reflekterar hur det är att försöka leva ett vanligt liv i Australien som hbtq+person. Vår nation är stillastående; vi har fortfarande stater där "Gay Panic"-försvaret finns med i lagen. Hatbrott mot transpersoner tas inte på allvar av varken rättssystemet eller allmänheten. Och vårt program för att stötta queer-, trans- och ickebinära barn i skolor stängdes ner av fascistiska parlamentsledamöter.

Allting som hände på demonstrationen – att jag blev felkönad, islamofobin som var påtaglig på hela eventet, våldet mod den aboriginska kvinnan och den australiensiska flaggan som hängde över det hela – allt är sammankopplat, och det gjorde det till en av de mest australiensiska saker jag någonsin varit med om. Att vara trans i Australien innebär att man är 'utanför'. Men långt från att känna mig exkluderad kände jag kärlek och solidaritet från alla andra som exkluderas av Australiens mainstream-samhälle: muslimer, flyktingar, aboriginer."

Skrivet av Fury

Ilia Papadopoulou, 21, modell

"När jag hade fyllt fyra år visste jag att jag var en flicka. Min mamma visste också det. Men jag var så upptagen med allt i skolan att vi bara ignorerade det ett tag, tills jag var ungefär 15 eller 16 då jag verkligen började bli medveten om min identitet. Hela min familj stöttade mig, de accepterade det från början.

I Grekland kan det ta upp till fyra år för en könskorrigering. Det var tur att processen gick mycket enklare för mig, det kändes som att man bara korrigerade ett misstag. Efter att ha levt som kvinna i ett år påbörjade jag min transition när jag var 17 genom att börja med min hormonbehandling. Förlegade lagar i Grekland tvingar transpersoner att genomgå kirurgi om de officiellt vill ändra sitt kön på juridiska dokument, men regeringen jobbar på att ändra det här.

Jag har aldrig haft många vänner, men nu när jag äntligen har privilegiet att anses vara det kön som jag känner accepteras jag lättare av andra. Jag känner mig också mer bekväm när jag är med människor från mitt förflutna. Nyligen har jag börjat få riktiga vänner."

Berättat för Pavlos Toubekis