Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.
Roger Ballen blev känd för sina obehagliga svartvita foton på övergivna stadsmiljöer och människorna som levde där. Under loppet av 60 år, då han konstant har tagit bilder vid sidan av utbildning och sitt jobb som geolog, har han utvecklat en personlig estetik som går att känna igen direkt. Även när den kom att influeras av Zef i Die Antwoord i början av 2010 (om du sett videon till “I Fink You Freeky” har du sett hans verk) har Ballen fortsatt finslipa sin svårdefinierade stil, som han själv refererar till som “Ballenesque“.
Videos by VICE
Den senaste uttrycket för hans psykologiska och lätt ångestframkallande konst är en serie bestående av 150 polaroider, som hade premiär på fotomässan Unseen i Amsterdam. Bilderna är ett stort kliv från hans prisbelönade, större svartvita verk som ställts ut på museum. Nu är fotografierna mindre i storlek, spontana, och mest anmärkningsvärt av allt: de är de första bilderna i färg han någonsin ställt ut under hela sin karriär.
De polaroider Ballen har tagit sedan 70-talet skiljer sig från hans senare verk, men samtidigt står de i skarp kontrast till de legendariska polaroider från den eran som togs av ikoner som Andy Warhol och Keith Haring. De använde polaroidkameran för att på en mer intimt sätt kunna fånga sina vänners ansikten och kroppar på bild, medan Ballen har tillbringat de senaste trettio, fyrtio åren med att fasa ut människor ur bilderna helt. Han väljer snarare att titta närmare på kulisserna, som inte sällan ser ut att vara i förfall, och gärna med råttor. Om en människokropp är med brukar den skylas med en mask eller ett låtsashuvud. I åratal har han åkt runt i Johannesburg, där han bor och jobbar, och letat efter övergivna lokaler och bostadsområden för att hitta den perfekta platsen där han kan förverkliga sina mardrömsliknande visioner.
Ballen säger själv att hans mörka foton “inte har ett budskap eller projicerar ett känslotillstånd”, utan är mer av en direkt koppling till hans undermedvetna. “Alla mina bilder har någonting djupt psykologiskt i sig, men jag försöker att inte utgå från ett ord och definiera det visuellt”, säger han över telefon. “Bilderna borde ha en komplex psykologisk och visuell innebörd, men det borde inte vara alltför enkelt att förklara. Om en bild är lätt att förklara med ord är det förmodligen ingen bra bild.”
Komplexiteten han pratar om är ofta ett resultat av noggrann planering, men han säger att med de polaroider han tagit har det varit annorlunda. “De är mer spontana”, säger han. “De är mindre meditativa. De är mer som snapshots. Det handlar inte om lager efter lager. Det känns nästan som att ta bilder med en mobil. Det är lätt, men man kan inte förutse hur resultatet kommer bli.”
Det är lätt att följa med i hans tankegång när man ser bilderna. På fotot nedan sitter den fotograferade med ett tupphuvud framför en målning av en liknande varelse samtidigt som en råtta tittar på. Det var en av Ballens första polaroider, som tog honom flera år att genomföra. Masken hade han fått av en vän, men han visste inte vad han skulle göra med den förrän han hittade tavlan när han var på besök i Kapstaden. Han tog med båda föremålen till en av hans lokaler och arrangerade dem som man ser nedan. Uppställningen var dock inte komplett förrän en assistent placerade råttan intill i ett nät av ståltråd. Med tanke på att det är en polaroidkamera har Ballen väldigt lite kontroll över hur det slutgiltiga fotot kommer se ut. Trots all planering känns slutresultatet i det här fallet som att han fångade ett extremt osannolikt sammanträffande.
Ballen har haft ett tydligt fokus på polaroider de senaste 18 månaderna. “Konceptet som jag utforskat i mina verk, om jag haft ett, är konceptet kring vad som är verkligt och vad som inte är verkligt”, säger han. “Det här gränslandet mellan verklighet och fantasi, medvetandet och undermedvetandet, det konkreta och illusionen genomsyrar de här polaroiderna.”
Scrolla ner för att se ett urval av bilderna nedan.
