För mer än ett år sen berättade jag om att komma ut på en populär hbtq-kanal på YouTube som heter I’m from Driftwood. I videon pratade jag om hur svårt det var för mig att vid 26 års ålder komma ut till min muslimska palestinska far, trots att jag själv inte är muslim, föddes i Iowa och kom ut till de flesta av mina vänner och de andra i min familj när jag var 20.
Jag överraskades av hur många som hörde av sig till mig efter att videon lagts upp. Att folk relaterade till det som jag hade känt var en helt unik – nästan isolerande – upplevelse. Men vad som träffade mig mest var två specifika mejl jag fick från tittare: ett från en palestinier-amerikan som inte var ute ur garderoben som sa att min video var första gången han hade hört orden “gay,” “muslim” och “palestinier” från en och samma mun. Ett annat var från en homosexuell man från Mellanöstern som kallade mig för en “förebild för homosexuella med muslimsk bakgrund.”
Videos by VICE
Mitt förhållande till islam har alltid varit begränsat till mitt förhållande till min pappa; jag har aldrig utövat religionen. Att säga att jag är en förebild för unga muslimer bara på grund av en YouTube-video var inte förvånande, det var en verklighetscheck: det finns få förebilder för de homosexuella muslimer som försöker hitta information online för att förstå sin identitet. Det var därför de här två männen hade vänt sig till mig.
Sökresultaten när man googlar “ung, gay, muslim” eller “gay muslim” visar att det både är lättare och svårare att vara gay och muslim i dag än någonsin tidigare. Det har skett stora framsteg efter att man försökt åskådliggöra homosexuella muslimer det senaste decenniet, men vad som blir tydligt efter att ha tittat igenom alla artiklar som kommer upp är att homofobi är nästan lika inrotat i muslimska samhällen nu som det alltid varit.
Filmer som I Am Gay and Muslim, A Jihad for Love, Naz & Maalik eller dokumentärserien Gay Muslims från Storbritanniens Channel 4 skildrar de problem som homosexuella muslimer möter, från att kämpa med att komma ut till att acceptera “tvetydigheten och hemligheterna med livet de känner sig dömda till att leva” som I Am Gay uttrycker det.
Relaterat: Polisen stoppar Istanbuls prideparad:
Det finns artiklar som beskriver utmaningarna som unga gay muslimer utsätts för efter att de valt att komma ut och hur hemskt det kan vara för de som känner att de måste hålla det hemligt. Några berättar om den självrannsakan och den skuld som utlöstes av tragedin på Pulse i Orlando. Mer generella artiklar diskuterar den enorma svårigheten med att som gay muslim förena sin tro och sexualitet, de tar även upp de små framsteg som har skett i att åskådliggöra problemen och ändra folks attityder.
Det är tydligt att homosexuella muslimer som söker efter stöd på internet, i alla fall i USA, inte kommer hitta vad de letar efter om de söker på sidor såsom the Trevor Project och It Gets Better. I stället kommer de mötas av en virrig samling av artiklar och filmer, av vilka bara ett fåtal inkluderar positiva förebilder och inger en känsla av att saker faktiskt blir bättre.
Samer, en 25-årig homosexuell palestinier som bor i Maryland, säger att han “lärde [sig] vara gay och muslim genom Google och att prata med främlingar online.” Han tillägger att “det finns några resurser för vuxna muslimer som är gay, men definitivt inte tillräckligt för unga muslimer som är gay.”
Tareq, en libanesisk homosexuell man som är född shiamuslim men som har lämnat religionen, förespråkar att man ska se det från ett globalt perspektiv när man undersöker huruvida det blir bättre eller sämre för unga gaymuslimer. “Libanon är bättre än de flesta [länder i Mellanöstern] när det kommer till resurser,” sa han. “Vi har haft en ideell organisation som jobbat för homosexuellas rättigheter sen 2002, fast den har haft en hel del kontroverser. Nu finns det ett ord på arabiska för en som är gay som inte är nedsättande – mithly – och några talkshows har diskuterat ämnet, där några har kommit ut som homosexuella. Men det är fortfarande långt kvar tills det är tolererat att vara gay i vår del av världen.” Varken Tareq eller Samer ville uppge sina efternamn för den här artikeln.
Medan Tareq sa att han skulle nöja sig med en ökning av onlineresurser, oavsett hur stor den ökningen skulle vara, önskade Samer att det skulle finnas en specifik stödgrupp för personer i hans sits – personer vars familjer inte kan acceptera de som plågas av en religiös kris inombords. Men om internets svar på en stödgrupp är internetforum visar det hur dystert det ser ut när det kommer till resurser för homosexuella muslimer.
Det första forumet som jag hittade på Google, Al-Jannah, uppger att det “fokuserar på att skapa ett starkt community för olika typer av hbtq-muslimer, inte bara de som är öppna med det, även de som är i garderoben.” Den första tråden på sidan som heter “Introduktioner” uppdaterades så sent som för en vecka sen och kryllar med inlägg där man anonymt söker efter “MOC”.
MOC, eller marriages of convenience (ungefär bekvämlighetsgiftermål), är äktenskap som arrangeras av ett praktiskt syfte och bortser från kärlek eller familjerelationer och är fortfarande en verkligheten i många delar av Mellanöstern. I ett inlägg på Al-Jannah skriver en kvinna att hon letar efter en maskulin homosexuell man för ett MOC, för hennes familj skulle bli förkrossad om de fick reda på att hon är lesbisk. Hennes ideala make skulle vara en bra vän och någon som förstår att de så småningom kan hitta andra partners av samma kön.
Det är en dyster verklighet, men ett målande exempel för den typ av arrangemang som många homosexuella muslimer försöker ha i stället för att komma ut. Det är oroväckande att en ung person som nyfiket är på jakt efter information online kan snubbla på ett sånt inlägg; och det är inte att gå för långt att då förvänta sig att de skulle kunna se dessa arrangemang som normala.
Officiella muslimska hbtq-organisationer finns, men deras hemsidor är svåra att hitta och ännu svårare att navigera. Flera artiklar citerar the Muslim Alliance for Sexual and Gender Diversity som en inflytelserik organisation, men de uppdaterar sällan online och inkluderar inte mycket praktisk information. Muslims for Progressive Values är mer närvarande både online och i verkliga livet för hbtq-muslimer och borde ses som ett vägledande ljus för nutida och framtida organisationer.
Efter att ha grundligt gått igenom en myriad av sökresultat blev det väldigt tydligt vad som märkbart fattas i nyhetsartiklar och på ideella organisationers hemsidor, nämligen kampanjer och berättelser som når ut och som ger hbtq-muslimer en röst i världen. It Gets Better och the Trevor Project har lyckats med att humanisera gaypersoner och har startat en högljudd diskussion om problem som mobbning och självmord, vilket man förut bara viskade om bakom stängda dörrar. 2012 drog Janet Mock igång en hashtag, #girlslikeus, för att åskådliggöra transpersoner. Den trendar än i dag.
Med fler liknande resurser – de som ser till att homosexuella muslimers liv humaniseras – kanske unga kan se att de inte är dömda till att leva sitt liv i garderoben. “Jag tror att det viktigaste ansvaret en htbq-person har är att dela med sig av sin berättelse,” sa Nathan Manske, grundaren av I’m from Driftwood. “Det förändrar liv, det räddar liv och att hålla din berättelse hemlig är att göra en björntjänst för rörelsen.”
Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i september 2016.
Khalid El Khatib finns på Twitter.
