Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK
För 42 år sen skolkade Brad Elterman från skolan, körde till en inspelningsstudio i Los Angeles och försökte fota David Bowie. Han fick en bild, vilket ledde till ett uppslag i Creem Magazine som satte igång en lysnade karriär som skulle komma att förändra rock’n’roll-fotografi. I stället för typiska konsertbilder tog Brad med sig sin kamera backstage och ut på gatan för att få vardagliga foton på några av dåtidens största rockstjärnor; när de körde runt i sina bilar, käkade pommes, kom ut ur bajamajor – de stunder då artisterna var precis som vem som helst. Nästan 50 år senare märkte Elterman (som tidigare gjort en del grejer för VICE) att massa av hans gamla negativ såldes på eBay, så han köpte tillbaka dem och gav sig ut på en trip down memory lane.
Videos by VICE
Nyligen fick jag möjligheten att snacka med Elterman på telefon om hur det var att hänga med dessa kungligheter inom rockvärlden, om att återförenas med sina negativ och vad han saknar mest från den gyllene tiden.
VICE: Hur hamnade de här fotona ens på eBay?
Brad Elterman: På 70-talet när jag fotade supermycket brukade jag skicka mina färgnegativ till tidningar runt om i hela världen, men jag arkiverade alla mina svartvita negativ. För några år sen var jag i Tokyo och gick tillbaka till Shinko Music som gav ut tidningarna Music Life och Rock Show. De publicerade allting jag skickade till dem och jag hade blivit deras korrespondent i Los Angeles. När jag väl kom dit var ingen kvar förutom en gammal säkerhetsvakt som sa till mig att alla hade slutat för flera år sen och att han inte hade nån aning om vad som hade hänt med deras arkiv. Det här var ingen engångsföreteelse. Varenda en av publikationerna jag hade skickat foton till på 70-talet hade försvunnit och deras arkiv var helt borta. Tusentals analoga bilder som bara hade kastats i papperskorgen. Det är inte att jag är ett pucko som råkade tappa bort mina negativ.
Hur mycket såldes de för, och hur mycket betalade du?
Jag köpte tillbaka några av mina färgnegativ för 160 spänn, och kontaktkartan gick för 570 kronor. De betydde så mycket mer för mig än någon av de andra som budade, så jag brydde mig inte så mycket över att jag behövde betala för dem. Det var lite som att betala ut en hittelön. Vissa av fotografierna hade fel bildtext; säljaren hade ingen aning om vad det var för foton. Jag köpte tillbaka alla mina negativ från en Neil Young-konsert 1976. De var inte vilka konsertbilder som helst. Stephen Stills gick upp på scenen och gjorde ett extranummer tillsammans med Neil Young och de skakade hand. Det var ett ikoniskt ögonblick. Jag var tvungen att få tillbaka de bilderna.
Hur såg ditt liv ut när du höll på att ta de här bilderna?
Jag var fortfarande bara en grabb. Det första fotot på David Bowie förändrade verkligen mitt liv. Innan jag tog det var det en röst i mitt huvud som sa: “Du kommer nog bränna några broar och folk kanske inte kommer gilla det,” men jag hade ändå modet att göra det. Som tonåring tar man bara ett djupt andetag och kör på. Efter jag fick den bilden med i Creem blev min brevlåda full. Efter det gick jag ut gymnasiet och började läsa på Cal State Northridge. Det slutade med att jag hoppade av för jag hade så otroligt mycket att göra och jag hängde inte med.
Vad blev du mest förvånad av när du fick återse bilderna?
De påminner mig om hur produktiv jag var som ung, jag var som en maskin. Det var så mycket arbete bakom varje bild. Att sen faktiskt ta själva bilden var det som var lätt. Varje kväll började med att jag gjorde research på var alla band skulle spela. I slutet av en konsert när alla drog och festade eller däckade klockan två på natten åkte jag hem och framkallade alla bilder innan jag gick och la mig. Adrenalinkicken jag fick gjorde mig så hög att jag knappt kunde sova. Min mamma var konstnär, så jag byggde om en del av hennes källarstudio till ett mörkrum. På morgonen kunde min mamma komma ner och ba: “Ew, vem är denna människa?” Men hon stöttade mig alltid och gav mig konstruktiv kritik.
Vad var det som du var mest intresserad av att fota på 70-talet?
Jag var inte en vanlig rock’n’roll-fotograf eftersom jag inte brydde mig ett skit om att bara fota någon som höll i en gitarr. Det var det alla andra gjorde på den tiden och jag var inte intresserad av såna vanliga konsertbilder. Jag fotade backstage, de var de fotona som blev riktigt bra och berättade en story; det var de bilderna som tidningarna verkligen ville ha.
Jag ville fota allt som var nytt – alla coola unga band som jag läste om i brittiska tidningar som Sounds, NME och Melody Maker. En gång kom Steve Jones från Sex Pistols hem till mig och jag plåtade honom medan han simmade runt i min pool. I början drömde jag om att plåta Bob Dylan. Det faktum att han aldrig gick ut och aldrig ville bli fotad fick mig bara att vilja det ännu mer. Min karriärs höjdpunkt var den kvällen då jag träffade Bob och han bad mig fota honom med Robert De Niro backstage på the Roxy 1976.
Vilka är de bilder som sticker ut för dig?
Alla på Joan Jett. Hon var min musa. Hon var så karismatisk och vacker framför kameran. Vi var båda ganska blyga, men jag fick en hel del självförtroende genom att ta de porträtten.
Vilka känslor får du av bilderna nu 40 år senare?
Det är känslosamt för mig. Jag var tonåring när jag tog de bilderna, och nu är jag 60. Bilderna väcker minnen från min ungdom. Vissa av de jag fotade är inte här längre. Mina gamla foton inspirerar mig. Jag håller på att skriva manus till en film nu som handlar om hur det var att vara fotograf på 70-talet. När jag tittar på vissa bilder tänker jag: “Det här kan jag ju använda i manuset!”
Hur har Los Angeles förändrats sen 70-talet? Är nånting sig likt?
Los Angeles har blivit en stad i världsklass. Alla drömmare är fortfarande kvar, men de kommer och går. Det är väldigt få ställen jag brukade hänga på som fortfarande finns kvar. The Whiskey och the Roxy är kvar, även the Rainbow Bar and Grill. Nuförtiden ser klubbarna likadana ut men inga av mina gamla kompisar hänger där. Jag brukade vara den yngsta av alla där och jag kände alla som gick dit. Nu är det tvärtom. Jag kanske är lite trött på det vilda liv jag levde på den tiden. Jag går rätt sällan på konserter nuförtiden, men jag är inte hemma hela tiden heller. Jag fotade Sunflower Beam nyligen, och det kändes helt overkligt att vara backstage med dem. Det var exakt samma ställe där jag hängde med Bob Dylan och Robert De Niro för 40 år sen.
Hur har din fotografiska stil och din approach till fotografering förändrats?
Det har inte ändrats alls. De flesta av mina redaktörer nuförtiden säger åt mig att inte ändra på nåt och plåta som om jag vore tillbaka på 70-talet med Joan Jett.
Brad Elterman finns på Instagram.
