Världsmästaren i Monopol tipsar om hur man blir en vinnare

Första gången jag spelade Monopol var också första gången jag blev riktigt jävla packad. Det här var 2009 och jag hade precis fyllt 16. Vi var vid havet i Liguria i nordvästra Italien och jag hade lyckats klunka i mig sex öl och en halv flaska gin under tiden det tog att avsluta ett parti. Det är omöjligt att minnas vem som vann.

Trots att jag blev orimligt full den gången förstördes inte mitt intresse för Monopol och spelets förmåga att framkalla den där självdestruktiva, giriga och ohämmade kapitalismen som vi alla har inom oss. Så när jag fick möjligheten att utmana den regerande världsmästaren i Monopol, italienaren Nicolò Falcone, tvekade jag inte en sekund.

Nicolò är en 34-årig advokat från Venedig som jobbar med standup på fritiden. “Monopol är ett spel som handlar om att bygga oorganiserat, spela med låtsaspengar och åka in och ut ur fängelset, så det är självklart att italienare är bra på det”, säger Nicolò ofta när han står på scen.

För att utmana Nicolò på en riktig match behöver jag två spelare till. Genom en extremt komplicerad och grundlig urvalsprocess, ett Facebookinlägg, hittar jag Elio och Lidia. Nicolò tar med sig standupkomikern Stefano Rapone – han ska inte vara med och spela, han vill vara bara vara med och bevittna vår oundvikliga förlust.

Efter flera dagar av hårdträning – vi läste igenom de officiella reglerna för Monopol flera gånger om och bad om tips från den tidigare världsmästaren Bjørn Halvard Knappskog – är det dags. Vi träffas på morgonen på VICE-kontoret i Milano. Efter att vi hälsat på varandra är vår första uppgift att välja våra spelpjäser, och förutom strykjärnet, veteranbilen och hatten som jag minns från när jag var liten har det även tillkommit några nya varianter.

Nicolò väljer veteranbilen, Lidia väljer en T-Rex, Elio – som är med i ett band som heter Pinguini Tattici Nucleari (Taktiska nukleära pingviner) – väljer givetvis en pingvin. För att visa för alla andra att jag inte är här för att tramsa väljer jag slagskeppet.

Eftersom han är äldst kommer Nicolò vara bank. Vi spelar med en extra tärning för att det hela ska gå lite snabbare. Nu… nu kör vi fan.

Den första halvtimmen går som förväntat, att varje spelare försöker köpa varenda tomt de landar på. Elio hamnar i fängelset några gånger – en trend som fortsätter i princip genom hela spelet och hindrar honom från att effektivt bygga upp sina egendomar. Själv lyckas jag tack vare några väldigt tursamma tärningskast köpa två av de fem dyraste tomterna relativt snabbt. Och till sist får jag äntligen den absolut dyraste rutan på den italienska versionen av Monopols spelplan: Parco della Vittoria.

Berusad av makt gör jag en slug överenskommelse med Lidia som innebär att hon får en tågstation och en av mina billigaste tomter i utbyte mot hennes dyraste: Viale dei Giardini. Jag har nu monopol på två av de mest lukrativa platserna som går att äga i spelet.

Vid det här laget har jag såklart spenderat svinmycket pengar, men jag bryr mig inte. Jag flinar lyckligt och hånar de andra spelarna när de landar på mina rutor. Visst, så här tidigt i spelet är det relativt små summor jag får av dem, men jag känner mig ändå ostoppbar.

Niccolò är dock lugn och fåordig, och det känns nästan som han spelar ett helt eget spel. Han belånar sitt elverk och en station, och han köper bara de orange tomterna – en populär strategi bland proffsen, eftersom de har det bästa förhållandet mellan kostnad och inkomst, och de är de tomter som det är mest sannolikt att andra spelare hamnar på när de kommer ut ur fängelset. Lidia och Elio har inte kunnat få en enda serie med flera tomter i samma färg.

I mitt stilla sinne tänker jag att det nu är rätt jämnt mellan mig och världsmästaren. Efter en stund är vi båda två på god väg att bygga upp våra riken, men efter att jag pungat ut extremt mycket pengar på några hus har jag, otippat nog, slut på pengar. Det går några rundor och Nicolò har nu även han spenderat det mesta av sina pengar, men han har hotell och hus utspridda över hela spelplanen. Från och med nu kommer spelaren som landar på någon av hans tomter riskera att nästan bli bankrupt.

Jag börjar tänka att han måste ha någon särskilt invecklat strategi – en som handlar om mer än att bara köpa flest tomter och istället handlar om att skapa farliga fällor som kommer få ens fiender på fall.

Den första som blir ordentligt skuldsatt är Lidia, som tvingas belåna alla sina hus, men hon lyckas ändå hålla kvar i sin samling av tågstationer – vilka förvisso är helt “värdelösa” enligt Nicolò.

Efter att jag får njuta av tillfredsställelsen som kommer av att ta pengar från världsmästaren när han landar på min ruta, får jag själv snart betala honom astronomiska summor bara några tärningskast senare. Jag måste belåna några av mina tomter. Nicolò meddelar att han inte längre kommer acceptera tomter som form av skuldbetalning. Det enda han är ute efter nu är att förgöra oss.

Den enda spelaren som i slutändan inte blir helt överkörd av Nicolòs taktik är Elio som – i linje med hur det brukar vara för snuskigt rika italienska fastighetsägare – fortsätter tillbringa större delen av tiden i fängelset.

Knappt två timmar in är det dags för den första spelaren att behöva ge upp, och det blir såklart jag. Trots att jag är rik på egendomar är jag fattig på likvida medel, och efter en rad oönskade nätter på den regerande mästarens hotell finns det inte längre något jag kan belåna för att rädda mitt skinn. I enlighet med reglerna går alla mina pengar och egendomar till Nicolò. Med pengarna han samlat ihop kan han bygga några hotell på vad som tidigare var mina tomter. Slutet är nära.

Fem minuter senare blir Lidia bankrupt. Efter en kvart inser Elio som praktiskt taget bott i fängelset att han började med ingenting, och äger fortfarande knappt någonting. Nicolò tar vänligt nog fram sin miniräknare för att hjälpa Elio ta reda på om han kan räddas från att bli bankrupt; om hans oundvikliga avrättning kan skjutas upp. Det kan den inte. Två timmar och en kvart efter spelets start har världsmästaren i Monopol Nicolò Falcone gjort sin kanske största vinst någonsin.

Innan vi går därifrån ber jag Nicolò betygsätta varje spelare. Han säger att Lidia spelade bra, men gjorde tre stora misstag. Det första var att hon bara satte två hus på sina tre tomter, när det är bättre att bygga i grupper om tre – en per tomt. Hennes nästa miss var fram mot spelets slut, då hon bestämde sig för att betala av sin skuld till honom genom att belåna sina tomter och inte sälja sina tågstationer. Nicolò menar att generellt kommer inte stationer riktigt hjälpa en så pass mycket att man kommer vinna på det, så det är bra att göra sig av med dem i det läget. Nyckeln är att bygga hus och hotell så snabbt som möjligt.

Till sist kritiserar han Lidia för att hon var för snäll och lät oss komma undan våra skulder genom förhandlingar. “Du borde inte tycka synd om någon”, påminner han henne. “Du måste krossa dem så snabbt som möjligt.”

Även Elio spelade bra, säger han. “Men han gjorde ett stort misstag i början när han stannade i fängelset för länge istället för att betala för att få komma ut.

Nicolò förklarar att det kan vara bra att befinna sig i fängelset fram mot slutet av spelet, då det är hög risk för att man kommer behöva betala höga hyror. Men i början är det viktigt att man tar sig runt på spelplanen för att kunna köpa sina egna tomter.

När det är min tur att få kritik säger Nicolò: “Du spelade rätt bra faktiskt, men du hade otur.”

Så absolut, att ha lite koll på taktiker och strategier kan hjälpa en om man ska bli världsmästare. Men för resten av oss är vår framgång i Monopol, precis som i livet, baserad på två saker: ren tur och att man försöker hålla sig borta från fängelset.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Italien.