Att växa upp som svart i Nazityskland

Året var 1933 och unga Hans J. Massaquoi stod på en skolgård i Hamburg med ett hakkors på sin tröja, omgiven av blonda och blåögda barn, synligt i fotot ovan.

Hans, sonen till en tysk sjuksköterska och en liberiansk diplomat, lyckades klara sig genom Adolf Hitlers regim. "Jag överlevde på grund av en lucka i raslagarna. Vi var inte tillräckligt många för att vi skulle uppmärksammas av nazisterna", skrev Hans i sin självbiografi Destined to Witness: Growing Up Black in Nazi Germany.

Tysklands svarta befolkning under nazitiden var extremt liten; de kanske var ett hundratal, några tusen på sin höjd, av totalt 65 miljoner människor. Hans var barnbarn till Liberias konsul i Tyskland, så hans familj beviljades immunitet, och han kunde alltså leva bland "ariska" barn. Samtidigt levde alla andra som enligt nazisterna tillhörde en "lägre stående ras" liv som var ständigt påverkade av Hitlers förtryckande och främlingsfientliga politik.

Hans liv genomgick dock en drastisk förändring sommaren 1934. "När jag kom till skolan en vacker sommarmorgon 1934 informerade vår tredjeklasslärare oss att rektorn hade uppmanat alla elever och lärare att samlas på skolgården", skrev han. "Där, iklädd den bruna naziuniformen jag brukade ha på mig vid speciella tillfällen, meddelade rektorn att 'våra livs mest magnifika tid' var på väg, att ödet hade valt ut oss bland alla lyckligt lottade som skulle få betrakta 'vår älskade Führer' med våra egna ögon. Det var ett privilegium, försäkrade han oss, vilket våra framtida barn, och våra barnbarn, skulle komma att avundas oss. Jag var åtta år gammal då, och jag märkte inte att av alla knappt 600 barn som var samlade på skolgården var jag den enda som Herr Wriede inte tilltalade."

Hans klasskamrater blev så tagna av Hitlers karisma att alla gick med i Hitlerjugend efter hans tal. Hans själv ville inte vara utanför, så även han ansökte om att få vara med. Det fick han inte.

Några år senare blev förändringarna i det tyska samhället ännu mer påtagliga. Efter att afroamerikanen Jesse Owens vann fyra guldmedaljer under OS i Berlin 1936 tog Hitler och resten av de nationalsocialistiska fanatikerna ytterligare krafttag mot svarta. Kort därefter var Hans pappa och deras släktingar tvungna att fly från landet, men Hans stannade kvar i Tyskland med sin mamma.

Mardrömmen hade bara börjat. Först sattes ett plakat upp vid gungorna i en park där det stod att "icke-ariska" barn inte var tillåtna att leka där. Sedan började lärare med judiskt ursprung att försvinna från skolan. Men det var inte förrän Hans besökte Hamburgs djurpark som det känslomässiga band han hade till nazismen kapades av. Inne i en bur på djurparken upptäckte han att man satt en afrikansk familj som folkmassor retade och skrattade åt. Hans hade bara varit en i mängden av alla barn som försiktigt gått fram till buren, tills plötsligt någon i folkmassan pekade på honom och skrek: "De har fått ett barn!" Det var första gången i hans liv som han kände av allmänhetens förakt mot honom.

För att överleva i landets hårda klimat som kom av Hitlers destruktiva politik var Hans tvungen att genomlida många hemskheter. En speciell period av hans liv började direkt efter andra världskriget bröt ut. Hans som inte blivit antagen till Hitlerjugend då han var "ovärdig att bära den tyska uniformen" var på väg att bli rekryterad av tyska armén. Till slut kom han inte med på grund av att han var underviktig.

Slutet på andra världskriget ledde till ytterligare en helomvändning för Hans. Under efterkrigstiden började han leva som jazzsaxofonist, för att sedan migrera till USA (efter en kortare visit i Liberia, sin pappas hemland) där han blev rekryterad och skickades ut för att strida i Koreakriget.

Efter att ha jobbat som fallskärmsjägare i USA:s armé började han studera på University of Illinois där han tog en examen i journalistik. Han jobbade som journalist i över 40 år och blev redaktör på tidningen Ebony, den legendariska afroamerikanska publikationen. "Slutet gott, allting gott. Jag är ganska nöjd med hur mitt liv blev. Jag överlevde och kunde berätta om den del av historien jag var vittne till. Samtidigt önskar jag att alla skulle ha en lycklig barndom i ett rättvist samhälle. Och det var definitivt inte fallet för mig."

Hans avled den 13 januari 2013 i New Orleans.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Spanien