Att langa MDMA åt min pappa var en riktigt dålig idé

Orden “familj”, “narkotika”, och “handel” får en att tänka på fattigdom; gatubarn som kränger droger åt sina föräldrar. Lite som Namond Brice i The Wire och hennes langarkarriär. Men att sälja MDMA åt min pappa var inte lika städat som ett HBO-drama.

Innan vi började göra “affärer” ihop var min pappa bara min personliga langare. När jag var 20 år gav han mig min första kapsel MDMA under festivalen Big Night Out. Han förstod att jag var för osäker för att köpa droger på egen hand, och eftersom han är en tidigare Silicon Valley-guru med en förkärlek för det rebelliska brukade han beställa hela kristaller MDMA från darknet.

Jag trodde först att ruset skulle bota min ofantliga ångest. Att det skulle göra mig mer högljudd, modigare och bättre på att dansa. Och ja, det förekom en del fist-pumping den dagen, men extasen var kortlivad. När jag kom hem och avtändningen slog till förvandlades mitt rum till Dantes Inferno. Det enda jag kunde göra var att stirra ner i golvet och mumla “mattjävel”.

Min pappa å andra sidan var eld och lågor över att vi hade trippat tillsammans under Big Day Out. Han såg det som en övning i att komma varandra närmre. “Oroa dig inte över avtändningen,” sa han likt en polare efter en hård festhelg. “Din tolerans kommer öka.”

Efter mitt första smakprov utvecklade jag ett ganska allvarligt beroende. Till en början använde jag det bara under helgerna för att känna mig mindre stel ute på klubben, men dagarna därefter var alltid outhärdliga, och jag slungades in i en depression. Något som gjorde att jag började förlita mig på artificiellt serotonin ännu mer. Jag började smeta MDMA över tandköttet varje gång jag skulle interagera i något socialt sammanhang.

Så småningom la pappa märke till mitt festande. “Om du vill vara säker på att dina vänner får tag på bra grejer,” sa han till mig en dag, "är det väl lika bra att ni köper av det som jag beställer online?"

Hans intentioner var goda. Man kan inte alltid lita på innehållet i MDMA som man köper ute. Och det lät ännu tryggare när det kom från honom, en man som i just det ögonblicket stod och sauterade tofu.

Vi kom överens om att jag skulle sälja kapslar till mina vänner för 150 kronor styck. För varje kapsel jag sålde gick han med en vinst på 130 spänn. Kapslarna kostade honom bara 20 kronor. Jag däremot, bestämde mig för att vara altruistisk och inte tjäna några cash på det hela. Delvis eftersom jag själv mest ville konsumera droger i högklass tillsammans med mina vänner. Men framförallt för att min pappa gick på socialbidrag. På det här viset kunde han tjäna lite pengar vid sidan av, utan att bli av med sitt stöd.

Det var inte min mening att bli psykiskt beroende av MDMA, men jag käkade min pappas droger varje helg, och jag gjorde det utan att betala. Han märkte hur inkomsterna började dala. En dag ringde han och frågade mig rakt på sak: “Var är pengarna?” Det ögonblicket var jag inte längre hans dotter – jag var en mellanhand som fifflat bort massa cash. Jag sa att jag blivit för hög och glömt bort vad som hänt. Det blev tyst. Sedan harklade han sig och sa: “Våga inte göra det igen,” och la på.

Samtalet fick mig att börja knarka ännu mer. Jag fortsatte försäljningen och undvek ångesten genom att bli totalt väck. En kapsel blev två kapslar; två kapslar blev till att smeta MDMA över tandköttet innan middagar med vänner.

En kväll några månader senare drog jag och min pojkvän på ett rave. Efter ett par timmar märkte vi hur det stod en stor grupp människor vid ingången; de bar vita sneakers och beiga jackor. Någon berättade för oss att de var civilpoliser. Innan vi hann göra någonting kom två stora schäfrar in i rummet. Min partner och jag var väldigt höga, och jag hade fortfarande två kapslar MDMA på mig. Jag satt paralyserad vid utkanten av dansgolvet samtidigt som en av hundarna kom närmare och närmare, med blicken fäst på mig. Djuret satte sig ner, signalerade till poliserna att den hittat någonting. Jag tänkte att jag var körd.

Men hunden satte sig framför en kille som visade sig ha ett gram gräs i väskan. Med skuldtyngda fötter dansade jag genom resten av natten.

Nästa dag vaknade jag med tovigt hår och smink i hela ansiktet. Jag tog en brustablett, gick in till min mamma och satte mig vid fotändan av hennes säng. Hon frågade mig vad som stod på, varför jag kommit hem med vinfläckar över hela ärmarna flera dagar efter jag gått ut. I den stunden var det över. Jag berättade för henne med en kraftlös utandning att jag sålde droger åt pappa. Hon försökte säga någonting, men lyckades inte skapa en sammanhängande mening. I stället grät hon, och jag grät med. Efter det skickade jag ett sms till pappa: “Mamma vet.” Det var över.

Jag slutade ta droger och avslutade alla skadliga pseudo-vänskaper – inklusive relationen med min pappa. Efter att vi utbytt en del bitterheter med varandra, och jag skrikit åt honom att jag inte älskade honom längre, gick jag till en psykolog. Hon ansåg att alla mina psykiska problem mer eller mindre berodde på min pappa, och att drogerna snarare var ett symptom på mer djupsittande problem.

“Han försökte knyta an till dig genom drogerna, som om du vore en kompis,” sa hon. “Jag antar att ni båda sökte någon form av vän ni aldrig haft.”

I dag går jag nykter till klubben, och håller uppe min del av samtalet medan mina vänner berättar för mig om sina framtidsplaner – och om varför de älskar mig och hur glada de är över att jag finns i deras liv. Jag har hittat balansen i ett mer avlägset förhållande till både min pappa och alkohol. Jag förstår nu att det finns en typ av lycklig jämnvikt någonstans mellan kontroll och kaos, som mestadels hamnar ur balans vid för mycket tyngd på alkohol- och drogsidan. Droger som – om de nu dyker upp – köps från vänner, och inte familj.

*Författaren heter egentligen någonting annat.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien