Hur politiskt våld blev en del av italiensk fotboll

Vincenzo Paparelli föddes i Rom den 1 maj 1946. Efter skolgången arbetade han i flera år som lärling hos en bilmekaniker innan han gifte sig med Vanda, ett butiksbiträde, och öppnade en bilverkstad i en förort tillsammans med sin bror Angelo.

Vincenzo älskade bilar, särskilt sin Alfa Romeo 1750. Den 28 oktober 1979 körde han den till Stadio Olimpico i Rom för att se sitt favoritlag Lazio spela mot Roma, ärkerivalerna från samma stad. Halvvägs genom matchen träffades Vincenzo av en raket avfyrad av en Roma-supporter. Han dog omedelbart. Den läkare som var först på plats beskrev Vincenzos skador som de värsta han någonsin sett.

Gärningsmannen visade sig vara 18-åriga Giovanni Fiorillo som lyckades fly arenan innan polisen kom. 14 månader senare överlämnade han sig själv och dömdes till sex år och tio månaders fängelse.

VIDEO:

Våld på italienska fotbollsarenor varken började eller slutade med fallet Vincenzo Paparelli. Men hans död markerar startskottet för när hatet mellan Lazios supportrar Laziali och Romas Romanisti började bli organiserat. I åratal hängde Lazio-supportrar upp banderoller på Olimpico-stadion med texten “Paparelli, vi kommer hämnas dig”, och “Vi glömmer aldrig Paparelli”.

Fiendeskapet mellan grupperna väckte en debatt i staden om farorna med fotbollshuliganism. Slutligen förbjöd man vissa traditioner som länge varit en del av Roms supporterkultur, såsom trummor och banderoller på läktarna. Reglerna var menade att stoppa huliganismen, minska spänningen på Olimpico-stadion under matcherna och återuppliva den relativt lugna supporterkultur som fanns i Italien under 50-talet. Inte helt överraskande misslyckades man.

Det var under det lugnare 50-talet som de första organiserade supporterklubbarna grundades. Men följande årtionde skedde en demografisk förändring; nya grupper började gå på fotbollsmatch vilket fick en enorm inverkan på italiensk supporterkultur.

På grund av sjunkande biljettpriser under 60-talet började arenor runt om i landet locka till sig unga fans ur arbetarklassen. Vissa av dem tog med sig ett nytt mode och nya politiska åsikter till stadion. Medan den äldre generationen bar kostym till matcherna kom de nya fansen iklädda gerilla-inspirerade outfits med kamouflagemönster och militärkängor, öppet visandes sin politiska tillhörighet. Vissa bar extremistsymboler, som nyfascisternas tveeggade yxa, extremvänsterns röda stjärna eller anarkist-A:n.

Även spelarna själva började uppmuntra en sammanblandning av fotboll och politik. Paolo Sollier, som spelade för Perugia, tog för vana att hälsa publiken med en höjd knytnäve för att visa sitt stöd för den marxistiska gruppen Avanguardia Operaia.

Vid ungefär samma tid var Laziostjärnorna Luciano Re Cecconi och Luigi Martini öppna supportrar av Movimento Sociale Italiano, ett nyfascistiskt parti grundat 1946. I mitten av 70-talet bar flera Laziospelare halssmycken med synliga fascistsymboler under match. Vid samma tid var Fedayn, en Roma-supportergrupp grundad på 70-talet, öppet kommunistisk och känd för att använda våld mot motståndarfans. I det här klimatet blev Roma-Lazio-derbyt den mest politiserade striden i den italienska fotbollsvärlden.

Samtidigt grundades två ultrasgrupper bland Laziofansen – the Eagles, vilka sågs som öppna och inkluderande för människor av varierande bakgrund, och Viking, som ansågs vara en radikal politisk rörelse. Viking hade några av erans mest ökända fans. En av dem var känd som “Er Maciste”. Enligt legenden ska han, helt ensam, en gång ha svingat en Fiat 500 mot sina motståndare i ett slagsmål. Än idag är platsen nära Olimpico-stadion där han dog i en bilolycka fortfarande täckt med Laziohalsdukar och blommor i hans minne.

Organiserad huliganism i Italien fanns inte bara i Rom. AC Milan-fans skapade Fossa dei Leoni 1968, Italiens första etablerade ultrasgrupp. I Turin grundade Juventussupportrar ultrasgrupperna Panthers 1975 och sedan Fighters 1977.

1980 hade den italienske regissören Daniele Segre skapat två dokumentärer om Juventus ultras: Il potere deve’essere bianconero och Ragazzi di stadio. Filmerna förklarar skillnaden mellan ultras och supportrar: ultras bryr sig egentligen inte om matchen.

“Jag är bara intresserad av stämningen inne på arenan”, sa Fighters grundare Beppe Rossi till Segre 2007. “När jag är på läktaren ser jag inte mycket av matchen och jag missar ofta målen. Det beror på att jag står vänd mot publiken och fokuserar på att tagga våra supportrar. Att vara där är det viktigaste.” Beppe är inte ensam – en populär ramsa bland olika ultrasgrupper går ungefär: “Vi bryr oss inte ett skit om matchen.”

I en intervju med La Repubblica diskuterar Daniele Segre sina minnen från att dokumentera Panthers och Fighters. “Jag såg så många märkliga saker hända inne på arenan, som pistoler skickas mellan olika grupper av fans. Många av de supportrar jag följde i dokumentären dömdes senare för att ha varit en del av den organiserade brottsligheten.”

På 70- och 80-talet blev droger ett populärt ämne att sjunga om bland olika ultrasgrupper. Pierluigi Spagnolo, journalist på Gazzetta dello Sport, nämner några sånger som brukade sjungas i sin bok I Ribelli Degli Stadi [Stadions rebeller]. Till exempel brukade Laziofansen sjunga “Vi börjar måndagen med LSD / Vi tar tjack tills på onsdag / Vi bråkar och blir så höga vi vill / Men vad som verkligen är fuckat är att Lazio är i Serie B”. Och till melodin i Beatles “Yellow Submarine” brukade Romafansen sjunga: “Till och med din pappa kommer röka / Träffar han oss kommer han bli hög / Och ta heroin med ultras”.

Men mycket har förändrats sedan 70-talet. Många av grupperingarna har antingen lösts upp, tonat ner sina politiska tillhörigheter eller helt bytt riktning. Till exempel, Romas Curva Romanisti var uttalat antifascistiska 1999, men 2006 hängde de upp banderoller med nynazistiska slogans.

Enligt en enkät från det italienska inrikesministeriet finns det idag 382 aktiva fan-grupperingar i landet. Av dessa har 151 en politisk inriktning, varav 85 högerextrema, 54 vänsterextrema och 12 med en “blandad” ideologi.

Gällande ultras finns det fortfarande 40 000 aktiva i landet. Många är lika våldsamma som förr, och många av dem skulle fortfarande säga: “Vi bryr oss inte ett skit om matchen.”

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Italien.