Lustgas, eller dikväveoxid, har boffats med stor glädje i drygt 200 år. När gasen började användas som bedövningsmedel 1844 hade den brittiska överklassen redan använt den som partydrog i nästan ett halvt sekel. Dess popularitet som stämningshöjare fick sitt moderna genombrott på 1990-talet. De senaste åren har det blivit ett stående festinslag på den penisformade landmassa vi kallar Sverige. Lustgas är fortfarande lagligt och enkelt att få tag i, vilket gynnar alla ballongpushande lirare som erbjuder tre minuters mild lycka och knäsvaghet för 25 spänn.
“I går sålde jag 120 patroner, det är 120 ballonger,” säger 25-årige Benny* när jag träffar honom i utkanten av en musikfestival. Kvällen innan gick han runt bland tälten med sin gräddsifon, verktygsbälte och en ryggsäck full med gaspatroner, och blåste upp ballonger medan en kompis tog betalt. “Det är en väldigt social grej. Ibland stannar man vid något camp och får en bira och blir kvar ett tag. Det är ett perfekt sätt att träffa människor.” Vår fotograf Hampus var en av de som swishade Bennys polare för en lustgasballong (“Det kittlade lite i läppen och i tårna”), men kassören är inte bara med av effektivitetsskäl.
Videos by VICE
Ett åtal för ett två år gammalt narkotikabrott gör att Benny vill hålla låg profil fram till rättegången. Han vill inte ha många små överföringar till hans konto i fall de skulle väcka misstankar. “Jag driver fest två gånger i månaden och då säljer jag korv, vatten, mat, energidryck, lustgas, så det blir ganska mycket på ett helt år. Då måste jag ju ha någon annan [som kunderna kan swisha]. Allting är ju lagligt men problemet är att jag inte riktigt vet hur man ska deklarera det och skatta för det.”
På en vanlig festkväll beräknar Benny att han omsätter 12 000 kronor och gör 4000 i vinst på lustgas. På festivaler blir vinsterna ofta något större. “På Emmaboda [förra året] hade jag en heliumballong flygandes som det stod priset på så alla såg. Då var vi två personer och vi sålde typ elva lådor [med gaspatroner]. Det är 360 [patroner] gånger elva och 20 kronor styck, eller tio för 150. På hela festivalen gick vi 11 000 plus var.”
De flesta köper lustgas mellan klockan två och fem på morgonen, när de varit fulla och höga några timmar och volymen på festen fortfarande är maxad. “När droger börjar gå ut ur kroppen brukar folk boosta med lustgas och då blir det lätt att folk tar en till och tar en till och tar en till,” säger Benny och tillägger att de vanligaste kunderna är “folk som har tagit MDMA, helt klart”. De som spenderar mest pengar på ballonger är grabbar som bjuder tjejer. “Om det är två killar och tre tjejer går killarna varannan gång och köper fem stycken, ibland tio gånger på en kväll. Det är 1000 spänn var för dem.” Ett ekonomiskt alternativ till shots alltså.
Lustgas är enkel berusning; det slår snabbt och varar kort, så man känner lätt när man har fått nog. Alla gillar naturligtvis inte lustgas. Synen av ungdomar som sitter och suger intensivt på ballonger bland silverfärgade gräddpatroner och skrynkliga gummihöljen kan få vilken vän av ordning som helst att drabbas av moralpanik. Det kanske ser knarkigt ut, men lustgas är inte särskilt skadligt på kort sikt så länge man inte skiter i att andas ordentligt mellan ballongerna – som när man drar en gasfylld kondom över huvudet – eller om man har den astronomiskt osannolika oturen att sifonen exploderar.
Andra gillar inte försäljarna och brukarna, som den två meter långa, dyngraka herre som slog följe med oss medan vi undersökte festivalområdet. Han var en oförarglig man, osvenskt familjär som vissa kan bli efter att ha tömt en dunk rakt ner i svaljet, och intresserad av umgänge – tills vi hörde det distinkta fräsandet från en gräddsifon.
“Där är lustgaskillen,” konstaterade Hampus.
“Fy fan asså, jag hatar lustgaskillen, han kan suga min kuk,” gastade snubben och sprang in bland tälten och försvann.
“Hallå va’ lite schysst nu. Jag försöker bara ge er lite kärlek,” svarade Benny som stod precis bakom oss och kissade vid ett staket. Sifonen vi hörde var någon annans. “Folk som tar mycket lustgas kan vara riktigt snuskiga och stökar ner, därför hatar folk lustgas som inte själva tar det,” säger Benny när jag nämner incidenten. “Vi tar med varenda patron vi säljer, annars ligger de och skräpar ner i naturen. Ballonger är svårare. Jag brukar säga till folk att om de ska köpa flera får de behålla ballongen. Det sparar både på mina pengar och på miljön.”
Benny och hans vänner har redan dragit in över 100 000 kronor på verksamhet i år. Blir de inte ett fall för Ekobrottsmyndigheten kan han lugnt fortsätta att sälja lustgas. Dikväveoxid är inte narkotikaklassat och att sälja lustgas kräver inget tillstånd enligt ordningslagen, förutom om man ska ställa upp en anordning på offentlig plats, så polisen är formellt sett inte intresserad av Benny. Början på ett legitimt lustgasimperium kräver bara ett ärende hos Bolagsverket. Skatt, moms och avgifter skulle göra lustgasen dyrare för boffarna – jag gissar att det skulle landa på runt 50 kronor per dos om vinstmarginalen ska vara densamma – och då kanske det inte känns lika intressant längre att hyperventilera i en ballong för att bli lite slapp i vaderna och få ryckningar i mustaschen när avtändningen börjar göra sig påmind.
Theo Hagman Rogowski finns på Twitter.
