Varför åker så många svenskar Finlandsfärjor?
Foto: Felix Swensson / Alla foton från Dreams on the Baltic Sea med tillstånd av Felix Swensson

FYI.

This story is over 5 years old.

socialpsykologi

Varför åker så många svenskar Finlandsfärjor?

Hannes Ahbe och Felix Swensson utforskar fenomenet Finlandsfärja i nya boken 'Dreams on the Baltic Sea'.

Felix Swensson och Hannes Ahbe träffades 2014 när VICE Tyskland kontaktade VICE Sverige och letade efter en fotograf till ett reportage om de svenska Finlandsfärjorna med Hannes som skribent. Han hade skrivit sitt examensarbete i socialpsykologi om färjorna som lockar ungefär 15 miljoner passagerare varje år. Eftersom Felix har fotat allt från toalettbesök och festivaler till modeuppslag och huvudstadsromantik för oss blev han ett självklart val.

Annons

Men på grund av byråkrati och strul med tillstånd blev projektet så krångligt att alla inblandade ledsnade. Förutom Felix och Hannes, som passade på att göra ett eget projekt om färjorna under två års tid, mellan 2014 och 2016. Resultatet släpps i dag i boken Dreams on the Baltic Sea där summan av ungefär sju helgkryssningar på Ålands hav är dokumenterade i en essä av Hannes och bilder av Felix. Boken till ära satte vi oss äntligen ner för att reda ut fenomenet färja på öppet hav.

VICE: Hur hamnade färjorna i ditt medvetande Hannes?
Hannes Ahbe: En grej som ni håller på med i Sverige som är väldigt konstig är kulturen och politiken kring alkohol. Det var lite av en dörröppnare till min uppsats. Jag letade efter sätt att specialisera de här frågorna på och då kom jag över färjorna. Det är intressant med ritualiserade funktioner i ett samhälle som befolkningen besöker frekvent.

Foto: Felix Swensson / Alla foton från Dreams on the Baltic Sea med tillstånd av Felix Swensson

Många tänker nog att båtarna har en ganska specifik publik.
Felix Swensson: Jag hade inte åkt Finlandsfärja innan det här projektet. Jag upptäckte att alla typer av människor är representerade på båtarna. Där finns det äldre paret som går ut och käkar middag och har det lite mysigt, svensexa-grejerna såklart, barnfamiljer, jättemånga olika nationaliteter – alla är representerade. Förutom kanske de som är allra coolast eller allra tätast.

Hannes: Men de coola och täta är också en extrem minoritet i ett samhälle. Om man är liberal och kulturellt intresserad brukar den första reaktionen vara att det egentligen bara är white trash som hänger på båtarna. Men så är det inte. Och siffrorna visar också en helt annan bild. 15 miljoner passagerare per år visar att det inte kan vara en subkultur eller en liten del av ett samhälle som gör det här. Och det är det här jag tycker är så jävla intressant! Alla har en uppfattning om de här båtarna. Alla tycker att de vet något om dem. De tycker att det är något dåligt med dem. Och den uppfattningen ligger djupt rotad i det svenska samhället.

Annons

På 90-talet gick ju Rederiet på tv som nästan alla tittade på. Båtarna har funnits i det kollektiva medvetandet sedan dess. Sen kom dokusåpan Färjan som kanske har bidragit till en typ av klassförakt som finns mot passagerarna på färjorna.
Hannes: Precis. Man visar såklart inte en läkare som är på båten med sin fru som sitter och käkar skaldjursplatå. Man visar de fulla unga grabbarna. Att göra underhållning av en viss klass och visa upp det för medelklassen är ju ett fenomen.

Vi träffade många som åker med båtarna varje vecka, och som inte nödvändigtvis är där för att dricka. De kanske är där för att dansa eller träffa nya personer. Jag har aldrig upplevt svenskar på ett så öppet sätt som på de här båtarna. Alla pratar med varandra hela tiden, interagerar med varandra. De kanske hoppar in i andra roller än dem de har i samhället. De kan förtrycka verkligheten lite.

Du känns ganska påläst om båtarna innan det här projektet Hannes. Men hur var det för dig Felix?
Felix: Jag hade bara en uppfattning om hur jag trodde att det skulle vara. Det var ganska nära vad jag förväntade mig. Det är mycket fylla och det är halvsunkigt.

Kan du definiera den där sunkigheten? Mina kollegor utomlands ser ofta något lyxigt framför sig när man säger "cruise".
Felix: Många stökiga grabbgäng, ganska kass mat, underhållning som är sådär. Och det var ungefär så. Men det var så mycket roligare än vad jag trodde! Vad man än tycker om det här så har nog de flesta kul, även de som säger att de inte tycker om det. På båtarna blir man typ frigjord.

Annons

Ni känns rätt frälsta faktiskt.
Hannes: Frågan är ju varför gör man det här? Hur har det blivit så populärt i ett samhälle? I Tyskland, till exempel, skulle inte det här konceptet fungera. Så varför fungerar det i Sverige? Människor lever i ett ganska restriktivt samhälle här, framför allt när det kommer till alkohol- och drogpolitik. Jag tror ju att ett samhälle bearbetar såna saker på olika sätt. I Sverige gör man det framförallt på Finlandsfärjan.

När jag har rest på de här båtarna som vuxen har jag alltid blivit förvånad av att fullvuxna, ganska ordnade svenska medborgare dricker bärs redan på bussen och är packade innan båten har lämnat hamn. Att det är samma stämning som på Hultsfred när man var 16, fast här är alla 45.
Hannes: Precis. Har du varit i Las Vegas? Där är det lite samma sak. Alla moderna industrisamhällen anordnar såna här kollektiva fester som blir som ceremonier som hålls året runt. Och anledningen till att man gör så här är för att erbjuda en möjlighet till sina medborgare att komma undan verkligheten och sväva ut. Den här superlativa kraften som finns på båtarna riktar man inte mot samhället, man använder den i form av en ventil och bekräftar att strukturen som finns i samhället behövs. Begreppen man hör på färjorna handlar om frihet, utopi, community, saker som samhället inte alltid är.

Det här är ju bara en teori som vi har, och Felix har lyckats avbilda våra tankar om det här med bilder. På ett sätt kanske det verkar tragiskt, men jag tycker att det är härligt! Det är en produkt av det svenska samhället. Och de flesta samhällen är så här.

Annons

Felix: En viktig del av boken som blir väldigt uppenbar när man väl tittar i den är att det är mycket mer än människor i bilderna. Jag har valt att fotografera många bilder på inredningen. Arkitekturen på de här båtarna känns som något alldeles unikt. En blandning av Las Vegas och nautiskt tema, blandat med avskalade kafeterior, flådiga loungebarer och irländska pubar. Jag har i alla fall inte sett något liknande. När det kommer till bokens design har Kevin Olberg gjort ett otroligt bra jobb och det finns ett samspel mellan porträtt, ögonblicksbilder och till exempel stilleben på inredningsdetaljer som jag tycker är väldigt intressant ur ett fotografiskt perspektiv.

Har ni anammat kulturen?
Felix: Du kan inte ge dig in i det här och enbart vara en åskådare. Du måste själv vara delaktig. Det är också viktigt för mig som fotograf. I urvalet av bilderna har jag valt att vara ganska respektfull. Slutsatsen är att det här är någonting nice, något positivt. Även om bilderna är råa, konstiga och ångestfyllda så är slutsatsen att det här är något bra. Man kan inte gå omkring och plåta fulla människor som gör massa saker utan att själv vara delaktig.

Hannes: Inom socialvetenskap och etnologi finns det faktiskt ett bra begrepp för när man utforskar den här sortens saker: “going native”. Och jag tror att det är precis vad vi har gjort. Vi var gäster som alla andra. Vi umgicks med alla andra. Vi festade med alla andra. Vi har tagit oss vinkeln av hur alla andra ser det, och det är väldigt viktigt för att lyckas med ett sånt här projekt tycker jag.

Sen är det ångest på väg hem, en kollektiv AT på något vis, man längtar efter att få kliva av.
Hannes: Precis. Man har varit i en utopi, men nu vill man hem, och hem är bättre. Det är en tripp! Som en rituell ceremoni. Hela livet är faktiskt så. Det börjar varje fredag och slutar varje söndag. Vissa tar båtarna, andra går till Dovas, vissa går till Berghain. Men alla har vi samma ångest på söndag.

Boken Dreams on the Baltic Sea släpps i dag, fredagen den 16 februari.