Fallet på Island där sex oskyldiga personer erkände ett brott de inte begått

Den första mannen, Gudmundur, var på väg hem från en nattklubb när han, berusad, bestämde sig för att promenera den tio kilometer långa och iskalla vägen hem. Några personer i förbipasserande bilar såg honom när han snubblade eller försökte lifta utan att lyckas. Det är oklart när han försvann, men han lyckades aldrig komma hem och hans kropp återfanns aldrig. Isländska myndigheter letade efter honom i flera veckor, men det är ganska vanligt att människor försvinner på Island, så efter en månad skrevs fallet av som ett mysterium.

Gudmundurs fall skulle antagligen ha glömts bort om det inte vore för att Geirfinnur också försvann i november. Han fick ett samtal en kväll och åkte hemifrån i sin bil till ett hamnkafé. Han sågs aldrig igen. Polisen letade efter båda männen och funderade på om deras misstänkta dödsfall hade med varandra att göra. Männen var inte släkt, men det faktum att de hade samma efternamn visar hur tight Island var som samhälle. På den tiden hade Island en befolkning på runt 200 000 människor med väldigt låg brottsstatistik: mord hände nästan aldrig. Men trots det var polisen övertygad om att de hade att göra med ett dubbelmord och media pressade polisen för att få svar.

En ny dokumentär som heter Out of Thin Air och släpps på Netflix nästa månad handlar om det här mystiska fallet. Det är den första långfilmen som berättar om hur de två männen försvann på Island i detalj, och precis som många av senaste tidens true crime-dokumentärer – Amanda Knox, Making a Murderer, Serial – målar den en fascinerande bild av ett rättssystem som havererar. Men det isländska fallet skiljer sig från de här berättelserna i det att personerna som misstänktes för morden erkände, trots att de var oskyldiga (inte helt olikt Sture Bergwalls fall).

Alla sex personer som åtalades för brotten led av något som kallas "memory distrust syndrome". Det är ett fenomen som innebär att man tvivlar på sina egna minnen så pass mycket att hjärnan hittar på nya minnen, en typ av amnesi där själva källan till information på något sätt blivit förvirrad eller ersatts med något annat.

Efter ett tag gav polisen upp på utredningen av hur de båda männen försvunnit. Men två år senare, när de förhörde en 20-årig kvinna, Erla Bolladottir, i samband med ett misstänkt bedrägeri som inte hade något att göra med mysteriet, visade de henne en bild av Gudmundur och frågade henne om hon kände honom. Hon berättade då för utredarna att hon hade träffat honom på en fest och att hon mindes en dröm från kvällen när han försvann. I drömmen hade hennes pojkvän, Saevar Ciesielski, en småbrottsling som gillade att ta LSD, varit utanför hennes rum med något som såg ut som en kropp. Saevar och fyra av hans bästa kompisar kallades snabbt in till stationen och, tillsammans med Erla, förhördes alla intensivt. Deras berättelser förändrades hela tiden, detaljerna stämde inte överens, men snart började en efter en erkänna sig skyldiga till brotten, och till slut åtalades de. Saevar fick livstids fängelse, Erla tre år och resten runt 12 år var.

"Memory distrust syndrome är en djupgående misstro till sitt egna minne," förklarar han, "speciellt under förhör som pågår länge, där du börjar acceptera att du varit inblandad i ett brott som du inte har något med att göra. Det kan hända när människor misslyckas med att komma ihåg vad det var de gjorde under utsatt tid – om det exempelvis var längesen och de inte har skrivit ner det i en dagbok, eller om de hade druckit eller tagit droger vilket försvagat deras minnen."

Gisli har jobbat med över 500 fall av memory distrust syndrome sedan 1980-talet när man började forska på ämnet ordentligt. Han vittnade i "the Guildford Four" till exempel, ett fall där fyra personer på Nordirland misstänktes ligga bakom ett bombdåd. Gislis forskning har visat att memory distrust syndrome brukar ske när en person av någon anledning redan är ganska skör, eller mer benägen att samarbeta med polisen. De kan ha suttit i isoleringscell länge, de kan vara i sorg, eller lida av psykisk ohälsa, eller så har de lågt självförtroende och på så sätt gått med på att de har gjort något som de faktiskt inte har gjort. Tanken på att de är skyldiga blir även bekräftad av polisen.

Det här konceptet bör inte blandas ihop med frivilliga erkännanden, säger Gisli, när människor säger att de gjort något för att de vill ha uppmärksamhet eller vill bli ökända (som i Palme-fallet till exempel), eller för att de tar sig an ett brott för att skydda en kompis. Det här handlar om att man faktiskt tror att man är skyldig till ett brott man inte har något med att göra.

Gisli blev inkallad att vittna i fallet med de sex islänningarna när det öppnades upp igen 2011, efter att dagboksanteckningar från en av de dömda männen hade skickats till en journalist från mannens dotter, vilka visade tydliga indikationer på memory distrust syndrome, men också på fusk, eftersom polisen hade drogat de misstänkta. Fallet blev ett emotionellt möte för Gisli som kände till det så väl.

"Fördelen med det faktum att jag var där för 40 år sedan var att jag visste hur atmosfären var i häktet, hur obekväma de små isoleringscellerna med endast en säng i hade varit, hur man inte ens kunde gå på toaletten utan att ringa på en klocka," säger han. I dokumentären förklarar han att de sex personernas erkännanden inte var trovärdiga eftersom allihopa hade blivit intensivt förhörda i hundratals timmar och under längre perioder än i något annat fall han någonsin jobbat med. "I Storbritannien gör man det i tre dagar, och leder inte det till åtal är du fri. Men det här pågick i evigheter: vad gör man med sig själv?"

Andy förklarar: "På 1990-talet var en av de största studierna om minne som inte var relaterad till rättsliga miljöer ett experiment av Elizabeth Loftus och Jim Coan som hette 'Lost in the Mall'. De bad en grupp vuxna människor att försöka komma ihåg barndomsminnen och fick deras familjemedlemmar att bestämma vad de minnena skulle vara: deras bästa semestrar, kläderna de brukade ha på sig. Loftus satte sig ner med alla medverkande, gav dem fem minnen var som de skulle komma ihåg, och mitt bland de riktiga minnena planterade hon ett falskt: 'Kommer du ihåg den gången du gick vilse i ett köpcentrum?' Ingen av de medverkande hade gjort det, men med lite övertygelse sa en procent 'javisst ja', och inte nog med det, de började också fylla på med information; hur länge deras mamma letade efter dem, hur fint det kändes när de hittade tillbaka igen. 25 procent kom ihåg ett minne som aldrig hade hänt. Så det är normalt. Och det är skrämmande."

Gisli har jobbat med flera berömda fall där memory distrust syndrome har påverkat normala människor, som när en soldat vars kompis ramlade ner för en klippa när de gick hem från en bar. Han var misstänkt för att ha knuffat kompisen. Eftersom han var sorgsen och full när det hände, hade soldaten misslyckats på ett lögndetektortest och erkände således mordet, för att senare ta tillbaka erkännandet när det riktiga minnet kom tillbaka. Gisli har också jobbat med flera fall på death row i USA där han har hjälpt till att styra av avrättningar. "Som expertvittne jobbar jag i nära samarbete med polisen, försvaret och åklagarsidan för att titta på de svagheter personerna hade när de blev förhörda för att försöka hjälpa till i rätten," förklarar han. "Och vad jag och mina kollegor i princip har påvisat genom alla år är att, om du verkligen är oskyldig, då blir du förvånad över att du blir gripen, du är inte förberedd och du vill bli släppt. Till och med normala individer, under de rätta förutsättningarna, kan göra falska erkännanden till mord och komma ihåg att de utfört dem."

Länder och rättssystem är dock inte särskilt snabba på att erkänna att deras system inte alltid håller när det gäller falska erkännanden, säger Gisli. "När jag vitnande i USA, var den allmänna uppfattningen bland mina kollegor att falska erkännanden inte händer i Amerika. Sen åker jag till andra länder och hör precis samma sak – 'Vi har inte sånt i Italien,' säger de. Det finns ett motstånd; människor har en medfödd tillit till att ingen erkänner ett brott som exempelvis ett mord om de inte hade gjort det eftersom konsekvenserna är så allvarliga. Men det stämmer inte." Speciellt inte, tillägger han, i länder i världen – inklusive den nyvalda regeringen i USA med republikanerna i spetsen – där man utför tortyr och lämnar ut människor. "Historiskt sett har det räckt med ett erkännande för att det ska bli åtal. Teoretiskt sett borde det inte det, men det gör det."

TITTA: Giants of Iceland

Fortfarande understryker Gislu att det är viktigt att saker och ting inte avstannar. Han oroar sig för att i länder som England, där man är ledande när det gäller de här intervjuteknikerna, kan bristande resurser och nedskärningar påverka den utbildning poliser får. "Domstolar kräver detaljer på vad en person har gjort och jag oroar mig för att en annan risk med nedskärningar kan bli att polisens rapporter kortas ned, att man försöker göra saker snabbare med 'gjorde du det här eller inte?' I andra länder, som i Amerika, måste man förändra sina metoder," säger Gisli. "De har haft runt 350 frigivningar tack vare DNA sedan 1989, som bevisat att erkännanden inte är pålitliga… trots det ändrar man inte taktik."

Gisli tror att om the Peace Models riktlinjer skulle följts i fallet på Island, skulle de felaktiga fängelsestraffen aldrig hänt. "Rätten konspirerade med polisen, och blundade inför att man brutit mot regler," suckar han. "Det fanns en förutfattad mening om att de hade tagit de rätta personerna, och det faktum att man inte hittade kropparna gjorde att man fick panik."

Konsekvenserna blev väldigt allvarliga för de åtalade. I Out of Thin Air, berättar Erla hur nyckfullt hon nu förstår att minnet kan vara, och att stunden du inser att minnen inte alltid står för vad du faktiskt gjort kan förstöra uppfattningen om vem man är. Efter att Saevar hade avtjänat sitt straff började han kämpa för att bevisa att han var oskyldig, men han dog innan han lyckade rentvå sitt namn. De andra männen, berättar Gisli, lever fortfarande med förvirringen om varför de erkände sig skyldiga till ett brott de i själva verket var oskyldiga till.

"Tänk dig ångesten av det, 40 år senare."

Out of Thin Air släpps på Netflix i September.

Amelia Abraham finns på Twitter.