Efter att ha spenderat fem år med att följa medlemmar av Norges Hells Angels sammanställde fotografen Marcel Leilënhof en bok vid namn: Helvetes Engler: Hells Angels MC Norway. Boken var tillsammans med Leliënhofs fotografier del av en utställning för att fira Norges självständighet och Norges konsitutions officiella 200-årsjubileum 2014.
Jag ringde upp Marcel för att ta reda på hur han charmade in sig i denna medieskygga grupp.
Videos by VICE
Marcel (till höger) med en Angel. Foto av Hugo Lauritz Jenssen.
VICE: Hur tog det här projektet form?
Marcel Leliënhof: Jag har alltid varit intresserad av subkulturer. Innan jag började med den här boken rese jag runt i USA och dokumenterade cowboy- och ranch-områden, vilket gjorde att jag fick kontakt med flera bikers. Jag har också åkt motorcykel sen jag var 18 och jag var medlem i en motorcykelklubb i Oslo som hette Taurus MC – så jag har alltid varit intresserad av det på ett eller annat sätt.
Hells Angels har en speciell livsstil och en historia som jag tycker är väldigt spännande. Den ursprungliga idéen bakom projektet var att göra en fotobok, men jag insåg snart att text faktiskt var precis lika viktigt som fotografierna. Det var då Hugo Lauritz Jenssen (som var med och författade boken) kom in i bilden. När jag tog mig an projektet insåg jag inte att det skulle ta mig fem år att slutföra det – processen tog mycket längre tid än vad någon inblandad kunde förutse. Men extratimmarna gjorde ju bara att jag verkligen lärde känna the Angels och att de fick lära känna mig.
Var det svårt att vinna deras förtroende?
Jag började med att kontakta några medlemmar i olika kapitel i Norge, men det tog ett tag innan de riktigt förstod vad det var jag ville göra. De har haft lite dåliga erfarenheter av olika medier förr i tiden och jag ville försäkra dem om att jag inte hade någon slags baktanke. Vissa av killarna har varit med om tuffa saker och har ett förflutet som de inte nödvändigtvis vill snacka om.
Jag försökte förmedla min vision så gott jag kunde och efter ett tag lyckades jag övertala dem. När HAMC Norge tillät mig jobba på projektet var vi tvungna att be om lov från Hells Angels Europe. Det tog tre år och sen var vi tvungna att ta det vidare till Hells Angels MC World som har det sista ordet om sånt här. Det var en väldigt demokratisk process – man behövde tillstånd från alla kapitel innan projektet kunde sättas igång.
Det måste ha varit svårt att åsidosätta det faktum att Hells Angels associerats med olagliga saker. Hade du några fördomar innan du började arbeta på projektet?
Jag hade självklart mina egna antaganden och fördomar om vilka de var innan jag lärde känna dem – främst från det jag hade läst av Hunter S. Thompson på 80-talet och det som skrivits i media. Det här gällde för dem också, då de hade gjort antaganden om mig.
Jag blev motbevisad flera gånger och jag tror att de också blev överraskade av mig. Det var viktigt att berätta det som media inte tar upp, för att inte förstärka andra människors fördomar.
På tal om fördomar och antaganden, var det många wow-moments eller något annat som gjorde dig förvånad?
Hela stereotypen om att det är en väldigt homogen grupp visade sig vara falsk. De är helt egna individer, och vissa av dem är förvånansvärt utseendefixerade.
De är också väldigt organiserade och deras klubbhus var väldigt städade och prydliga, vilket jag inte hade förväntat mig. Allting var på sin plats. Den största överraskningen låg i skillnaden mellan medlemmarnas liv, deras preferenser och attityder. Vissa, till exempel, vägrade dricka annat än dyrt vintage-vin; vissa drack inte alls. Vissa var familjemän, vissa hade inte familjer alls. Inom deras undergrupp var ett brett spann av samhällets människor representerade.
Du nämnde att vissa av de i Hells Angels var utseendefixerade och många av dina foton är porträtt. Var några av dem osäkra över sitt utseende?
Det var definitivt vissa som inte var alltför glada över att bli fotade och de hade inte särskilt mycket tålamod under själva processen. Alla gillar inte att posa och jag tror att man ser det i boken.
Man lär sig dock att anpassa sig. Man vet aldrig hur det kommer att bli när man reser från kapitel till kapitel. Vissa ville inte bli fotograferade alls, men i takt med att projektet utvecklades och jag visade dem [bilder] från andra plåtningar ändrade de sig och kom fram till mig självmant.
Med tanke på att du älskar motorcyklar och att du spenderat fem år med dem, övervägde du någonsin att gå med själv?
Nej, jag är redan medlem i en annan motorcykelklubb. Vårt gäng handlar om att dricka öl och åka hoj. Hells Angels är en livsstil. Det var något som var intressant att dokumentera och i viss mån vara del av, men jag är nöjd med min klubb och mitt liv som det är. Med det sagt är jag säker på att efter fem år var de också rätt glada över att bli av med mig.
Jag antar att du drack en del öl med dem över åren?
Första gången jag besökte ett HAMC-kapitel slutade det med att jag satt i en bar med en av de äldsta medlemmarna och diskuterade mitt projekt. Han sa att det inte var en chans att de skulle vara med på en bok, så jag försökte dricka honom under bordet. Vi drack så mycket tequila att i slutändan mådde jag som en råtta och ramlade ner för en trappa. De har verkligen humor. När boken skulle komma ut gjorde det ett aprilskämt och sa till min utgivare att de backade ur.
Yikes. Tack, Marcel.
Scrolla ner för fler foton:
Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i juni 2014.
