Muhammad flydde från livet som sexslav till Dalarna

De blev förda till en plats där det bodde andra pojkar i samma situation. I Afghanistan och Pakistan är det en statusmarkör att förfoga över unga pojkar på det här sättet, berättar Muhammad. Ofta är det mäktiga män som är inblandade; poliser, politiker, affärsmän och krigsherrar. ”De kom personer på kvällarna ibland. De ville att vi skulle klä oss som tjejer, med smink och så. De gjorde allt dumt som de kunde. Många saker”, berättar Muhammad och tittar bort. ”Och vi gjorde som de sa.” Männen tog med sina pojkar till fester för att be dem dansa för gästerna. Så att männen kunde tafsa och förgripa sig på dem. ”Allt kunde hända där, från våldtäkt till trakasserier och alla typer av diskriminering”, berättar Muhammad. ”Om man säger nej så dör man. Man ska vara en slav eller så måste man fly.” En kväll sa Muhammads vän Said ifrån. ”Han sa nej: ’jag vill inte vara bacha längre, vill inte göra som ni säger’. Nästa dag hittade jag Said död.” Muhammad bestämde sig för att fly.

Efter en lång flykt kom Muhammad till Sverige. Till Vansbro i Dalarna. Här fick Muhammad utlopp för sin öppenhet och nyfikenhet. Hen har lärt sig svenska och lite spanska, målar, spelar gitarr och läser böcker. Muhammad berättar om sin senaste fascination för revolutionära tänkare som Karl Marx, Gandhi och Buddha. ”Jag gillar deras tankesätt: att vi är alla människor och vi ska leva tillsammans. Vi alla är lika, ingen bättre än den andre.”

Muhammad går i gymnasiet och har ingen inkomst. Hen fick bra kontakt med sin första lärare, Cim, när hen kom till Sverige och anförtrodde sig till henne. Cim kom att bli Muhammads närmast anhörige i Sverige och nu bor de båda tillsammans. För att ha råd att försörja dem båda sålde Cim sin bostad och de flyttade ut till hennes landställe, en enkel liten stuga i Dala-Järna med utsikt över snöklädda fjäll.

Muhammed knackar på dörren till grannstugan, ingen öppnar så hen kliver rakt in och ropar “Farmor, farfar, är ni hemma?”. Grannarna, ett äldre par, har själsligt adopterat Muhammad som sitt barnbarn. De fikar tillsammans minst en gång om dagen och nu är det vankas det kaffe.

”Farfar är en sån där kaffeperson, så jag blev helt kär i kaffe. Det blev en del av mitt liv, att dricka kaffe med farfar. Och det är godare när man sitter med honom och pratar”, berättar Muhammad och häller upp fil och flingor till parets hund som också verkar ha fäst sig vid Muhammad.

Muhammad tränar mycket: simmar och springer. Från att inte vara simkunnig till att delta i Vansbrosimmet. ”Jag har simmat fredagskvällar, sex kilometer för att bara glömma saker. Att bara behöva tänka på träningsvärken hjälper.”

”Jag har varit i Sverige i tre år, jag har kämpat så mycket med allting: lärt mig språket, lärt mig hur hela systemet fungerar, lärt mig hur man träffar folk här. Allt”, säger Muhammed och fortsätter: “Jag kämpar hela tiden. Samtidigt kämpar jag för att få stanna i Sverige. Jag försöker bli integrerad i samhället: lära känna folk, anpassa mig. Då blir det jobbigt när man får reda på att man inte får stanna.”

På helgerna åker Muhammad och Cim runt till olika loppisar för att fynda. Muhammad visar upp sin samling av solglasögon och smycken. Den svarta stetsonhatten som pryder Muhammads huvud är också ett av de senaste fynden. Liksom i sitt förflutna då Muhammad inte kände sig bekväm med könsrollerna som man förväntades spela, känner hen fortfarande ingen lust att bli placerad i ett fack. ”Jag identifierar mig inte med något kön. Jag säger att jag är en hen. Det pekar inte åt något håll, jag är en människa.”

När Muhammad sökte asyl uppgav hen inte bacha bazi som asylskäl. Hen visste inte att det hade betydelse och ville helst hålla minnena av sitt hemska förflutna inom sig. Men när Muhammad överklagade sitt avslag för andra gången så valde hen att berätta. Utöver advokatbyrån som Migrationsverket hade tilldelat anlitade Muhammad en advokatbyrå som är specialiserad på sexuellt utsatta barn. Men det räckte inte. Migrationsverket gav ytterligare ett avslag och med det ett utvisningsbesked och en bokad flygbiljett. Men planet går inte till Pakistan, utan till Afghanistan.

”De kommer att utvisa mig till Afghanistan, ett land som jag aldrig varit i. Jag har ingen adress, känner ingen där, har ingen släkt, inga kompisar.”

VIDEO: Se vår dokumentär om Sveriges växande parallellsamhälle

Muhammads fall har väckt ett stort engagemang på sociala medier under hashtagen #ståuppförmuhammad. Baksidan med uppmärksamheten är att ryktet om utvisningen och hens offentliga uttalanden om övergreppen har nått folk i Pakistan och Afghanistan. Folk som nu väntar på Muhammad, folk som inte vill väl, berättar hen. Hen har fått flera hot mot sig, dödshot och våldtäktshot. Muhammads syster ringde för ett tag sedan och berättade att folk har frågat efter Muhammad och sagt att de väntar.

”’Var är Muhammad, när kommer Muhammad’, frågar dom henne”, säger Muhammad. ”Dom vill straffa mig för att jag flydde från dom, och det finns folk som kommer straffa mig på grund utav heder också. Det är det som gör det farligt för mig att återvända.”

Trots utvisningsbeskedet vill Muhammad försöka överklaga en sista gång. Med tanke på att hen har blivit en offentlig person har hotbilden förändrats och kan vara skäl till att Migrationsverket omvärderar hens asylbehov, hoppas hen.

Muhammad blickar ut över vinterlandskapet, men verkar inte frysa trots att det är 15 minusgrader ute. Verkställandet av utvisningen kan ske när som helst nu men Muhammad kan inte föreställa sig hur hen skulle klara det.

“Jag vill leva i fred och frihet, som alla andra. Jag vill tänka på mer än att bara överleva, jag vill tänka mer än att bara kämpa. Jag vill göra livet fint.”