Om Sveriges långa kärleksrelation till amfetamin

Svenskar älskar amfetamin. I en nederländsk studie på svensk narkotikapolitik från 1997 konstaterade forskaren Tim Boekhout van Solinge att Sverige var "det enda landet i Europa där den mest använda 'tunga drogen' inte är heroin, utan amfetamin." Det är svårt att veta om det fortfarande stämmer eftersom svensk forskning om droganvändning är rätt begränsad. Tjack är dock fortfarande den tredje vanligaste illegala drogen i Sverige, enligt polisen och tullen, efter cannabis och receptbelagda läkemedel. Polisen och tullen gör mellan 4000 och 5000 amfetaminbeslag per år, som mellan 2012 och 2015 snittade på omkring 500 kilo totalt.

Om du gillar att festa har du säkert märkt av exakt hur vanlig drogen är. "Man har ju alltid lite amfetamin på sig eller får av någon bekant om man ska gå ut och vill hålla sig vaken," berättar Malmöbon Hannes*, 28. "Jag skulle säga att det är den vanligaste drogen i min krets." Även i Stockholm är det lätt att få tag på, berättar Sara*, 30. "Jag går inte ut så mycket längre men har gjort mycket förut. Jag skulle bli förvånad om jag inte fick tag på amfetamin under en utekväll."

Amfetamin började spridas i Sverige redan på 30-talet. Till en början såldes det oreglerat och påstods vara skitbra för en massa saker: det kunde göra en smal, motverka narkolepsi, få en att jobba som ett djur och höjde koncentrationen. Under 1940-talets första hälft använde 200 000 svenskar amfetaminpreparat varje år, estimerade Börje Olsson, numera professor emeritus i alkohol- och narkotikapolitik vid Stockholms universitet, i studien Narkotikaproblemets bakgrund. Omkring 60 000 personer tog amfetamin varje månad – drygt 7000 dagligen eller varje vecka.

Boekhout van Solinge lägger fram två teorier om varför amfetamin blev så populärt. Neutraliteten under andra världskriget gjorde att vi var rikare efter kriget än före och drabbades av "välfärdsproblem" som fetma – lösningen blev tjack. Den uppiggande drogen ska också appellerat till svenskar som i gemen hade en självbild av att vara hårt arbetande. Ett annat skäl kan ha varit att det passar med vår alkoholkultur, med snabba kickar och hårt supande. "Om det går att belägga vet jag inte," säger Olsson. "Men en gång i tiden sa man att ett stöd för en sån hypotes var skillnader inom Sverige. Förr hade Göteborg inget heroin, för det ansågs vara en arbetarstad med en varvsindustri. Där söp man och använde amfetamin."

På 1950-talet förstod lagstiftare att amfetamin var som många andra mirakelpreparat – för lite mirakel och för mycket missbrukspotential. Mellan 1958 och 1960 narkotikaklassades amfetamin och amfetaminpreparaten Ritalina och Preludin. Förskrivningsreglerna blev strängare. Ändå såldes över 33 miljoner doser 1959. Vid det här laget hade man i konstnärskretsar och kriminella subkulturer kommit på att tabletterna gick att lösa upp och injicera för bättre effekt. Olsson uppskattade i sin studie att sprutnarkomanin då var begränsad till en grupp om 500 till 1000 personer.

1965 beräknades det totala antalet användare ligga mellan 75 000 och 100 000 personer. Vid det laget hade uppemot 1500 personer utvecklat ett allvarligt beroende till drogen. Ett statligt program inrättades som skrev ut amfetamin lagligt till runt 120 tungt kriminella amfetaminister. I Knark: en svensk historia skriver Magnus Linton att modellen hämtades från England, där samma sak hade gjorts för heroinister som hamnat i kriminalitet för att finansiera sitt bruk. Förhoppningen var att laglig tillgång skulle ge brukarna en tillvaro stabil nog för att lämna kriminaliteten.

Det gick inte så bra och projektet skrotades efter två år. Linton skriver att det bland annat berodde på att den sortens underhållsbehandling för heroinberoende inte nödvändigtvis går att överföra på amfetaminister och att deltagarna inte hamnat i kriminalitet för att finansiera sitt drogbruk – "i Sverige var det frågan om redan kriminella som även blev narkomaner."

Numera används tjack ungefär på samma sätt, fast det är mer stigmatiserat. På Flashback forum beskrivs det som en billig partydrog som funkar i kombination med alkohol. SVT har kommit fram till att ungefär en procent av juridik- och läkarstudenterna i Göteborg och Stockholm använder amfetaminpreparat inför plugg, tentor och redovisningar, tillfällen då man kan behöva ett stycke superfokus och övertro på sig själv. Dessutom får allt fler barn och vuxna amfetaminbaserad adhd-medicin.

Det är svårt att säga exakt varför amfetaminet fortsatt att vara en svensk favorit, men lång tradition och jämförelsevis lågt pris tycks ha bidragit. "Jag tror helt enkelt att amfetamin [fått starkt fäste i Sverige] för att det var först på plats när det gäller det intravenösa narkotikabruket," säger Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, som forskar på drogbruk och narkotikapolitik. Intravenöst heroinbruk slog inte igenom i Sverige förrän på 1970-talet. "En annan viktig faktor är att kokain, som vanligtvis är det dominerande centralstimulerande preparatet, har haft ett högt pris i Sverige och då har amfetamin fyllt den rollen i stället."

Gunnar Hermansson, tidigare kriminalinspektör på rikskriminalens narkotikarotel, delar Johnsons uppfattning. "Det har hängt kvar och det är ju som med mycket annat: Det går inte att ta bort det med lagstiftning utan då hittar man andra sätt att skaffa det."

Priset är alltså en viktig bidragande faktor till drogens popularitet. Lina*, 30, berättar att amfetamin varit den vanligaste drogen för henne och hennes vänner de senaste tio åren. "Vi börjar bli äldre nu och har bättre ekonomi så vi kan kosta på oss kokain," säger hon, "men det är enklare att få tag på amfetamin, oavsett om man köper själv eller får av nån kompis." Hon menar dock att i hennes krets är det ovanligt att man injicerar, men att alla hon känner tar linor på fest. Även Krille*, 31, berättar att han egentligen hellre tar kokain. "[Amfetamin är] nice och rätt vanligt liksom. Men det är ju rätt sunkigt egentligen om man tänker efter. Folk tar det men man pratar inte om sina vanor. Det är nåt man gör när man festar typ. Det är billigt och lätt att få tag på, men man tar ju hellre kola."

När Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (EMCDDA) testat medlemsländernas avloppsvatten har svenska storstäder haft högst koncentration av amfetamin i Europa vid två tillfällen – Göteborg 2013 och Stockholm 2016. Men tjack är inget storstadsfenomen. Polisen och tullen konstaterar att det används över hela landet, av människor i alla åldrar, i städer och på landsbygden – fast det är inget vi pratar om.

Amfetamin är inte en del av den svenska narkotikapolitiska diskursen. "Det är i stort sett två droger som diskuteras: [opioider], det vill säga dödligheten som är skyhög i Sverige, och cannabisfrågan som är stor för att den rör våra ungdomar," säger Linton. Alla sakkunniga jag pratat med gör ungefär samma analys. Johnson påpekar att förutom dödligheten kommer opioider ofta på tal i och med underhållsbehandlingar (LARO) inom beroendevården, där opioiderna metadon och buprenorfin skrivs ut till personer med beroendeproblem.

"Amfetaminberoende har inte den typen av behandlingar att tillgå. Underhållsbehandling med centralstimulerande preparat förekommer när det gäller personer som har adhd-diagnos, men det är i betydligt mindre omfattning än för opioidanvändare."

Vi vill inte bli påminda om att Sverige är ett tjackisland. När Johnsons forskargrupp har ansökt om medel för att forska om amfetaminanvändare har det varit väldigt svårt att få anslag. Den sista stora vetenskapliga undersökningen på det tunga narkotikamissbrukets omfattning gjordes 1998 och den refereras fortfarande. Då estimerade man att 26 000 personer injicerat det senaste året eller använt narkotika så gott som dagligen den senaste månaden. För drygt 8000 av dem var amfetamin huvuddrog. Hur det ser ut i dag vet vi inte – vi verkar inte vilja ta reda på det heller.

*Namn har ändrats för att skydda de intervjuades identitet.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter